Senaste dagarnas lyssning.

Fleet Foxes - Fleet Foxes
Sea Of Bees - Songs For The Ravens
VA - Even Penguins Get The Blues
Oasis - Definitely Maybe

Vare sig Fleet Foxes eller deras debutskiva från 2008 behöver väl någon närmare presentation? Jag hade skivan som mp3 när det begav sig, men lyssnade inte så mycket på den. Fanns annat just då som intresserade mer. Måste säga att den låter bättre än jag mindes den.

Sea Of Bees spelar sympatiskt drömsk folkpop. Har hört enstaka låtar tidigare, och tyckt om det jag hört. Såg dem på Debaser i fredags, och passade på att köpa skivan. Smått quirky, låter ibland rätt mycket som amerikansk 90-talsindie, typ Kristin Hersh, men med starkare låtar, och en röst av den där sorten som man antingen älskar eller hatar. Fint.

"Even Penguins Get The Blues" var verkligen en blast from the past. Skivan gavs ut 2002, av det trevliga nätzinet Revolution #9, som jag läste ivrigt back in the days.  Gjorde till och med några försök att komma in i deras mysiga gemenskap genom flitigt skrivande i deras gästbok, men utan något större resultat. Vill minnas att jag beställde skivan, men att jag på grund av något strul med deras distro aldrig fick den. Nu hittade jag den i en skivback på Myrorna häromdagen och rättade till historien. Som tidsdokument är det här en utmärkt liten samling. Tretton spår mer eller mindre (oftast mer) obskyr svensk indie från förra årtiondets början. Man undrar var alla banden tog vägen... Vad blev det av alla duktiga sovrumskompositörer där ute i landet?

Oasis! Varför köper man Oasis debutalbum nu, 2012? Hade jag gillat Oasis borde jag ju redan ha ägt den här sedan länge, men jag har ingen relation alls till tidiga Oasis. Jag upptäckte dem först med "Wonderwall" och inte ens då upptäckte jag dem i så hög grad att jag faktiskt började lyssna på dem. Men bakom varje köp finns någon tanke, hur långsökt den än kan vara. I det här fallet var tanken: "Tänk om jag har fest någon gång och någon nostalgisk 70-talist vill höra låtar som påminner om hens storhetstid på Skånegatan på 90-talet". Jo, precis så tänkte jag. Om exakt den situationen uppstår kan det bli läge att slå på "Definitely Maybe". Annars: nja.

Ikväll...

... blir det Winhill/Losehill och Sea Of Bees på Debaser. Kan bli fint. Lär bli fint.

Dagens skiva #50.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Bobby Womack - The Best Of Bobby Womack: The Soul Years

Okej, det är mycket nu. Jag har egentligen inte tid över till att vare sig rippa skivor eller lyssna på dem, allra minst skriva något om dem. Men jag vill inte bara lägga av utan ett ord heller. Det här är mitt femtionde Dagens skiva-inlägg. Ett ganska lämpligt tal att sluta på. Jag kommer väl även fortsättningsvis att skriva om nya skivor jag köpt och lyssnat på, men kanske lite mindre tvångsmässigt, kanske lite mindre uppstyrt.

Bobby Womack då? Jag har av någon anledning alltid trott att han i första hand var en discoartist, och kanske är han det också. Min kunskap är begränsad. Men den här samlingen är inte disco. Det är behagligt tillbakalutad soul med Womacks röst och gitarrspel som utstickare. Väldigt bra är det, rakt igenom. Har inte haft tid att lyssna särskilt mycket, men tycker mest om Mamas & The Papas-covern "California Dreamin'", kanske mest för att det är en låt jag känner igen. Förresten, visst är det den som spelas i Andrea Arnold-filmen "Fish Tank"?

Dagens skiva #49.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: The Lucksmiths - Why That Doesn't Surprise Me

Så kom igår då äntligen solen, och jag fick tillfälle att plocka fram ännu en av de tre Lucksmiths-skivorna jag köpte för ett par veckor sedan. Ett band som skrivit en låt med titeln "T-Shirt Weather" är ju liksom inte gjorda för regngrå dagar. "Why That Doesn't Surprise Me" är ännu en fin Lucksmiths-skiva. Ljudbilden är om möjligt ännu varmare än på tidigare skivor jag hört med bandet. Bakom den omisskännliga gitarrpopen smyger försiktiga stråkar. Det låter stundtals som landsmännen The Go-Betweens allra lugnaste stunder. Väldigt fint.

Dagens skiva #48.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: The House Of Love - The House Of Love

Jag undrar vad jag hade tyckt om detta om jag köpt skivan i gymnasiet istället för för några månader sedan. I gymnasiet hade den förmodligen rullat oavbrutet i cd-spelaren, spelats av på kassett, låtarna hade brutits loss och monterats på både ett och två och tio blandband, och jag hade kunnat dem utantill. Nu tycker jag det låter bra, men inte anmärkningsvärt bra. Som Echo & The Bunnymen, samma allvar, men med lite mer lättillgängliga melodier. En sån där skiva som kommer spelas någon gång var femte månad ungefär, förmodligen inte mer, kanske mindre.

Dagens skiva #47.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: The Cure - Faith

Jag tittade på bilder från förra året igår. Exakt samma datum, fast ett år sedan. Man kan inte tro att det är samma årstid, eller ens samma världsdel. Det är bilder tagna utomhus, på mig i bara skjorta, byxor och kofta. Och jag minns hur jag tog långa promenader i solskenet med Frank sovande i barnvagnen och Apples In Stereo i lurarna. Fina dagar.

April 2012. Duffel, tjock tröja, och The Cure är ett betydligt mer passande ljudspår. Allt är grått för tredje veckan i rad, lika grått som omslaget till "Faith". Och kanske är det just därför jag tycker "Faith" låter så bra. Under lyckligare omständigheter hade jag kanske funnit den fullständigt hopplös. För visst kan jag tänka att det låter som "Disintegration", men utan minnesvärda låtar. Och ändå vill jag lyssna igen. Och igen. Minnesvärda låtar är överskattat. Ibland vill man ha en mur av gråhet.

Seg film, fantastisk scen.

Nu känns det som om jag outar mig själv som lowbrow, men jag gav upp Claire Denis "Beau Travail" efter tjugo minuter. Militära sammanhang aldrig intresserat mig (kanske för att jag aldrig gjorde lumpen - jag behövde inte ens mönstra) så det var ju kanske inte så överraskande att en långsam film om en officers minnen av det militära livet inte riktigt var något som skulle få mig klistrad vid skärmen. Eftersom jag hört att slutscenen skulle vara något extra såg jag dock till att hoppa fram till slutet innan jag stängde av, och det var ju bra. För slutscenen var fin, det var den. Så fin att jag ger Denis en chans till. "Trouble Every Day" står på tur.

Dagens skiva #46.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Palpitation - Palpitation

Ett sound blir inte talande för en tidsperiod när det först uppstår. Exempelvis tänkte ingen "80-tal!" första gången någon lade eko på trummorna. Och på samma sätt lät The Radio Dept. inte typiskt 00-tal när första låtarna från "Lesser Matters" började ljuda i mitt vardagsrum 2003. Först när soundet kopierats av ett otal akter som ville rida på samma våg gick det att associera till en era. Akter som Mixtapes & Cellmates. Akter som Palpitation.

"Palpitation" låter helt enkelt så mycket 00-tal att det skulle kunna vara en parodi. Sångaren låter lite valpig, som ena halvan av The Tough Alliance. Det är eko på rösten, ljudbilden lite svävande, lite klubbig, som ljudet av en dyster natt mol alena efter en lyckad eller misslyckad utekväll. Det är inte dåligt, men man har hört det så många gånger förr.

Glöm inte: Record Store Day idag!

(För mig är det Record Store Day almost every day, så jag tror jag hoppar över firandet idag. Eventuellt blir det någon liten skiva på Myrorna innan jag åker hem från kontoret, men Myrorna räknas inte riktigt som record store va?)

Dagens skiva #45.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Tunng - Comments Of The Inner Chorus

Man kunde tycka att jag borde upptäckt Tunng för länge sen. Deras musik är ju helt och hållet min musik. Försiktiga, mjuka röster, varsamma melodier, behagligt knastrande och droppande i bakgrunden. Som att lyssna på en bortglömd gammal folkskiva på exakt samma volym som vårregnet utanför fönstret. Både harmoniskt och vackert. Jag vill ha mer.

Dagens skiva #44.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Rosie Thomas - Only With Laughter Can You Win

Jag har varit lite avigt inställd till Rosie Thomas. Ändå är det här den tredje skivan med henne jag köpt - ni vet hur det kan vara... På grund av nämnda avighet har "Only With Laughter Can You Win" legat och väntat i en byrålåda ända sedan i höstas, men när jag hörde hennes fina inhopp på Damien Jurados "Ghost Of David" häromdan blev jag försiktigt nyfiken och plockade fram den till sist. Och visst, en del av de egenskaper jag haft svårt för tidigare finns även här. Det är lite för gulligt ibland. Lite för mycket "sorgliga sånger skräddarsydda för uppbrottsscener i amerikanska ungdomsscener". Samtidigt kan jag inte bortse från att låtarna är mycket starkare än på de skivor jag tidigare hört av henne. Riktigt behagliga rentav. Som Lucinda Williams med saft istället för whisky. Rart.

Dagens skiva #43.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Everything But The Girl - Baby, The Stars Shine Bright

Jag har ett rätt kluvet förhållande till Everything But The Girl. Älskar "Amplified Heart", hittar fler bottnar och anledningar att återkomma till "Idlewild" varje gång jag lyssnar på den, men deras flirtande med dansmusiken, det som gjort dem kända för den stora massan, det fastnar jag aldrig riktigt för. Kanske för att det känns så daterat idag. "Baby, The Stars Shine Bright" låter för all del också lite daterad, men på rätt sätt. Åttiotalsproduktion, men med orkester i bakgrunden, och med ambitionen att låta som gamla jazzstandards. Fint, men inte omistligt. Är mer nyfiken på deras allra tidigaste grejer.

Dagens skiva #42.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Damien Jurado - Ghost Of David

Damien Jurado är ju all the rage just nu, tack vare hans senaste album "Maraqopa", som hyllats både här och där. Jag har bara hört "Museum Of Flight", och den var tillräckligt jättebra för att göra mig rejält nyfiken, trots att min enda tidigare erfarenhet av Jurado är låten "Ohio". Men den är ju visserligen fantastisk den också. Hög tid att kolla upp honom alltså. Och när "Ghost Of David" finns för en tjuga på Myrorna är det ju inte mycket att tveka på. En fin skiva är det. Lågmäld, tassande, försiktig, vacker. Ganska exakt som jag föreställde mig den, och kanske till och med lite bättre. Det känns som en skiva som växer. En skiva att återkomma till, gång på gång, år efter år.

Dagens skiva #41.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Gillian Welch - The Harrow & The Harvest

I den genre där Gillian Welch verkar är det en hårfin gräns mellan himmel och helvete. För att ta ett exempel: det är inte alltid så långt mellan Lucinda Williams och Shania Twain som man skulle önska. Och precis som det finns fantastiskt fina spår på "The Harrow & The Harvest", finns det också ett par inslag av kvalmig radiocountry som får mig att bara vilja stänga av. Det där bredbenta, lite kaxigt avmätt sydstatssläpiga... Jag står inte ut. Trots att de låtarna är i minoritet, innebär den besvikelse de orsakar varje gång de börjar spela att mitt bestående intryck av skivan blir mer negativt än positivt. Kanske beror det också på att mina förväntningar var alldeles för höga efter att ha lyssnat intensivt på "Time (The Revelator)" senaste veckorna...

Att ha, behöva och vilja ha.

Det är så fantastiskt roligt med musik just nu. Eller snarare; tanken på musik är rolig. Lyssnandet också, givetvis, men inget av det som faktiskt strömmar ur mina högtalare känns hälften så spännande som det jag vill lyssna på.

Vad jag lyssnar på ser ni ju här på bloggen varje dag, även om en hel del annat naturligtvis också passerar. Problemet med all bra musik är att allt inte hinns slukas. Däremot hinner man läsa om det mesta. Hinner bilda sig en teoretisk uppfattning om musik i sådana kvantiteter att det inte finns en tillstymmelse till chans att faktiskt lyssna på den. Jag "lurkar" (ljuva gamla uttryck!) i Twitter-flöden hos folk vars smak jag litar på. Jag läser sidor som Soundofmusic.nu, där jag kan bli sittande i timmar. De skriver om konstmusik, avant garde, jazz, klassiskt, kammarmusik, instrumental folk, ambient... Genres som inte är främmande för mig, men som jag inte vågat dyka tillräckligt djupt ner i, trots att jag älskat det jag hört. Jag har väl känt mig tryggare med min indierock. Nu är jag trött på trygghet.

