#134. Den jävla staden, och de jävla människorna.

Min mormor ska flytta från sitt hus på landet och in till en lägenhet i stan. Det är bra. Hon är för gammal för att ensam kunna hålla efter ett hus med tillhörande trädgård. Huset ska hon ändå ha kvar, för att kunna vistas där på somrarna. Det gläder mig. Jag älskar det huset. Som liten flyttade vi ofta, men mormor och morfars hus fanns kvar. Det är fortfarande en plats som jag blir trygg och avslappnad bara att känna doften av. Senaste tiden har jag tänkt rätt mycket på hur det skulle vara att flytta dit.

Jag har tidigare skrivit om hur verklighetens landsbygden sällan eller aldrig lever upp till illusionen om landsbygden. Det spelar ingen roll.
På en punkt kommer landsbygden alltid vara överlägsen staden:

Färre. Jävla. Idioter.

Ja, det är ju en sanning med modifikation. Jag flyttade ju till Stockholm just för att komma bort från alla idioter. Småstaden är full av trångsynta människor som finner stolthet i sina snäva världsbilder. Men småstaden - eller i det här fallet, ett ensligt hus i utkanten av småstaden - ger större möjligheter att stänga dem ute. Slippa se dem. Slippa höra deras röster. En bra dag i mormors hus i Linnebäck behöver man inte se en enda människa. På sin höjd ett par bilar som passerar nere på landsvägen.

Vissa dagar, exempelvis dagar då man läst läsarkommentarer på Aftonbladet.se, låter det som en absolut utopi, en drömtillvaro. Det stora problemet är ju vad jag skulle ta mig till när jag tröttnat på den.