Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: I Am Kloot - Natural History
"Quiet Is The New Loud" var inte bara titeln på en skiva av Kings Of Convenience, utan också namnet på en hel liten strömning inom indiepopen i början av 2000-talet. En oerhört sympatisk strömning kan jag tycka. Borta var för en stund britpopens bredbenta kaxighet och arenarockens händerna i luften-refränger. Istället: fingerplock på akustiska gitarrer, försiktigt viskande och ett kärleksfullt omfamnande av tidiga 70-talets mest försiktiga folkskivor. I Am Kloot hade ett fånigt namn, deras debutskiva "Natural History" hade ett fantastiskt omslag, och de var i allra högsta grad en del i "Quiet Is The New Loud"-rörelsen. Jag minns att "Natural History" var hyfsat omskriven, men att den mest fick halvljumna recensioner. Och det var väl ganska välförtjänt. Det är en sympatisk skiva, sympatisk men lättglömd. Undantaget är "No Fear Of Falling", en vacker liten visa, en sån där som Donovan brukade spela. En skiva full av låtar som denna, och vi hade haft en vinnare.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: The Legends - Up Against The Legends
Det är lätt för mig att recensera "Up Against The Legends". Det är en skiva jag redan lyssnat mycket på. Jag har haft den på hårddisken och jag har hört enskilda låtar på olika samlingsskivor, men det är först nu (nåja, bytte till mig den mot en öl på krogen för några månader sedan) jag faktiskt har skivan. Det är jag glad för, för det är briljant, upplyftande popmusik. Inte en död sekund, brusiga, burkiga potentiella popklubbdanshits från början till slut. Bitterljuva melodier, falsksång, distade gitarrer. Den här skivan har allt man kan önska sig. Någon jämförde dem någon gång med Comet Gain, och det är inte en helt dum jämförelse. Om Comet Gain hade gjort en hel skiva full med låtar av samma kaliber som "You Can Hide Your Love Forever" hade den låtit som "Up Against The Legends".
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Kim Weston - Greatest Hits & Rare Classics
Överrepresenterat i min soulsamling: artister vars efternamn börjar på bokstaven "W".
Överrepresenterat i min soulsamling: samlingsskivor.
Här kommer ännu en.
Det är svårt att bedöma en samlingsskiva efter bara ett par lyssningar. Vad ska man säga? Stark röst? Check. Bra låtar? Check. Det är några jag hört otaliga gånger i andra artisters versioner, en del som är helt nytt för mig. En del är duetter med Marvin Gaye, en del är Kim Weston solo. Precis som med andra best of-skivor är det lite för mastigt för att jag ska orka ta mig igenom hela skivan i en sittning särskilt många gånger. Det är mer som en fin råvara att fördela över ett antal välsmakande playlists och blandskivor.
...så ramlade jag (via Andres Lokkos blogg) över de goda nyheterna att dokumentären "Lawrence Of Belgravia" (om Felt-frontmannen Lawrence) snart kommer på DVD. Inte en dag för tidigt om ni frågar mig. Trailer här nedan.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Maurice Deebank - Inner Thought Zone
När det gäller Felt har jag ingen favoritera. De hann gå igenom ett par rejäla stilbyten under den tioårsperiod de var aktiva och LawrenceHaywards skeva röst, poesin och mystiken var de enda gemensamma nämnarna. Varje era har sina höjdpunkter.
Maurice Deebanks högtidliga gitarrspel utmärkte Felts första skivor. Det ekade episkt, som om han spelade sin gitarr i en stor katedral. Gitarrslingorna slingrade sig som ormar, förlorade sig i varandra och vidare ut i evigheten. I bakgrunden dånade pukor som gav låtarna styrsel och styrfart. "Crumbling The Antiseptic Beauty" och "The Splendour Of Fear" är märkliga och mäktiga skivor. Obligatorisk lyssning.
1984 gav sig Deebank ut på vad man brukar kalla för "soloäventyr". På "Inner Thought Zone" saknas Lawrence känsla för estetisk perfektion och Deebank svävar ut i något slags studiogitarristlimbo. Det är kompetent, då och då elegant, ibland glimrar det till, men det saknas...
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: John Cale - Slow Dazzle
Man kunde tro att jag skulle vara bortskrämd från John Cale efter den tråkiga konsertupplevelsen i höstas, men så är inte fallet. Och om så vore hade jag helt klart blivit tillbakalockad av den fina konserten i Malmö, som jag nu sett på SVT Play. Min uppfattning om "Slow Dazzle" är, så här efter en enda lyssning, att den påminner om de övriga av Cales soloskivor på så sätt att det finns ett par jättebra låtar (de mer storslagna, ödemättande) och en del mindre bra låtar (de där han vill rocka). Och här finns ju också hans cover på Elvis Presleys"Heartbreak Hotel", och den är tyvärr precis lika avskyvärd på skiva som den var på konserten i höstas.
Trots att jag fokuserat mycket på det negativa är det en bra skiva.
Idag var en god dag. Det känns fint att inleda ett inlägg på det viset. Idag var en god dag av flera anledningar. Inga av dem särskilt spektakulära. Det var en bra dag för att vi, hela den lilla familjen, i samlad skara, strosade runt på Södermalms gator i ett par timmar. Köpte nya skor till Frank. Vårskor. Åt lunch på Chutney. Promenerade i Vita Bergen tills Frank somnade. Drack kaffe på Urban Delis uteservering i det bleka eftermiddagsljuset. Gick till Konst-Ig på Åsögatan, kollade efter en bok med konst av Henry Darger, men förgäves. Det får bli nätet, när pengar finns. Vi hamnade till slut vid några skivbackar, så slarvigt utslängda mitt i gatan att de förmodligen bara innehöll skräp, men se skenet bedrog. Köpte åtta skivor, varav flera var ganska udda prylar jag letat efter i flera år. Kunde lätt ha köpt mer, men höll mig i skinnet. Sen åkte vi hem.
Frank demonstrerade på eftermiddagen sina nya skors lätthet genom att jogga hela vägen från lägenheten till Högdalen centrum. Som en liten kalv på grönbete. Vid övergångsstället tog han min hand i sin, och tog försiktiga kliv över, precis som vi lärt honom. Att ett barn som är så fantastiskt att ha att göra med på dagen kan sova så oroligt om nätterna.
Det har varit ett gäng veckor av usel nattsömn, men den senaste veckan har åtminstone dagarna varit bra, och det är jag tacksam för. Min pappa var här i början av veckan. Min mamma och mormor var här i slutet. I söndags tog Frank och jag bussen till Liljeholmen, knallade över till Herr Alarik-land, där vi bjöds på kaffe och värmande solgass. En liten skiva med Easy köpte jag på Stadsmissionen också. Johan Holmlunds diktsamling "Jag Har Simmat Med Monstret" fick mig att vilja ge hans gamla band en chans till.
Jag läser Jan Myrdals"Barndom" och Inger Christensens"Azorno". Det är något med hur "Barndom" är skriven som gör det svårt för mig att komma in i den. Den skildrar en på väldigt många sätt hemsk barndom på ett så distanserat och ryckigt sätt att jag inte får någon känslomässig koppling till det. Det är något med de där många och korta meningarna. De behöver varvas med något längre, annars blir tempot för ryckigt. Jag skulle säkert kunna raljera längre om varför jag har svårt för vissa författares stilistik, men det här är varken rätt tid eller plats för den sortens utsvävningar.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Chris Eckman - The Last Side Of The Mountain
Chris Eckman är en av två teatraliska sångare i det teatraliska alternativrockbandet The Walkabouts. Sedan tio år tillbaka bor han i Slovenien. "The Last Side Of The Mountain" består av tio dikter av den slovenske poeten Dane Zajc, som Eckman tonsatt.
Jag blir alltid lite matt när jag lyssnar igenom en hel Walkabouts-skiva. De är mastiga. Dramatiken är konstant uppskruvad till 11, det är alltid mörkt, och det regnar. Efter en stund känns det lite som att ha hällt i sig jättemörk öl med samma aptit som om den vore ljus. Och det är gott, men man blir trött, mätt och däst. Samma sak är det med Eckman solo. Han har en röst som tränger sig på. Det går liksom inte att lyssna halvhjärtat. Jag lyssnar, och det är dovt, intensivt, rökigt elegant och dramatiskt. Efteråt vill jag sova en stund.
Men det är helt klart en skiva att utforska närmare. Jag har inte lyssnat så pass många gånger att jag riktigt hunnit ta till mig Eckmans översättningar av Zajcs lyrik, men det lilla jag snappat upp tycker jag om, och vill helt klart både lyssna och läsa mer.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Steso Songs - Now It's Dark
Steso är, för de lyckligt ovetande, en förkortning för den ångestdämpande medicinen Stesolid. En medicin som sångerna på "Now It's Dark" bortom allt tvivel klargör har varit en livboj för sångerskan. Det är många "pills", "overdose", "suicide" och "death" i texthäftet. Samtidigt är musiken ljus, och även i de mest förtvivlade låtarna finns det något slags hopp där någonstans i bakgrunden, om så bara i tempot och arrangemangen. Här finns, trots det genomgående svarta temat, mer optimism och jävlar anamma än vad som är kutym i genren. Inte obligatorisk lyssning, men inte alls oävet.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Jarvis Cocker - Jarvis
Det var länge sedan jag lyssnade på annan radio än P1. Men när jag senast gjorde det, på mitt förra jobb, minns jag att Jarvis Cockers"Don't Let Him Waste Your Time" spelades flitigt. En trevlig bagatell, dock inte tillräckligt bra för att jag skulle vilja köpa skivan. Nej, inte ens tillräckligt bra för att jag skulle vilja se honom live, ens när jag erbjöds en biljett grattis.
Därför blev jag överraskad av hur mycket jag faktiskt tyckte om skivan nu när jag väl lyssnade på den. Första gången, på tunnelbanan, var jag tvungen att lägga ifrån mig min bok och lyssna på Jarvis briljanta texter om vilsenhet i en modern och överväldigande värld. De var ju direkt drabbande. Musiken är väl inte lika spännande. Fina melodier, men muskliga 70-talsarrangemang som ibland kommer i vägen för texterna. Det är ju i dem den gamle Pulp-mannens stora styrka alltid har legat.
... att jag var en av flera journalister som bjudits hem till Bill Callahan. Han skulle spela upp nya låtar på gitarren, spisa vinyler, bjuda på mat och träningstips(!) Callahan bodde i ett stort hus, där allt låg huller om buller. Middagsbordet stod i hallen, bokhyllor i köket, och överallt backar med vinylskivor. Det märkliga var att de bara innehöll skräp. Discosamlingar från 80-talet med pastellfärgade omslag. Absolute Music. Sånt man hittar på småstadsloppisar. Och när han bjöd på mat var det någon illasmakande kålsallad med cornichoner och skivad leverpastej. Det var något skruvat, obehagligt och sjukt över det hela, det kändes som att något när som helst skulle gå åt helvete. Och så vaknade jag.
Jag anar att det finns en koppling till att jag just nu läser Bill Callahans "Letters To Emma Bowlcut".
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Docenterna - På Lyckliga Gatan
Förutom då att jag naturligtvis hört den där låten där de sjunger om solglasögon, samt någon medryckande bit på en gammal Sonic-skiva från 2002, är det här mitt första möte med Docenterna. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Nog hörs det att jag kommer tycka om åtminstone ett par av låtarna efter några fler lyssningar. Det saknas inte starka melodier, och texterna är charmigt Olle Ljungström-sjaviga. Habil svensk pop, varken mer eller mindre. Inget jag var i skriande behov av, men inte ett köp jag ångrar heller.
(Här tar vi en paus i serien "Dagens skiva". Jag har besök i ett par dagar, och kommer att ha fullt upp med annat än skivlyssnande. På återseende!)
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Tvärvägen - Staring Directly Into The Sun
Spruckna speldosemelodier på enbart gitarr och piano. Ibland bryter en
cello in. Det är mycket vackert, och känns på något vis grönskimrande,
så där som det gör precis när löven spricker fram om våren. Kunde jag själv spela musik skulle den nog låta ganska exakt så här. För "Staring Into The Sun" låter precis som jag vill att musik ska låta just nu, vilket var vad jag trodde och hoppades på när jag köpte den. Som ASS. Som Tape, men utan knaster. Som Sagor & Swing, men utan orgel. Som Björn Olsson, men utan visslande. Jag inser medan jag skriver detta att alla referenser jag kan rada upp är svenskar. Är det här något typiskt svenskt, eller görs den här sortens musik även utomlands? Klart den görs, så tipsa mig gärna. För jag älskar det och vill höra mer.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: The Lucksmiths - Naturaliste
Att gräva vidare i Lucksmiths-katalogen var long overdue. Smidigt då att det dök upp tre skivor med gruppen på Tradera för fyrtio kronor styck. Och den här var verkligen trevlig. Naturligtvis ingen revolutionerande skiva - det är klassisk melodiös gitarrpop som påminner om både The Go-Betweens och The Housemartins, men mer stillsamt, nedtonat och vaggviseaktigt än tidigare. Liksom mer folk än indie. Och så här efter två lyssningar tycker jag nog det är den bästa Lucksmiths-skivan jag hört hittills. Det kan ju naturligtvis vara nyhetens behag. Men det tror jag inte.
En gråblek morgon övergick så sakteliga i en gråblek förmiddag. Jag var på stan och jag var ensam. Jag gick på gator jag sällan beträder, för säger jag "stan" menar jag sällan något mer centralt beläget än Slussen. Nu var jag vid Hötorget, och jag styrde stegen mot Regeringsgatan, där jag efter pappaledigheten ska arbeta. Där jag, faktiskt även under pappaledigheten, då och då ska hoppa in och arbeta. När jag behövs. När jag behöver pengarna.
Jag har inte jobbat på Regeringsgatan tidigare, och hur mycket jag än önskar att det var jag som flyttat till ett annat jobb, så är det faktiskt jobbet som har flyttat. Det har sina för- och nackdelar. Det var mysigt på Stora Essingen. Lugnt, vilsamt, nära till vatten och till charmiga, slingrande gator kantade av funkishus. Samtidigt är det något med flytten in till allra mest centrala Stockholm som gör att allt känns lite mer på riktigt. När jag var ung, innan jag flyttade hit, var det ju det här som var Stockholm för mig. Hur många konsulter, revisorer och mäklare som än flockas på gatorna, finns det fortfarande en del själ kvar, i byggnaderna, i fasaderna, i närheten till de historiska platserna, där några av mina favoritromaner utspelat sig.
Exempelvis ligger Johannes kyrkogård bara en femminuterspromenad från min arbetsplats. Eftersom jag inte hade bråttom någonstans den här morgonen gick jag dit. Tittade på de gamla gravarna, letade nyfiket efter den gravsten vid vilken Arvid Stjärnblom stått och blickat upp mot Lydia Stilles fönster i Hjalmar Söderbergs"Den Allvarsamma Leken". Döbelns grav. Jag trodde inte jag hittade den, men när jag, en hel dag senare, slog upp boken på nytt, kom jag mycket väl ihåg att jag faktiskt sett texten: "Striderna vid Porosalmi, Sikajocki, Ny Carleby, Lappo och Jutas Vittna om hans hjeltemod vid fädernelandets försvar" på en av de inhägnade gravstenarna, och att den fått mig att tänka att det sannerligen var andra tider nu.
Jag drev omkring på kyrkogården en stund, och när jag tröttnat på den stoppade jag mina hörlurar i öronen, letade upp Tape & Bill Wells"Fugue" i iPoden, slank ner i en gränd och hamnade på Birger Jarlsgatan. Den var inte folktom, men den var glest befolkad. Plötsligt fann jag mig själv utanför Rönnells antikvariat, som jag fram till idag aldrig sett annat än på bild, trots att jag tänkt åka dit i flera år. Jag kikade in genom fönstret, och det var något med de gamla böckerna därinne, med de spröda pianotonerna i öronen, med det vita ljuset, den tidiga timmen, minnet av de knotiga kyrkogårdsträden och gravarna jag nyss haft omkring mig, vetskapen om att jag snart skulle sitta på det där kontoret som lika gärna skulle kunna vara en främmande planet, alltsammans rördes samman till en förvirrande och väldigt vacker känsla av här och nu, av förhöjd livskänsla. Som att skratta och gråta på samma gång. Det kändes sakralt.
