Lissabon, fem år sedan.

Jag är inte särskilt berest, för att uttrycka det milt. Jag har aldrig varit i London, aldrig upplevt Paris, aldrig kommit närmare New York än på film, Berlin fanns det en gång långtgående planer på, men de gick i stöpet, och närliggande storstäder som Oslo och Köpenhamn har jag bara passerat. Det är något jag skäms över och hoppas kunna åtgärda, för jag känner mig verkligen sugen på att se mig om, och de få minnen jag har av att vara på resande fot är starkare än de flesta andra minnen.

Suget blev än starkare när jag härom dagen stod i provhytten på Human Scales och provade en kavaj (som jag inte köpte). Det var nämligen något med den där kavajen som kändes vårigt. Jag ville verkligen ha den, och jag ville att det skulle vara varmt så jag kunde bära den utan jacka eller rock utanpå. Och då kom jag att tänka min senaste resa - herregud, det är fem år sedan! - när jag var i Portugal med mitt förra jobb. Resesällskapet kunde ha varit bättre, med ett par undantag bestod mitt gäng av golfglada säljare, som jag inte hade särskilt mycket gemensamt med. Men det var ändå en fantastisk helg, som jag minns det. Våren hade precis kommit till Lissabon, och i Sverige var det vinter. Det regnade och var halvmulet varje dag, men det var femton grader varmt, det gick att gå med kavaj och paraply, det var grönt som svensk högsommar, vi åt på goda restauranger och vinet kostade femton kronor flaskan i daglighandeln. I Lissabons svar på Gamla Stan lyckades jag locka in mina arbetskamrater på ett litet studentkafé med tillhörande bibliotek, där folk satt nedsjunkna i böcker och i laptops, drack kaffe eller vin, kysstes och småpratade. Som i en dröm.

Jag gick ut från Human Scales och Mood Gallerian utan annat en limpa levainbröd i handen. Ingen kavaj, men med vandringslusten pumpande i ådrorna. En dag ska pengarna, tiden och energin finnas. En dag.