Idag: Elliott Smith - Roman Candle
Elliott Smiths första soloskiva blev också den sista av de han fick ur sig under sin livstid att hamna i min skivhylla ("From A Basement On The Hill" och "New Moon" återstår att köpa, men de släpptes ju postumt).
Och frågan är om jag inte, så här ett par lyssningar in, tycker de här sångerna är de starkaste han spelat in. Kanske handlar det om att jag lyssnat igenom hans övriga skivor slarvigt, eller så är det min fabless för lo-fi-knaster och den intimitet - eller illusion av intimitet - det för med sig. Jag vet inte. Men att lyssna på "Roman Candle" känns lite som att trycka örat mot väggen och höra en sorgsen granne som sjunger sidor ur sin dagbok. Med en röst som, trots lager av burkighet och knaster, uttrycker en bräcklig hoppfullhet, som om sångerna vore små besvärjelser han tror ska kunna ställa allt till rätta igen.
4 kommentarer:
Jag har alltid älskat Elliott, och kommer alltid att göra det. Tycker fortfarande att Either/Or är hans bästa, men efter den kommer nog Roman Candle och den självbetitlade på en delad andra plats. XO är förvisso grym den också. Äh, svårt. Nästan allt är ju bra.
Ja, han har verkligen inte gjort något dåligt, inte som jag hört åtminstone. Men samtidigt har jag aldrig blivit sådär vansinnigt berörd av honom heller. När det kommer till ledsna män med gitarr har jag fallit hårdare för Mark Kozelek, Conor Oberst och Jason Molina. Men "Roman Candle" kom liksom närmre på något sätt. Kanske börjar han fastna nu.
New Moon är precis lika intim som du beskriver. Det är ju en samling av tidigt material som inte hamnade på skiva eller singlar. Helt sjukt, så här i efterhand - vissa av låtarna är några av hans bästa. Fast frågan är om de hade gjort albumen bättre.
Men ta bara Going Nowhere, en sån låt som vissa artister aldrig klarar att skriva på en hel livstid.
http://youtu.be/vYcQBp5t4VA
Dock faller New Moon lite på sin tyngd, det blir lite för mycket och allt är faktiskt inte så fantastiskt som man skulle kunna hoppas. Men om kunde skala bort det inte fullt så genialiska skulle det bli ett av hans helt klart bästa album.
När jag började lyssna på Elliott Smith brukade jag fantisera att han satt i min soffa och sjöng sina godnattvisor för mig. Ljudbilden på de tidiga albumen liksom inbjöd till det.
Molina har alltid legat mig varmt om hjärtat, det är något hopplöst i hans röst jag alltid gillat.
Kozelek däremot hade svårt för i början, men han känns mer gammal, bitter och återblickande - därför inbillar jag mig att det är lättare för mig att gilla honom nu. Vi säger så.
Får ta och köpa "New Moon", hör jag.
Ja, Molina har något livstrött i rösten. När man inte är på humör för något annat är han helt perfekt. Kozelek har jag älskar från första stund, men jag håller med om det övriga du skriver om honom. Han var ju nostalgisk över det liv som varit redan när han skulle fylla 24. Och sån var jag också.
Skicka en kommentar