Jag gick till ett café, ett modernt och ocharmigt café med hög reklamradiomusik, jag beställde en stor kopp bryggkaffe, satte mig vid ett av de många lediga borden, läste och lyssnade färdigt på "Fugue". En halvtimme senare, strax efter tio, kom Bulent, och vi gick upp till kontoret. Och ett annat liv tog vid.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Chic - Risqué
Ja, det var väl otippat? Men min väg till Chic är inte så lång och snårig som man kan tro. Det räcker med att läsa några artiklar om skivbolaget Postcard, Edwyn Collins, Orange Juice... och så är banan utstakad. Och trots att disco inte är en genre jag riktigt hittat in i ännu (även om "The Last Days Of Disco" gav mig en knuff i rätt riktning) så gillar jag det här. Verkligen. Kanske för att det är tillräckligt mycket soul för att kännas tryggt och hemtamt. Och kanske är det också så att jag just nu är lite extra svag för allt som låter olikt det jag redan lyssnat på till leda?
Det var en tung förmiddag, mycket för att dagen, högst ofrivilligt från oss vuxnas sida, började redan klockan kvart i fem. Efter middagsluren bestämde vi oss för att försöka vända rätt dagen på något sätt. Vi åkte till Hökarängen och tog en promenad i det kvarter vi snart kommer att kalla "hemma". Det här är huset vi ska flytta in i:
Så här glad blev Frank över nya området.
Jag har ju tidigare berättat om Bandängen, och hur mycket vi tyckt om att hälsa på djuren som vistas där. När vi i förmiddags tog en promenad dit såg vi att Wiggo, baggen som funnits där hela hösten och våren, var borta. Vi hittade honom igen i Hökarängen, i den 4H-gård som ligger ett stenkast från vårt blivande hem. Ett kul sammanträffande eller ett tecken? Vi tyckte det kändes positivt.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Strountes - Strountes
Hade ingen aning om vad det här var när jag ramlade över skivan på Emmaus, men omslaget lovade gott, och när jag såg namnen Maria Eriksson och Mats Gustafsson var köpet givet. Jag gillar ju The Concretes, men jag gillar oftast medlemmarnas soloutflykter ännu mer, och Maria Eriksson är nog min favorit-Concrete. Mats Gustafsson vet jag vem det är, men har aldrig lyssnat på. Hur låter detta då? Det låter frijazzigt. Jag tänker på Nicolai Dungers projekt A Taste Of Ra, men det kanske säger mer om min begränsade kunskap om genren än om musiken i sig. Jävligt spännande och fascinerande är det hur som helst. Och bandnamnet, är det taget från diktsamlingen av Gunnar Ekelöf? Respekt i så fall.
Det blir förresten mer Concretes-relaterat på bloggen framöver, så håll ögonen öppna.
I veckan var jag på biblioteket. Det var första gången på flera år. Trots att det var det skräniga, illa planerade biblioteket i Högdalen, var det en trevlig upplevelse. Som att komma hem. Jag beställde hem och reservera två böcker; Johan Holmlunds "Jag Har Simmat Med Monstret" och Bill Callahans "Letters To Emma Bowlcut". Nu till min fråga (som jag naturligtvis hade fått besvarad på biblioteket om jag haft sinnesnärvaro nog att ställa frågan på plats): Får jag något meddelande när böckerna anlänt till Högdalen, eller behöver jag återkomma till biblioteket med jämna mellanrum och fråga?
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: The Magic Numbers - The Magic Numbers
Jag missade The Magic Numbers-tåget när det stod där på stationen sommaren 2005. Inte för att jag var ointresserad utan för att jag helt enkelt inte hade råd med ny musik då. Att upptäcka dem så här i efterhand gör det svårt att förstå vad alla superlativ handlade om. Inte för att de är dåliga, för det är de inte. Debutskivan är fylld till bredden av habil mjukpop, söt och fluffig som sockervadd. Det är jättemysigt - i lagom doser. Det är en jättesympatisk skiva, och förutom just att den inte är särskilt originell (band som Alfie spelade ännu bättre nysoftrock redan flera år tidigare) eller intressant finns det ingenting att klaga på.
Herregud. Väcktes nyss av en jättejobbig mardröm. Stockholm hade drabbats av en zombieoutbreak. Fortfarande var det under såpass stor kontroll att samhällsfunktioner fungerade, men det blev ständigt värre. Vi hade tagit vår tillflykt till Mikaelas föräldrar, där det var säkrare. Av någon anledning hade jag behövt åka in till stan, nu började det skymma och jag skulle ta mig tillbaka. Då ringde mobilen. Det var Mikaela.
"De sa på nyheterna att det är värre än nånsin nu. Bussar och tunnelbana går inte längre, du måste ta dig tillbaka till fots", sa hon.
Jag blev genast uppstressad, visste inte hur man skulle hitta dit för egen maskin.
"Jag förklarar vägen", sa Mikaela. Problemet är att jag är erkänt usel på att lyssna till och memorera vägbeskrivningar. Runt omkring hördes skrik från människor som föll offer för zombies.
Lyssna på vägbeskrivning i mörkret under pågående zombieapokalyps. Jag har svårt att föreställa mig något värre. Hur ska jag kunna sova nu? Borde verkligen sluta kolla på "The Walking Dead".
Jag satt på Hemma Hos Seymus med Frank när telefonen ringde. Vi hade nästan ätit färdigt, återstod bara att sanera Frank, byta blöja och sedan gå. Jag hade skickat Mikaela ett sms och berättat hur mycket Frank uppskattade den vegetariska buffén, så när jag såg hennes namn på mobilens display trodde jag det var därför hon ringde - att hon var glad över Franks aptit eller undrade något om maten.
Och glad var hon, men av andra anledningar. Lägenheten var vår. Den vi tittat på igår. Den vi hamnat tvåa på. Ettan på prispallen lämnade walk over, ångrade sig. Så såvida inget otippat händer har vi från och med första april en trea i Hökarängen.
Det var knappt så jag kunde tro det, men jag firade ändå med ett helt gäng kvalitetsskivor på Stadsmissionen och Emmaus. Därefter mötte vi upp med John. Vi gick till Johan & Nyström, och jag fortsatte firandet med en kopp Shakiso.
Ikväll ska jag unna mig en folköl till falukorven.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Gillian Welch - Time (The Revelator)
Det här är så mycket bättre än jag vågat hoppas på. Förvisso har jag länge känt till att Gillian Welch ska vara väl värd att lyssna på, men var ändå beredd på att något skull skava lite. Att det skulle vara lite som med Lucinda Williams, som har en hel mängd fantastiska låtar, men som också ger sig lite väl långt ut i sydstatsträskcountryn för min smak ibland. Men icke. Jag är faktiskt såld efter en lyssning. Det är vackert och innerligt, men aldrig skört, alltid stolt och liksom rakryggat framfört. Kul också att få höra "Everything Is Free" i originalversion. Jag har tidigare bara hört The Tinys tolkning, förvisso fin den också, men utklassad här.
Måste också dela med mig av avslutande "I Dream A Highway". En djupblå evighetsvisa av den där sorten som man trodde det bara var Mark Kozelek som kunde skapa. Fjorton minuter så undersköna att de känns som tre.
Idag får ni gärna ha oss i era tankar och hålla era tummar. Nu på förmiddagen ska vi nämligen titta på en trea i Hökarängen. Vi har plats nummer åtta i kön. Ett extra rum och ett trevligare område vore verkligen inte fel just nu. Hoppas, hoppas, hoppas...
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Tim Neu - Tim Neu
En av alla de där artisterna som bara passerat, en artikel här, en notis där, en Debaser-spelning där, därefter inget, därefter glömska. Och i det här fallet är det ganska välförtjänt. Generisk singer-songwriterpop helt utan vassa kanter. Det är mjukt, på det där lite menlösa viset, och får mig att tänka på den där "OC-popen" som var så populär under något år i mitten av förra årtiondet. Snäll gitarrindie specialsnickrad för amerikanska teveserier och filmer om 30-åriga män och deras 18-åriga flickvänner. Death Cab For Cutie, The Shins, såna grejer. Finstämt, men lättglömt.
Då var jag igång med andra delen av Karl Ove Knausgårds kamp då, och precis som väntat, precis som beskrivet av andra läsare, rusar jag genom den i ett rasande tempo. Hundrafyra sidor har lagts till handlingarna på bara ett par korta lästillfällen, helt enkelt för att det finns ett flyt i texten som gör den omöjlig att lägga åt sidan. Man läser den med samma iver som Knausgård skrivit den, tänker jag.
Ett roligt ögonblick är när Knausgård under en av sina promenader i Stockholm möter Lars Norén:
"... det var i Humlegården, dimman hängde över träden, och mot oss kom en hobbitlik liten man helt klädd i svart. Jag mötte hans blick, den var svart som natten, och jag fick kalla kårar, vad var det för en människa? En trollkarl?"
För ett ögonblick lättar jag från texten. Jag tänker på Lars Noréns dagbok, som väl egentligen är den enda bok jag på senare år läst med samma frenesi som denna. Men jag tänker också, med ett småleende, på gamla Marvel-serier, och hur möten mellan hjältar, liknande det mellan Norén och Knausgård, alltid leder till ett pliktskyldigt slagsmål på grund av något mer eller mindre krystat missförstånd, innan hjältarna enas av något yttre hot, någon gemensam fiende som hotar staden.
Och precis som jag lätt kan tänka mig herrarna Knausgård och Norén stånga sina egon mot varandra en stund, är jag ganska säker på att de har en del gemensamma problem att fokusera på också.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: The Cure - Boys Don't Cry
Jag tycker om det poppiga Cure och jag tycker om det svävande självmordsdeppiga Cure på "Disintegration". Det är mellanläget jag har svårt för. Dramarocken, det teatraliskt yviga. Clownsmink som rinner och svärtan som en pliktskyldig accessoar. Men visst, även där finns det några godbitar.
"Boys Don't Cry" är från den tid då The Cure "bara" var ett vanligt new wave-band, om än med lite bättre låtar än genomsnittet. Utan gotisk image som en boja runt foten. Det är en bra skiva, men kanske inte en jag kommer lyssna jättemycket på just den här våren. Titelspåret och "Killing An Arab" är ju klassiker att återkomma till, men även bland mellanspåren finns en hel del trevligt att hämta. Groteskt omslag dock.
Mikaela och jag fick gemensam barnledig kväll i torsdags, faktiskt första kvällen tillsammans på stan sedan Franks födelse. Det var välbehövligt. Vi gick på Fotografiska, kollade på foton av Anton Corbijn, som trots att man sett hans grovkorniga stil till leda faktiskt lyckades imponera, åtminstone på mig. Ännu bättre tyckte jag om spanjoren Aitor Ortiz och hans storslaget dystopiska foton av arkitektur. Den sortens bilder jag själv skulle vilja ta, främst för att jag är för blyg för att ta bra fotografier av människor... Tyvärr finns utställningen inte kvar efter 11 mars, men bildgoogla Aitor Ortiz för en idé om vad jag pratar om. Efteråt promenerade vi upp till Hermans på Fjällgatan, där vi åt vegetarisk buffé, och sedan vidare till Bar Central, där vi drack varsitt glas innan vi for hem till ännu en natt med sömnen uppstyckad av barngnäll och skrik.
Lyckligtvis har de senaste nätterna varit behagligare, och dagarna har varit ljusa, solen har faktiskt värmt för första gången i år. Hoppet om livet återvänder, tjälen rinner ur marken. Det känns fint. Idag gick jag på möte med Linje 19 i Fria Teaterns lokaler i Högdalen. Det var sympatiskt. Billigt fika, engagerade talare, flygblad, nollkronorsloppis där vi hittade ett par fina gummistövlar till Frank. Själva mötet var som en resa i tiden till mina folkhögskoleår, och jag blev inspirerad och alldeles varm i hjärtat. Här vill jag tillbringa mer tid, här vill jag engagera mig. Vi får se vad tiden räcker till.
Måste bara dela med mig av den här musikvideon med Circulus, för den är ju fantastiskt rolig. Jag har skrivit en del om brittisk folk tidigare, och det är precis så här den låter när den är som allra sämst. Skämt eller allvar? Det spekuleras vilt i kommentarsfältet på YouTube. Jag har ingen aning. Det är skojigt oavsett vad.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Elliott Smith - Roman Candle
Elliott Smiths första soloskiva blev också den sista av de han fick ur sig under sin livstid att hamna i min skivhylla ("From A Basement On The Hill" och "New Moon" återstår att köpa, men de släpptes ju postumt).
Och frågan är om jag inte, så här ett par lyssningar in, tycker de här sångerna är de starkaste han spelat in. Kanske handlar det om att jag lyssnat igenom hans övriga skivor slarvigt, eller så är det min fabless för lo-fi-knaster och den intimitet - eller illusion av intimitet - det för med sig. Jag vet inte. Men att lyssna på "Roman Candle" känns lite som att trycka örat mot väggen och höra en sorgsen granne som sjunger sidor ur sin dagbok. Med en röst som, trots lager av burkighet och knaster, uttrycker en bräcklig hoppfullhet, som om sångerna vore små besvärjelser han tror ska kunna ställa allt till rätta igen.
I början av veckan läste jag ut Alan Sillitoes"Saturday Night And Sunday Morning", och igår såg vi filmatiseringen med en strålande och ung Albert Finney i huvudrollen. Plötsligt, i en scen, började Mikaela sjunga The Smiths bredvid mig. Hon hade kommit att tänka på "Rusholme Ruffians". En stund senare, när jag läste om filmen på IMDB (något jag numera alltid gör efter att ha sett klart något jag tyckt om) upptäckte jag att hon inte var ensam om det.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Eldkvarn - Den Goda Skörden (cd 5 av 10)
På femte skivan i den maffiga Eldkvarn-boxen har bandet lämnat proggen, lämnat punken, lämnat Elvis Costello-pastischerna och börjat spela vuxenrock. Och även om karriärens tidigare skivor har haft kul och intressanta inslag är det först här jag börjar tycka riktigt mycket om Eldkvarn. När de börjar spela vuxenrock. Det är lite som med Lloyd Cole. Jag tycker att mycket av det bästa han gjort finns på de där tidiga soloskivorna, de som egentligen har en helt olidlig produktion, men som ändå passar honom så bra, just för att det låter vuxet, och för att det är sånger om vuxna människors problem. Om människor som har livet bakom sig istället för framför. På samma sätt klär de där fläskiga 80-talsproduktionerna Eldkvarn riktigt bra. Det ska vara lite smaklöst, för livet som vuxen är inte så jävla smakfullt alla gånger.
Jag har fastnat för Etsy.com. Kan sitta i timmar och glo på folks charmiga små DIY-projekt; konstfanzines, folkarttavlor, läderinbundna anteckningsblock, t-shirts med tryck jag egentligen är på tok för gammal för... Och så det här kaffebordet.
Jag har egentligen noll koll på möbeldesign och kan inte alls bestämma mig för om jag tycker det är jättesnyggt eller groteskt fult. Med en prislapp på närmare tiotusen och säkerligen en rätt saftig fraktkostnad är det inget jag kommer köpa oavsett vad. Men ändå. Lite intressant att titta på är det ju.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Lo-Fi-Fnk - Boylife
Det här projektet med att skriva om en skiva om dagen är ganska vanskligt. Eftersom jag oftast inte hinner lyssna på skivan mer än en gång, och då ganska halvhjärtat, medan jag gör annat och med avbrott för barnskrik, blir omdömet sällan särskilt mycket mer än "ganska bra" eller "ganska dåligt". Och det är ju lite trist.
Lo-Fi-Fnk spelar dansant electropop. Det visste jag sedan tidigare, och det är ungefär så mycket jag också lyckades uppfatta under min genomlyssning av "Boylife". Och det är säkert en bra skiva, för aldrig under genomlyssningen tänkte jag att det lät illa eller ens ointressant. Men eftersom dansant electropop inte är en genre jag är i ett skriande behov av just nu (det finns, milt uttryck, inte så många anledningar att dansa den här veckan) dröjer det nog bra länge innan jag lyssnar på "Boylife" igen. It's not you, it's me.
