Rusholme Ruffians.

I början av veckan läste jag ut Alan Sillitoes "Saturday Night And Sunday Morning", och igår såg vi filmatiseringen med en strålande och ung Albert Finney i huvudrollen. Plötsligt, i en scen, började Mikaela sjunga The Smiths bredvid mig. Hon hade kommit att tänka på "Rusholme Ruffians". En stund senare, när jag läste om filmen på IMDB (något jag numera alltid gör efter att ha sett klart något jag tyckt om) upptäckte jag att hon inte var ensam om det.