Ornette Coleman. Stars Of The Lid. Rafael Anton Irissari. Julia Holter. Allt Peter Broderick varit inblandad i. Skivbolaget Häpnas samlade katalog. Skivbolaget Kning Disks samlade katalog...

Det är vad jag vill ha. Det har jag, naturligtvis, varken tid för eller råd med. Vi är mitt uppe i en flytt, med allt vad det innebär av renoveringskostnader och dubbelhyror. Och härom dagen stängde min dator plötsligt av sig, två gånger under samma kväll. Inom en inte allt för avlägsen framtid lär det alltså vara dags att investera i en ny.

Det var en novell i Linda Boström Knausgårds "Grand Mal" som jag verkligen kunde känna igen mig i. Den där hon ser en fantastisk tavla som hon bara måste ha. Alla tankarna på hur hennes liv och tillvaro skulle se ut med den tavlan på väggen. Vilken sorts människa hon skulle vara med den tavlan på väggen. Hur allt skulle förändras. Och den fruktansvärda besvikelsen när hon inser att hon inte kan köpa den. Att livet måste fortsätta som förr, eller - hemska tanke - förändras på något annat sätt.

Jag fungerar precis likadant.

Det är alltid något annat som behövs för att livet ska bli sådär som jag vill att det ska vara.

Drömde förresten inatt...

... att jag och min vän Åsa var på besök hos en av hennes bekanta som bodde ovanför Högdalens tunnelbanestation, samma byggnad som nu rymmer ett bibliotek. I drömmen var där istället ett höghus som innehöll både lägenheter och en stor sjukmottagning (av någon anledning utspelas en stor del av mina drömmar i sjukhuskorridorer där jag vilset irrar omkring).
Hos Åsas vän bläddrade jag runt i bokhyllan en stund, och frågade efter ett tag: "Du gillar tegelstenar va?"
"Tegelstenar?" Hon rynkade på näsan.
"Ja, alltså, tjocka romaner".
Hennes bokhylla var nämligen full av sådana.
"Inte särskilt", sa hon. "Här, du kan ta den här."
Hon räckte över ett gammalt ex av Peter Weiss "Motståndets Estetik".
Efter det skulle vi gå, men jag tvingades gå tillbaka fler gånger, eftersom jag ständigt lyckades glömma kvar något. Min telefon, min väska, min plånbok. Till slut kom vi ut på Högdalens torg. Det var natt, men ändå trångt av människor, som tittade upp mot en himmel som korsades av blixtar. Plötsligt började blixtarna falla ner från skyn. De landade på marken som glödande, fräsande snören, och brände sönder allt som hade oturen att stå i deras väg. Sen vaknade jag.

Nu tar vi en liten paus igen...

Och det innebär: inga "Dagens skiva"-inlägg på ett tag. Jag har fullt upp med annat. Barnpassning och renovering och matlagning och flytt. Det aktiva musiklyssnandet får vänta lite.

Dagens skiva #40.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Neil Young - Time Fades Away

Har ingen aning om hur sällsynt den här skivan är, men det gjorde mig ändå väldigt glad att jag fick tag i den. Den har ju aldrig fått ordentlig distribution på cd, men någon sålde ett gammalt vinylex på Tradera, och jag blev den lycklige köparen. "Time Fades Away" är lite speciell, på så vis att det är den egentliga uppföljaren till klassiska "Harvest", men Neil Young valde att inte spela in ett studioalbum, utan spelade istället låtarna live och släppte en av konserterna på skiva. Borta är de dramatiska stråkarna från "Harvest", av naturliga skäl är det här mer lo-fi. Och, tyvärr; lite för mycket rock, lite för lite folk. Jag har fortfarande inte riktigt tagit mig in i Neil Youngs brötigare stunder, även om jag försöker. Faktum är att mitt första möte med honom var "Tonight's The Night", och den höll på att skrämma bort mig från karln för all framtid. Nu är jag försiktigt positivt inställd till "Tonight's The Night", och det är väl ungefär så jag känner för "Time Fades Away" också. Jag hoppas den växer.

Gårdagens facit och dagens schema.

Cyklade hem till Högdalen på morgonen. Hade varit i Hökarängen kvällen innan, målat färdigt skafferiet, druckit kaffe, målartvättat golvlister, sett dålig film ("Bruno") och försökt sova på den platta madrassen på golvet medan koffeinet rasade i kroppen och grannen i porten intill hade karaokefest till "I Wanna Know What Love Is", framåt småtimmarna övergående i ett klassiskt lägenhetsbråk. En natt utan särskilt mycket sömn, således.

Men nu var det morgon, grått men friskt, cykelturen tog femton minuter. Där hemma fyllde Mikaela år. Bakom böckerna i bokhyllan hade jag gömt en ugglelampa och Kristian Lundbergs "Och Allt Ska Vara Kärlek". Eftersom jag inte hade hunnit slå in dom överlämnades de provisoriskt insvepta i en gammal skitig kofta. Tillvaron är sån just nu. Det får vara lite spartanskt.

Idag åker Mikaela till Hökarängen för att slipa väggar. Själv har jag hand om en rastlös och gnällig unge som ska ut och rastas i det hopplösa gråvädret. Blir det några luckor i schemat kommer de fyllas med sömn, läsning i A.L Kennedys "The Blue Book", och Kulturradion i P1, idag om skivbolaget Kning Disk. Det sistnämnda har jag sett fram emot hela veckan.

Dagens skiva #39.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Tenniscoats - Papa's Ear

Det här är det vackraste jag hört på länge. Har gillat Tenniscoats sedan de var med i "This Is Our Music" för - hjälp, är det... - typ sju, åtta år sedan. Men här och nu är de faktiskt bättre än någonsin. Medverkan från diverse Tape-medlemmar gör givetvis sitt till, för "Papa's Ear" låter ungefär som om Tape spelat musik med Vashti Bunyan. Skört, försiktigt, frasande. Grönt, som i färgen, om ni är med på hur jag menar. Jag kommer att tänka på de där stackars frusna knopparna på träden utanför fönstret. Hur det skulle låta om de kunde sjunga. Årets hittills bästa skiva, tror jag bestämt.

Dagens skiva #38.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Roxy Music - Country Life

Och se, bara sådär, så blev bloggen barnförbjuden. Roxy Musics tidiga omslag är ju ett kapitel i sig, men det är inte dem vi ska diskutera nu, utan musiken. Och Roxy Music är väl en grupp jag inte riktigt hittat in i ännu. Jag förstår vad folk ser i dem, på ett rent teoretiskt plan, men, bortsett från "More Than This", som jag ständigt kopplar till den underbart romantiska karaokescenen i "Lost In Translation", har jag ingen emotionell koppling till dem. Kanske blir det ändring på det i och med "Country Life"? Jag vet inte. För tidigt att sia om. Men så här några lyssningar in verkar det lovande. Det finns åtminstone några spår här jag ser fram emot att lyssna på igen. Och igen.

Dagens skiva #37.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Electronic - Electronic

Bernard Sumner och Johnny Marr på gemensam utflykt. Det låter ju bra i teorin, om det inte vore för vetskapen om att framförallt Marr aldrig riktigt lyckats göra något riktigt minnesvärt efter The Smiths. "Electronic" är inte en otrevlig skiva. Programmera bort den löjliga rapen i "Feel Every Beat", och du har en habil, sen New Order-skiva, minus Peter Hook. Helt acceptabelt, med andra ord.

Min påskafton.

Jag var i Hökarängen, i nya lägenheten, ensam. Jag renoverade skafferiet. Först målartvätt, sen fuktig trasa, och sist vit färg. Jag tog pauser. Åt smörgåsar, åt banan, drack en folköl. Men inga ägg. Fortsatte måla och lyssnade på skivor i iPoden. Efter att halva skafferiet var färdigt för den här gången (det lär behövas ett lager färg till för att det ska se bra ut) kallade jag det en dag och gick ut i vardagsrummet. Det är helt tomt, sånär som på en bäddad madrass och en gammal laptop. Jag kröp ner på madrassen och tittade på "Seven", som jag inte sett tidigare. Rätt bra. Oroade mig lite för att kombinationen otäck film + mörk och tom lägenhet kanske inte var den bästa, men jag tog mig igenom filmen utan problem. Efteråt tände jag ett ljus och låg och läste en stund i lågans sken, innan jag somnade. Jag sov skönt, en sömn obruten av barnskrik. På morgonen målade jag färdigt de sista hyllplanen i skafferiet innan jag tog bussen tillbaka till Högdalen.

Dagens skiva #36.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Taken By Trees - East Of Eden

Sa jag inte att det skulle bli mer Concretes-relaterat? Inför enspelningen av "East Of Eden" reste Victoria Bergsman till Pakistan, och skivan spelades in tillsammans med lokala folkmusiker. Men det vet ni redan. Eftersom skivan har några år på nacken och dessutom var ganska omskriven när den var aktuell, vet ni säkert också hur resultatet blev. Fantastiskt vacker musik. Framförallt inledningsspåret, "To Lose Someone", men också de två inslagen av något som påminner om gammelsvenska folkvisor, "Tidens Gång" och "Bekännelse". Där låter Taken By Trees mer Anna Järvinen än Anna Järvinen själv.

Dagens skiva #35.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Sparklehorse - Dreamt For Light Years In The Belly Of A Mountain

Ett av de, för mig, mer drabbande artistbortfallen de senaste åren är Mark Linkous, som tog sitt liv i mars för två år sedan. Jag håller Sparklehorse samlade produktion minst lika högt som Elliott Smiths, om man nu ska jämföra med någon som verkat i samma genre (och haft ett liknande livsöde). Bortsett från samarbeten med Fennesz, fina "In The Fishtank 15" och med Danger Mouse; "Dark Night Of The Soul", som jag ännu inte hört, är "Dreamt For Light Years In The Belly Of A Mountain" Sparklehorse sista skiva. Och det är en värdig avskedskiva, värdig utan att vara anmärkningavärd. Som gammal vän av Sparklehorse känner man igen sig. Det är samma spröda, samtidigt överdådiga produktion, samma framviskade vaggvisor parat med fräsande punkattacker. Ingen större skillnad mot tidigare skivor, på gott och ont. Mest gott, förstås. Man tyckte ju om Mark Linkous som han var. Jag hade önskat mig minst fyra skivor till, exakt som denna.

Långfredag.

Vi är just hemkomna från Hornbach, där vi köpt snickerifärg. Utanför fönstret växlar det mellan snöstorm och snöslask. En omelett är på gång. En skiva spelar. Natten förflöt för första gången på en över en månad utan avbrott. Jag vaknade automatiskt vid fem och var tvungen att kolla så Frank andades - han brukar ju höra av sig ett par tio gånger per natt annars... När jag hörde hans tunga snarkningar kröp jag ner igen och sov någon halvtimme till. En bra natt. Och än så länge en bra långfredag. Det behövdes.

För några år sedan satt jag på balkongen och drack vin i eftermiddagssolen på långfredagen. Det kan man inte riktigt tro idag.

Dagens skiva #34.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Kelley Stoltz - Crockodials

Vad har ni för relation till Echo & The Bunnymen? Min kunde vara bättre. Jag har aldrig riktigt hittat in i deras snårigt svulstiga postpunkvärld. Britpopiga "What Are You Going To Do With Your Life" är den skiva jag oftast återkommer till. Då har jag ändå gett både "Ocean Rain" och "Crocodiles" ett rätt stort antal chanser.

Kelley Stoltz verkar ha ett mer intimt förhållande med "Crocodiles". "Crockodials" är nämligen "Crocodiles" rakt av, men i Stoltz tappning. En coverskiva helt enkelt.  Lite skramligare, lite mer lo-fi, men inte tillräckligt olikt för att jag ska hitta in i låtarna i de här tolkningarna heller. Synd. Jag hade ju hoppats på något i stil med Pavements version av "The Killing Moon"...

--

Allt det här man vill göra.
Samtalen man vill ha med goda vänner.
Filmerna man vill se.
Böckerna man vill läsa.
Skivorna man vill lyssna på under långa promenader i vårsolen.
Istället: natt efter natt av vakenhet och lyssnande till det ständiga vaknandet, skrikandet, gnölandet.
Natt efter natt av sömnlöshet.

Och så tankarna:

Det där du ville göra.
Det kan du inte göra.
Du fick det här istället.
Det här är ditt liv nu.

Dagens skiva #33.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Monty - 2010

Ibland snubblar jag över en relativt omskriven och färsk (läs: nyutgiven) skiva i någon reaback, och kan inte låta bli att köpa den, även om den egentligen inte intresserar mig överhuvudtaget. Det är som en sjukdom. Eller så är det någon fåfäng vilja att hålla mig ajour med min samtid som får mig att göra det. Det är onödigt, oavsett vad. Samtiden är inte en tid för mig, och jag skulle aldrig ha betalat mer än tjugo kronor för Montys "2010". Det är säkert inte en dålig skiva, den har säkert kvaliteter som jag inte kan ana. Det är slickt, säkert snyggt producerat (jag lyssnar liksom inte efter sånt, så jag vet inte). Soulpop på svenska med sliskiga vocoders och andan i halsgropen. Det är den där sortens skiva som får recensenterna att skrika "ORUP!" som om det vore ett positivt laddat superlativ. Absolut ingenting för mig.

Dagens skiva #32.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Lone Pigeon - Cakemonth - Time Capsule (cd 6 av 7)

Jag har levt med Lone Pigeon-boxen i lite mer än fyra månader nu, men tyvärr inte gett den i närheten av den uppmärksamhet den förtjänar. Dock tillräckligt för att se att det finns två sidor av Lone Pigeon. En knasig experimentell sida, som är mer intressant än bra (även om den ibland får ur sig bra låtar den med). Och en mer traditionell sida som skapat några av de mest hjärtknipande små folkballader jag någonsin hört. Det finns exempel på låtar där hans två sidor möts med fantastiska resultat ("Rox", för att nämna en), men också en del exempel på fina låtar som förstörs av för mycket... kackel.

Just "Cakemouth" är tyvärr full av exempel på det där sistnämnda. För lite fokus, lite för ofta. "The Misanthropist" är ett fint, sorgset och illa inspelat litet pianostycke, omöjligt att inte älska. Men en (1) fin låt av 23 gör tyvärr ingen skiva.

Dagens skiva #31.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: VA - Son Of Fading Yellow, Volume 3

En bonuscd-r som följde med den senaste volymen av barockpop-samlingen Fading Yellow jag köpte. Jag trodde att den här samlingen innehöll låtar som inte riktigt höll måttet för att få vara med på de "riktiga" Fading Yellow-skivorna, men där trodde jag verkligen helt fel. Och här finns ju massor av godbitar. Trader Hornes "Here Comes The Rain" som Ladybug Transistor spelat in en lysande cover på. West, med "Sad About The Times", en låt som utan problem hade platsat på The Clienteles "God Save The Clientele". Nu har jag bara nämnt två låtar, men hela skivan är fylld med mer eller mindre fantastisk pop någonstans mellan barock och folk. En mycket trevlig överraskning.

Ingen vill veta vad jag köpt för tröja...

...men jag visar den ändå, för jag tycker den är ganska fin faktiskt. Det är svampar på den. Jag gillar svampar. De får mig att tänka på skogen, och de får mig att tänka på omslaget till Sagor & Swings "Melodier Och Fåglar". Egentligen är jag väl för gammal för t-shirts med tryck, men för en liten stund kan vi väl låtsas att så inte är fallet?

Funny Ha Ha.

 Mublecore. Jag älskar genren i teorin. Den har ju trots allt tagit avstamp i den samlade produktionen hos favoritregissörer som Woody Allen och Richard Linklater. Men i praktiken har jag tvingat mig igenom lite för många filmer med ändlösa dialoger bestående av en procent substans och 99 procent "er... like... you know... whatever... I dunno..." Och jag börjar känna mig ganska mätt.

Ändå kan jag inte helt avfärda Andrew Bujalskis mumblecoreklassiker "Funny Ha Ha". Visst, den är ganska ofta irriterande (karaktären Alex... herregud, jag satt och väntade på att något skräckfilmsmonster ur någon helt orelaterad film skulle dyka upp och slita honom i stycken. Inte överraskande spelar skådespelaren också gitarr i det lika irriterande bandet Bishop Allen...) ganska ofta också frustrerande (den ska röra sig långsamt, och dialogerna ska ta tid, men stundtals blir det bara plågsamt).

Men den är ju faktiskt enormt träffsäker. Det märks att Bujalski studerat sina "Slacker" och "SubUrbia" noga. Och om någon monterat upp en kamera och filmat mitt liv åren mellan 18 och 22 hade det sett ut ganska exakt så här. Avslagna fester, dålig mat, hopplösa dejter, samtal om ingenting, plågsamt påtvingat umgänge, ljudliga suckar, himlande med ögonen och stirrande i taket - ett liv som bara pågår. Pågick.

Dagens skiva #30.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Lykke Li - Youth Novels

Den här skivan var jag egentligen totalt ointresserad av. Tänkte att det var typisk svensk blogghype. Här i förrgår, borta dagen efter, totalt olyssningsbart idag. "Youth Novels" bara slank med när jag köpte andra skivor jag hade större förväntningar på. För att den var billig. Men den är faktiskt inte helt dum. Inte en skiva jag kommer minnas på min dödsbädd kanske, men den har ändå något. Något jag gillar. Det är fraseringarna. Hur hon sjunger "dance". Den där näpna blygheten som man annars bara hör i The XX och Young Marble Giants musik. Den är rätt fin.

Sista veckan i mars, första dagen i april.

Idag, den första april, är en mellandag. Ett vitt hål i almanackan som inte fylls med någonting alls. En totalt menlös dag. Imorgon hämtar vi ut nycklarna till nya lägenheten, och åker sedan dit med tumstock och kamera. Planerar. Men idag gör vi ingenting. Himmelen utanför fönstret är vit. Det är kallt, men inget faller. Som om allt stod stilla.

Vi skrev kontraktet i onsdags. Vi åkte in några timmar i förtid, firade med buffé på Hemma Hos Seyhmus och släpade sedan barnvagnen uppför Skinnarviksberget tills Frank somnade. Då slog vi oss ned en stund i Ivar Los park, där vi njöt av utsikten över det kylslagna Stockholm. Svunna är de tider då en statarson kunde bo med den här utsikten... Det korta besöket gjorde mig så inspirerad att jag började läsa Ivar Lo-Johanssons "Analfabeten" redan samma kväll.

 

 

Igår jobbade jag. Det var alldeles tomt på kontoret, inte en själ inom synhåll. Först när jag skulle gå visade det sig att jag inte varit ensam. I något undangömt skrymsle hade en kollega jag aldrig träffat förr suttit och jobbat. Jag gick efter tre timmar. Då hade jag besvarat cirka sextio mail och lyssnat igenom tre och en halv skiva. Jag tog en promenad till Sergels Torg. Det snöade. Gick in på Kulturhuset, Biblioteket, Stadsmissionen. Jag iakttog utan att medverka, annat än när jag sökte efter A.L Kennedys "The Blue Book" i datorn, och såg att den fanns inne, men på helt andra bibliotek. Människor surrade, barn lekte, clowner uppträdde. Jag gick ut på Drottninggatan och till Bengans. Frågade efter Julia Holters "Ekstasis", men den fanns inte inne. Köpte istället Neil Youngs "Zuma" för sextio kronor.  Gick vidare. Åt en kebabtallrik, fast jag borde låtit bli. Därefter var det dags att åka hem.

Jag tog omvägen genom Gamla Stan, och mötte en gammal nemesis, en högfärdig profil på det saligt insomnade musikforumet jag en gång i tiden ägnade på tok för mycket tid åt. Vi har aldrig träffats, han och jag, men jag kände ändå igen honom. Han mötte min blick. Kände han igen mig också? Förmodligen inte. Han märkte nog bara att jag tittade.

På stationen var det åtta minuter kvar tills mitt tåg skulle gå, så jag satte mig ner och försökte läsa. I periferin stod en påtänd man och riktade vingliga karatesparkar åt mitt håll, försökte uppenbarligen verka hotfull eller provocera fram bråk. Jag ignorerade honom, och hoppades att han skulle lämna mig ifred. Han gick fram till kanten av perrongen och pissade på spåret, vinglade sedan iväg till en soptunna och sparkade till den så det dånade. En äldre man kom upp från biljetthallen, och knarkaren gjorde ett utfall med knytnäven mot honom så han höll på att ramla baklänges av förskräckelse. Då tröttnade jag och ringde polisen. Innan någon hann komma hade den påtände försvunnit med ett tåg mot Skarpnäck. Mitt tåg kom en minut senare. Jag lämnade det hela bakom mig.

På biblioteket i Högdalen såg jag till att beställa in "The Blue Book", och jag köpte också ett gammalt låneex av Stig Larssons "Komedin I" för en femma. Sen gick jag hem.

Nu: kaffe.

Dagens skiva #29.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Jay Bennett - The Beloved Enemy

Jag borde kanske inte gilla det här. Jay Bennett har en röst gör att orden låter som låter som något en gravt bakfull Bruce Springsteen skulle kunna hosta upp, och hans låtar är lite all over the place. Men det är något väldigt rörande över Jay Bennetts trasiga countryrock. Den påminner mig stundtals om Paul Westerbergs sorgligaste stunder. Loserromantik, på rätt sida av patetikens gräns. Jag är, mot bättre vetande, svag för sånt. På väg till jobbet en blygrå, snöig dag i slutet av mars är det här faktiskt en ganska drabbande skiva.