Igår kväll, precis innan jag skulle lägga mig, fastnade jag framför en artikel om intressanta alternativ till datorns (i det här fallet en Mac) standardprogram. Framförallt var det de alternativa mediaspelarna jag intresserade mig för. Jag håller med artikelförfattaren om att iTunes börjar kännas rejält tungrott och segt, och hanterandet av spellistor lämnar en del övrigt att önska. Det var framförallt två program som kändes intressanta: Enqueue och Songbird. Det förstnämnda hade ingen trialversion, och jag har ingen lust att betala nio dollar, hur lite det än må vara i SEK, för ett program jag inte vet om jag kommer använda. Songbird verkade trevligt, enkelt att konfigurera med ett ganska generöst antal plugins. Tyvärr finns det en hel del funktioner som saknas, funktioner som jag, i egenskap av kalenderbitare, inte kan vara utan. Jag kan inte sortera artister på efternamn. Jag har heller inte lyckats hitta någon funktion för att visa skivorna som albumomslag (se bilden nedan).
Allra mest irriterande var dock att det inte går att importera skivor som mp3. FLAC och Ogg går utmärkt, men inte mp3. Fullständigt ologiskt. Och därmed går Songbird bort.
Men Enqueue då? Någon som har erfarenhet av det? Jag är fortfarande sugen på ett snabbare, snyggare, mer intuitivt alternativ till iTunes, men vill fortfarande inte betala nio dollar utan att veta att det har de funktioner jag söker.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: R.E.M. - Life's Rich Pageant
Tidiga R.E.M. Av någon anledning har gruppens 80-talsskivor ploppat upp som små plastiga svampar i second hand-butikernas skivkorgar det senaste halvåret. Besvikna fans som sålt sina samlingar i vrede över bandets splittring? Kanske det. Bra för mig, oavsett, eftersom jag gillar tidiga R.E.M. Gillar, utan att älska. För nog kan jag tycka att de var lite jämntjocka, och så även på "Lifes Rich Pageant". En bra skiva, men utan de där verkliga topparna. Som vanligt är det inte omöjligt att jag ändrar uppfattning efter lite mer intensivt lyssnande.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Papas Fritas - Helioself
En sån där skiva som legat ute på Tradera i evigheter, och som jag till slut köpte, mest bara för att jag rent slumpmässigt ramlade över en positiv recension i ett gammalt nummer av Benno. Och visst, det är en ganska trevlig skiva. Charmig, ja, rent av busig power pop, med bett i gitarrerna här och var och flera ögonblick av melodisk briljans. Det låter lite som Bishop Allen hade låtit om Bishop Allen varit ganska bra istället för ganska dåliga.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Arvo Pärt - Tabula Rasa
Min musiksmak börjar röra sig i riktningar bort från vers-refräng-vers, bort från tempo, sång och trummor. Inte så att jag väljer bort det helt, men allt oftare söker jag tillflykt från vardagens skrik och skrän i något instrumentalt och stillsamt, eller bara i låtstrukturer jag inte redan hört till leda. Det kan vara jazz, det kan vara ambient, det kan vara nyklassiskt. Senaste månaderna har jag lyssnat mycket på Dustin O'Halloran och Max Richter, och nu tyckte jag det kunde vara dags att söka sig bakåt. Jag börjar med Arvo Pärt. Det här låter inte alls dumt. Ganska exakt som jag föreställde mig det, vilket i det här fallet är något positivt.
Det här ser jag fram emot att följa. Billy Rimgard skriver "en subjektiv berättelse om svensk indie 1999 - 2009". Kanske är jag lite partisk. Det är ju trots allt de år då jag själv höll mig som mest uppdaterad på samtida popfenomen och skördade bloggar på nya mp3or i en takt som jag idag inte orkar hålla. Under en ganska stor del av de här åren bodde jag också utanför Stockholm, och levde därmed också ganska isolerad från scenen. Att läsa det här blir alltså, för min del, lika delar nostalgi som samtidshistoria och omskolning.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Markus Krunegård - Lev Som En Gris Dö Som En Hund
När jag hittar en hyfsat aktuell, hyfsat omskriven skiva för en tjuga, då slutar det oftast med att jag köper den, även om mitt intresse för albumartisten inte är det största. Markus Krunegård låter ganska exakt som jag misstänkte att han skulle låta (jag har, tro det eller ej, aldrig hört så mycket som ett spår från hans solokarriär) - lite 80-tal på ett inte helt övertygande vis. Och det är så mycket sex, sprit och droger i texterna att det blir ofrivilligt komiskt. Lite indie-JVVF, sådär. Inget för mig. Dock gillar jag "Dystra Utsikter" som är försvenskning av "Long Beach", Laakso-låten som fick mig att fastna för bandet för snart nio år sedan.
Helgen har varit fin, och det har varit välkommet. Hade barnfri dag igår, och unnade mig, mina principer till trots, en tripp till Stockholms centralare delar för lite konsumtion. Det blev skivor och böcker på second hand, kläder på rea och pizza på Vapiano, med min bror som sällskap. Solen sken, staden var vacker, fötterna var efter ett par timmars flanerande ömma.
Idag har inte varit lika barnfri, men jag åkte ändå in till Södermalm med Frank och barnvagn, promenerade några timmar med Anna, köpte bröd på Urban Deli, åkte hem.
Det här är också helgen då jag läst ut "Den Allvarsamma Leken" för andra gången. Den var kortare än jag mindes den, och andra halvan betydligt bättre (framförallt mer fokuserad) än första. Nu är jag sugen på mer Hjalmar Söderberg. "Historietter" är det enda jag har kvar att läsa av honom, och den står lyckligtvis i bokhyllan. Men först ser jag till att följa upp med Gun-Britt Sundströms remix av "Den Allvarsamma Leken"; "För Lydia". Så här en femtedel in i boken är den väldigt svår att lägga från sig, och därför ska jag nu avsluta helgen nerbäddad i soffan med nämnda bok. Adjö.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Scott Walker - The Drift
Lustigt. Jag har ett starkt minne av att jag hade den här skivan på hårddisken för några år sedan, men när jag nu lyssnar på den känner jag inte igen ett enda spår. Kanske var det "Tilt" jag hade, kanske lyssnade jag på den i väntan på att "The Drift" skulle släppas, och kanske slank "The Drift" sedan, som så mycket annat, mellan maskorna i nätet...
Hursomhelst, jag har tänkt köpa "The Drift" i flera år, men den har varit svårfunnen. Därför köpte jag den på Pet Sounds för ett par veckor sedan, trots en prislapp på 199 kronor. Det är sällan jag köper fullprisskivor nuförtiden, och än mer sällan om de dessutom har några år på nacken. Men här gjorde jag ett undantag. För att jag älskar Scott Walker, och för att det finns så få tillfällen att köpa den. Investerade i "Tilt" samtidigt. Kompletisten i mig hade en liten högtidsstund den dagen.
Musiken då? Mörk, gränspsykotisk, bisarr och väldigt, väldigt fascinerande. En skiva för sena nätter, hörlurar och aktivt lyssnande. Men det här vet ni redan. Jag ser fram emot att lära känna den.
I vanliga fall brukar jag inte ägna särskilt mycket uppmärksamhet åt Oscarsgalan. Ögnar snabbt igenom vinnarna, hummar för mig själv och går vidare med livet. Vinnarfilmerna brukar ändå inte riktigt vara mina filmer. Men det här året fanns det ett undantag, och Oscarn till bästa icke engelskspråkiga film blev för mig en påminnelse om att jag redan när filmen hade premiär ville se "Nader Och Simin: En Separation", och det var ju inte dumt. Nu blev det äntligen av att jag såg den, och filmen är riktigt, riktigt bra. Iransk diskbänksrealism, nervig och intensiv. Själva separationen, som filmen fått sin titel från, utgör egentligen bara ramen för berättelsen. Den tar ganska snart en omväg och blir någon slags mörk rättegångsfars om ett påstått brott som vi sett begås, men ändå inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till. Mitt i alltsammans finns Nader och Simins elvaåriga dotter som slits mellan kärleken till sina båda föräldrar, sanning och lögn, sin tro och sina principer - ett litet hjärtknipande coming of age-drama mitt i alltsammans. "En Separation" är det bästa jag sett på mycket länge. Läs också gärna Hynek Pallas text om filmen på Weird Science.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Beck - Odelay
Varför köpte jag den här? Den måste ha kommit med av bara farten under någon räd mot Stadsmissionen, för Beck har jag, med undantag för ett par av hans akustiska låtar, aldrig riktigt tagit till mig. Och frågan är om jag någonsin mer kommer lyssna på den här orgien i 90-talets allra sämsta ticks. Ett par lugnare låtar och ett par inslag av Stephen Malkmus-briljans ser jag till att bokmärka för framtida lyssning, annars är svaret förmodligen ett rungande nej.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Honey Is Cool - Crazy Love
Jag har alltid gillat Karin Dreijer, utan att för den sakens skull vara något superfan. The Knife har ju en del bra låtar och några riktigt fantastiska, men sådär fanatiskt gripen som många andra har jag aldrig blivit. Fever Ray har jag inte brytt mig om att lyssna på, och Honey Is Cool har jag mitt första möte med just nu, med "Crazy Love". Det är skrammelindie, stundtals melodistark, men ibland också lite mer aggressiv och påträngande än vad jag egentligen är bekväm med. Lite som Souls, som jag heller aldrig riktigt tagit till mitt hjärta. Men "On The Beach" är förstås en liten pärla. Var är det man känner igen den från? "Fucking Åmål"-soundtracket?
En dag ska jag göra en mer utförlig lista över bloggar jag finner läsvärda, men den dagen är inte idag. Jag nöjer mig med att tipsa om musikbloggen "Aquarium Drunkard" , som känns som en mer ambitiös och mer fokuserad systerblogg till min egen. Eller, egentligen: bloggens skribenter har musiksmak som påminner extremt mycket om min. Senaste veckan har de skrivit om både Bill Callahans tolkning av "So Long, Marianne" och Nina Simones magiska version av Bee Gees redan utmärkta "To Love Somebody". Och därmed gjort mina planerade texter om samma ämnen fullständigt överflödiga.
Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.
Idag: Finishing School - Destination Girl
Sasha Bell från The Essex Green och Ladybug Transistor på soloäventyr. En fin skiva i gränslandet mellan folk, pop och soft rock. Nästan där uppe med hennes gamla bands höjdpunkter, och kan säkert växa ytterligare.
Niklas. 30+. Köper fortfarande skivor. Ofta. Har barn. Har sambo. Bor i Stockholms södra utkanter. Trött. Grinig. Rätt trevlig. Tycker om fina kläder, fina saker, bra böcker och god mat. Försöker leva grönt och tänka rött. Ibland svårare än man kan tro.
