När Knausgård träffade Norén.

Då var jag igång med andra delen av Karl Ove Knausgårds kamp då, och precis som väntat, precis som beskrivet av andra läsare, rusar jag genom den i ett rasande tempo. Hundrafyra sidor har lagts till handlingarna på bara ett par korta lästillfällen, helt enkelt för att det finns ett flyt i texten som gör den omöjlig att lägga åt sidan. Man läser den med samma iver som Knausgård skrivit den, tänker jag.

Ett roligt ögonblick är när Knausgård under en av sina promenader i Stockholm möter Lars Norén:

"... det var i Humlegården, dimman hängde över träden, och mot oss kom en hobbitlik liten man helt klädd i svart. Jag mötte hans blick, den var svart som natten, och jag fick kalla kårar, vad var det för en människa? En trollkarl?"

För ett ögonblick lättar jag från texten. Jag tänker på Lars Noréns dagbok, som väl egentligen är den enda bok jag på senare år läst med samma frenesi som denna. Men jag tänker också, med ett småleende, på gamla Marvel-serier, och hur möten mellan hjältar, liknande det mellan Norén och Knausgård, alltid leder till ett pliktskyldigt slagsmål på grund av något mer eller mindre krystat missförstånd, innan hjältarna enas av något yttre hot, någon gemensam fiende som hotar staden.

Och precis som jag lätt kan tänka mig herrarna Knausgård och Norén stånga sina egon mot varandra en stund, är jag ganska säker på att de har en del gemensamma problem att fokusera på också.