Fuga.

En gråblek morgon övergick så sakteliga i en gråblek förmiddag. Jag var på stan och jag var ensam. Jag gick på gator jag sällan beträder, för säger jag "stan" menar jag sällan något mer centralt beläget än Slussen. Nu var jag vid Hötorget, och jag styrde stegen mot Regeringsgatan, där jag efter pappaledigheten ska arbeta. Där jag, faktiskt även under pappaledigheten, då och då ska hoppa in och arbeta. När jag behövs. När jag behöver pengarna.

Jag har inte jobbat på Regeringsgatan tidigare, och hur mycket jag än önskar att det var jag som flyttat till ett annat jobb, så är det faktiskt jobbet som har flyttat. Det har sina för- och nackdelar. Det var mysigt på Stora Essingen. Lugnt, vilsamt, nära till vatten och till charmiga, slingrande gator kantade av funkishus. Samtidigt är det något med flytten in till allra mest centrala Stockholm som gör att allt känns lite mer på riktigt. När jag var ung, innan jag flyttade hit, var det ju det här som var Stockholm för mig. Hur många konsulter, revisorer och mäklare som än flockas på gatorna, finns det fortfarande en del själ kvar, i byggnaderna, i fasaderna, i närheten till de historiska platserna, där några av mina favoritromaner utspelat sig.

Exempelvis ligger Johannes kyrkogård bara en femminuterspromenad från min arbetsplats. Eftersom jag inte hade bråttom någonstans den här morgonen gick jag dit. Tittade på de gamla gravarna, letade nyfiket efter den gravsten vid vilken Arvid Stjärnblom stått och blickat upp mot Lydia Stilles fönster i Hjalmar Söderbergs "Den Allvarsamma Leken". Döbelns grav. Jag trodde inte jag hittade den, men när jag, en hel dag senare, slog upp boken på nytt, kom jag mycket väl ihåg att jag faktiskt sett texten: "Striderna vid Porosalmi, Sikajocki, Ny Carleby, Lappo och Jutas Vittna om hans hjeltemod vid fädernelandets försvar" på en av de inhägnade gravstenarna, och att den fått mig att tänka att det sannerligen var andra tider nu.

Jag drev omkring på kyrkogården en stund, och när jag tröttnat på den stoppade jag mina hörlurar i öronen, letade upp Tape & Bill Wells "Fugue" i iPoden, slank ner i en gränd och hamnade på Birger Jarlsgatan. Den var inte folktom, men den var glest befolkad. Plötsligt fann jag mig själv utanför Rönnells antikvariat, som jag fram till idag aldrig sett annat än på bild, trots att jag tänkt åka dit i flera år. Jag kikade in genom fönstret, och det var något med de gamla böckerna därinne, med de spröda pianotonerna i öronen, med det vita ljuset, den tidiga timmen, minnet av de knotiga kyrkogårdsträden och gravarna jag nyss haft omkring mig, vetskapen om att jag snart skulle sitta på det där kontoret som lika gärna skulle kunna vara en främmande planet, alltsammans rördes samman till en förvirrande och väldigt vacker känsla av här och nu, av förhöjd livskänsla. Som att skratta och gråta på samma gång. Det kändes sakralt.

Jag gick till ett café, ett modernt och ocharmigt café med hög reklamradiomusik, jag beställde en stor kopp bryggkaffe, satte mig vid ett av de många lediga borden, läste och lyssnade färdigt på "Fugue". En halvtimme senare, strax efter tio, kom Bulent, och vi gick upp till kontoret. Och ett annat liv tog vid.