Idag: Maurice Deebank - Inner Thought Zone
När det gäller Felt har jag ingen favoritera. De hann gå igenom ett par rejäla stilbyten under den tioårsperiod de var aktiva och Lawrence Haywards skeva röst, poesin och mystiken var de enda gemensamma nämnarna. Varje era har sina höjdpunkter.
Maurice Deebanks högtidliga gitarrspel utmärkte Felts första skivor. Det ekade episkt, som om han spelade sin gitarr i en stor katedral. Gitarrslingorna slingrade sig som ormar, förlorade sig i varandra och vidare ut i evigheten. I bakgrunden dånade pukor som gav låtarna styrsel och styrfart. "Crumbling The Antiseptic Beauty" och "The Splendour Of Fear" är märkliga och mäktiga skivor. Obligatorisk lyssning.
1984 gav sig Deebank ut på vad man brukar kalla för "soloäventyr". På "Inner Thought Zone" saknas Lawrence känsla för estetisk perfektion och Deebank svävar ut i något slags studiogitarristlimbo. Det är kompetent, då och då elegant, ibland glimrar det till, men det saknas...
Styrsel och styrfart.
Som vanligt sägs allt som behöver sägas betydligt bättre annorstädes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar