Mublecore. Jag älskar genren i teorin. Den har ju trots allt tagit avstamp i den samlade produktionen hos favoritregissörer som Woody Allen och Richard Linklater. Men i praktiken har jag tvingat mig igenom lite för många filmer med ändlösa dialoger bestående av en procent substans och 99 procent "er... like... you know... whatever... I dunno..." Och jag börjar känna mig ganska mätt.
Ändå kan jag inte helt avfärda Andrew Bujalskis mumblecoreklassiker "Funny Ha Ha". Visst, den är ganska ofta irriterande (karaktären Alex... herregud, jag satt och väntade på att något skräckfilmsmonster ur någon helt orelaterad film skulle dyka upp och slita honom i stycken. Inte överraskande spelar skådespelaren också gitarr i det lika irriterande bandet Bishop Allen...) ganska ofta också frustrerande (den ska röra sig långsamt, och dialogerna ska ta tid, men stundtals blir det bara plågsamt).
Men den är ju faktiskt enormt träffsäker. Det märks att Bujalski studerat sina "Slacker" och "SubUrbia" noga. Och om någon monterat upp en kamera och filmat mitt liv åren mellan 18 och 22 hade det sett ut ganska exakt så här. Avslagna fester, dålig mat, hopplösa dejter, samtal om ingenting, plågsamt påtvingat umgänge, ljudliga suckar, himlande med ögonen och stirrande i taket - ett liv som bara pågår. Pågick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar