måndag 16 april 2012

Att ha, behöva och vilja ha.

Det är så fantastiskt roligt med musik just nu. Eller snarare; tanken på musik är rolig. Lyssnandet också, givetvis, men inget av det som faktiskt strömmar ur mina högtalare känns hälften så spännande som det jag vill lyssna på.

Vad jag lyssnar på ser ni ju här på bloggen varje dag, även om en hel del annat naturligtvis också passerar. Problemet med all bra musik är att allt inte hinns slukas. Däremot hinner man läsa om det mesta. Hinner bilda sig en teoretisk uppfattning om musik i sådana kvantiteter att det inte finns en tillstymmelse till chans att faktiskt lyssna på den. Jag "lurkar" (ljuva gamla uttryck!) i Twitter-flöden hos folk vars smak jag litar på. Jag läser sidor som Soundofmusic.nu, där jag kan bli sittande i timmar. De skriver om konstmusik, avant garde, jazz, klassiskt, kammarmusik, instrumental folk, ambient... Genres som inte är främmande för mig, men som jag inte vågat dyka tillräckligt djupt ner i, trots att jag älskat det jag hört. Jag har väl känt mig tryggare med min indierock. Nu är jag trött på trygghet.

Ornette Coleman. Stars Of The Lid. Rafael Anton Irissari. Julia Holter. Allt Peter Broderick varit inblandad i. Skivbolaget Häpnas samlade katalog. Skivbolaget Kning Disks samlade katalog...

Det är vad jag vill ha. Det har jag, naturligtvis, varken tid för eller råd med. Vi är mitt uppe i en flytt, med allt vad det innebär av renoveringskostnader och dubbelhyror. Och härom dagen stängde min dator plötsligt av sig, två gånger under samma kväll. Inom en inte allt för avlägsen framtid lär det alltså vara dags att investera i en ny.

Det var en novell i Linda Boström Knausgårds "Grand Mal" som jag verkligen kunde känna igen mig i. Den där hon ser en fantastisk tavla som hon bara måste ha. Alla tankarna på hur hennes liv och tillvaro skulle se ut med den tavlan på väggen. Vilken sorts människa hon skulle vara med den tavlan på väggen. Hur allt skulle förändras. Och den fruktansvärda besvikelsen när hon inser att hon inte kan köpa den. Att livet måste fortsätta som förr, eller - hemska tanke - förändras på något annat sätt.

Jag fungerar precis likadant.

Det är alltid något annat som behövs för att livet ska bli sådär som jag vill att det ska vara.

3 kommentarer:

thisismycat sa...

Åh, det där känner man ju igen - hos sig själv. Det är alltid något annat som skall krävs (ofta något som kräver ett inköp) som för att bli lycklig eller få det liv man vill ha. I mitt fall blir det ofta gamla grejer, eller stolar (ja, jag vet - helt sjukt!) eller annat jag gillar. Men hittills har inga stolar gjort några förändringar i mitt liv. En fåtölj hittade jag i och för sig på gatan och den är så bekväm så den är så skön att gubb-somna i. Så den har ju förändrat mitt liv, men den var ju gratis! Tyvärr är den ganska ful (men värdefull), men komforten gör att jag inte har hjärta att göra mig av med den.

Vad gäller musik har inga av mina utflykter, jakter eller grävande i genres och epoker förändrat mitt liv. Jag har inte blivit en mer intellektuell person för att jag lyssnar på frijazz, t ex. Lokko har ju pratat lite om det här i sin podcast med Luuk - att det är bra att vara ängslig, att det för en framåt. Och det kan ju ligga någon sanning i det, även om man skulle önska att vara så "olycklig" på vägen, att man känner att man aldrig kan bli lycklig om man inte får upptäcka nästa grej.

Niklas sa...

Gamla prylar här också, oftast. Är inte särskilt intresserad av ny teknik, som väl annars är den klassiska fällan. Ingen plasmateve, ingen iPad, inte ens en iPhone. Däremot en hel del böcker, skivor, kläder. Inte så mycket möbler, men det är väl mest för att vi bor för litet för det. Ett par skivor till har jag plats för. Ett par soffor till - uteslutet.

Nyfikenheten är ju mer något positivt än något negativt. Så länge jag fortsätter ha ett intresse för kultur hoppas jag att jag också är nyfiken på annat än det jag redan känner till. Alternativet är väl att bli något slags indiealternativ till en typisk Sweden Rock-besökare - att om femton år stå och vagga med ölmagen till Pavements senaste återföreningskonsert - och det har jag ingen lust med.

Det där sista du tog upp är intressant. Är den här otillfredsställelsen egentligen en bra anledning till att fortsätta leta? Kan man vara fullt nöjd med tillvaron och sig själv och fortfarande ha sin nyfikenhet i behåll?

thisismycat sa...

Det är ju svårt att prata om det här med att vara "nöjd" utan att låta som en mindfulness-coach.

Men vad gäller kultur tycker jag nog inte att man ska vara nöjd, men att den för den sakens skull inte skall vara olycklig. Så; nyfiken men nöjd? Eller nåt sånt? Hungrig känns som ett dålig uttryck, men det är väl annars en ganska bra beskrivning.

Ha! Jag har faktiskt stått längst fram och vaggat på en Pavement-konsert. Nu vet jag att det är fel, men Pavement är så mycket större för mig än t ex Blur, Stone Roses eller alla andra indie-återföreningar. Så jag kunde inte låta bli - och trots att jag inte har någon rätt till det hånar jag gärna de som vill se Stone Roses live nu.