Mikaela och jag fick gemensam barnledig kväll i torsdags, faktiskt första kvällen tillsammans på stan sedan Franks födelse. Det var välbehövligt. Vi gick på Fotografiska, kollade på foton av Anton Corbijn, som trots att man sett hans grovkorniga stil till leda faktiskt lyckades imponera, åtminstone på mig. Ännu bättre tyckte jag om spanjoren Aitor Ortiz och hans storslaget dystopiska foton av arkitektur. Den sortens bilder jag själv skulle vilja ta, främst för att jag är för blyg för att ta bra fotografier av människor... Tyvärr finns utställningen inte kvar efter 11 mars, men bildgoogla Aitor Ortiz för en idé om vad jag pratar om. Efteråt promenerade vi upp till Hermans på Fjällgatan, där vi åt vegetarisk buffé, och sedan vidare till Bar Central, där vi drack varsitt glas innan vi for hem till ännu en natt med sömnen uppstyckad av barngnäll och skrik.
Lyckligtvis har de senaste nätterna varit behagligare, och dagarna har varit ljusa, solen har faktiskt värmt för första gången i år. Hoppet om livet återvänder, tjälen rinner ur marken. Det känns fint. Idag gick jag på möte med Linje 19 i Fria Teaterns lokaler i Högdalen. Det var sympatiskt. Billigt fika, engagerade talare, flygblad, nollkronorsloppis där vi hittade ett par fina gummistövlar till Frank. Själva mötet var som en resa i tiden till mina folkhögskoleår, och jag blev inspirerad och alldeles varm i hjärtat. Här vill jag tillbringa mer tid, här vill jag engagera mig. Vi får se vad tiden räcker till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar