... att jag var en av flera journalister som bjudits hem till Bill Callahan. Han skulle spela upp nya låtar på gitarren, spisa vinyler, bjuda på mat och träningstips(!) Callahan bodde i ett stort hus, där allt låg huller om buller. Middagsbordet stod i hallen, bokhyllor i köket, och överallt backar med vinylskivor. Det märkliga var att de bara innehöll skräp. Discosamlingar från 80-talet med pastellfärgade omslag. Absolute Music. Sånt man hittar på småstadsloppisar. Och när han bjöd på mat var det någon illasmakande kålsallad med cornichoner och skivad leverpastej. Det var något skruvat, obehagligt och sjukt över det hela, det kändes som att något när som helst skulle gå åt helvete. Och så vaknade jag.
Jag anar att det finns en koppling till att jag just nu läser Bill Callahans "Letters To Emma Bowlcut".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar