I vanliga fall brukar jag inte ägna särskilt mycket uppmärksamhet åt Oscarsgalan. Ögnar snabbt igenom vinnarna, hummar för mig själv och går vidare med livet. Vinnarfilmerna brukar ändå inte riktigt vara mina filmer. Men det här året fanns det ett undantag, och Oscarn till bästa icke engelskspråkiga film blev för mig en påminnelse om att jag redan när filmen hade premiär ville se "Nader Och Simin: En Separation", och det var ju inte dumt. Nu blev det äntligen av att jag såg den, och filmen är riktigt, riktigt bra. Iransk diskbänksrealism, nervig och intensiv. Själva separationen, som filmen fått sin titel från, utgör egentligen bara ramen för berättelsen. Den tar ganska snart en omväg och blir någon slags mörk rättegångsfars om ett påstått brott som vi sett begås, men ändå inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till. Mitt i alltsammans finns Nader och Simins elvaåriga dotter som slits mellan kärleken till sina båda föräldrar, sanning och lögn, sin tro och sina principer - ett litet hjärtknipande coming of age-drama mitt i alltsammans. "En Separation" är det bästa jag sett på mycket länge. Läs också gärna Hynek Pallas text om filmen på Weird Science.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar