Vatten och broar.

Lämnade Frank hos dagmamman i tisdags, och hade turen att komma till busshållplatsen precis i tid för att hinna med bussen mot Stockholms Central. Alternativet är en buss till Gullmarsplan, att bli avsläppt mitt i rusningen och armbåga sig in på tunnelbanan för att få en ståplats in till Hötorget. Bussen till centralen tar femton minuter, och resan fungerar som en påminnelse om varför jag flyttade hit. Ibland, när jag finner mig inpressad som ett boskap i en mörk tunnelbanevagn med fönstren immiga av influensabakterier, kan jag ju glömma bort det. Särskilt med tanke på att mitt liv i nuläget inte innehåller så mycket social samvaro eller puls att det märks någon skillnad mot att bo i Karlskoga. När bussen glider in över broarna från söderort mot City, över vattnet, med utsikten in mot staden, de gamla kyrktornen, alla husen, då vet jag att jag valde rätt. Då är det där torpet på landet inte riktigt ett alternativ längre.