En vecka, en helg och en måndag.

Idag var en god dag. Det känns fint att inleda ett inlägg på det viset. Idag var en god dag av flera anledningar. Inga av dem särskilt spektakulära. Det var en bra dag för att vi, hela den lilla familjen, i samlad skara, strosade runt på Södermalms gator i ett par timmar. Köpte nya skor till Frank. Vårskor. Åt lunch på Chutney. Promenerade i Vita Bergen tills Frank somnade. Drack kaffe på Urban Delis uteservering i det bleka eftermiddagsljuset. Gick till Konst-Ig på Åsögatan, kollade efter en bok med konst av Henry Darger, men förgäves. Det får bli nätet, när pengar finns. Vi hamnade till slut vid några skivbackar, så slarvigt utslängda mitt i gatan att de förmodligen bara innehöll skräp, men se skenet bedrog. Köpte åtta skivor, varav flera var ganska udda prylar jag letat efter i flera år. Kunde lätt ha köpt mer, men höll mig i skinnet. Sen åkte vi hem.

Frank demonstrerade på eftermiddagen sina nya skors lätthet genom att jogga hela vägen från lägenheten till Högdalen centrum. Som en liten kalv på grönbete. Vid övergångsstället tog han min hand i sin, och tog försiktiga kliv över, precis som vi lärt honom. Att ett barn som är så fantastiskt att ha att göra med på dagen kan sova så oroligt om nätterna.

Det har varit ett gäng veckor av usel nattsömn, men den senaste veckan har åtminstone dagarna varit bra, och det är jag tacksam för. Min pappa var här i början av veckan. Min mamma och mormor var här i slutet. I söndags tog Frank och jag bussen till Liljeholmen, knallade över till Herr Alarik-land, där vi bjöds på kaffe och värmande solgass. En liten skiva med Easy köpte jag på Stadsmissionen också. Johan Holmlunds diktsamling "Jag Har Simmat Med Monstret" fick mig att vilja ge hans gamla band en chans till.

Jag läser Jan Myrdals "Barndom" och Inger Christensens "Azorno". Det är något med hur "Barndom" är skriven som gör det svårt för mig att komma in i den. Den skildrar en på väldigt många sätt hemsk barndom på ett så distanserat och ryckigt sätt att jag inte får någon känslomässig koppling till det. Det är något med de där många och korta meningarna. De behöver varvas med något längre, annars blir tempot för ryckigt. Jag skulle säkert kunna raljera längre om varför jag har svårt för vissa författares stilistik, men det här är varken rätt tid eller plats för den sortens utsvävningar.

Sömn var det ja. Vi gör ett försök.