fredag 1 februari 2013

De förlorade åren på den förlorade bloggen.


"I was a young man
starving and drinking
and trying to become
a writer"


Textraden, från en låt med Wave Pictures, är en ganska bra sammanfattning av mitt liv mellan 2006 och 2009. Jag var ny i Stockholm, hade ett låglönejobb, var allmänt vilsen, festade (lite för) mycket och närde an avlägsen dröm om att skriva. Skrev gjorde jag också, men i hemlighet.

Jag kom att tänka på min gamla blogg igår. Dagboksbloggen. Det var över tre år sedan jag senast skrev i den, men den finns kvar. Det var en hemlig blogg, den lästes bara av tre, fyra personer, och så får det nog förbli. Den fick aldrig någon promotion, för jag ville inte låta mig begränsas i det jag skrev, jag ville inte behöva uttrycka mig dunkelt för att skona någon eller för att slippa plågsamma situationer. Det var väl inte så att jag skrev något extremt provokativt, men när man skriver om andra människor blir det lätt att någon känner sig tåtrampad på. Så för säkerhets skull håller jag inne med adressen även nu.

Nu finns risken att jag låter självgod på gränsen till Stig Larsson, men det måste ändå sägas: när jag nu läser det jag skrev tycker jag att det stundtals är fantastiskt bra, mycket bättre än något av det jag skrivit de senaste åren. Det är långt ifrån perfekt, men det är levande och underhållande, och det finns en skrivglädje i det som smittar av sig på mig när jag dyker ner i texterna på nytt.

Jag skrev rövarhistorier. Inte så att de inte var sanna, utan för att jag lyckades formulera mig och lägga upp det på ett sätt som gjorde att något som var ingenting blev till någonting. Blev värt att berätta om och värt att läsa om. Skrivandet var viktigaste stunden på dagen. Det var något jag avsatte tid till, något jag planerade för. Jag sorterade dagens upplevelser i huvudet medan jag upplevde dem, skapade en kronologi, noterade metaforer, lät kedjor av till synes slumpmässiga händelser och möten flyta samman och bli intriger. Ingenting var för litet eller bagatellartat för att berättas om.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med allt det här materialet. Det handlar om totalt 197 inlägg, varav flera längre än ett A4. Kanske försöker jag ge ut det på något sätt. För trots alla de brister som jag naturligtvis är medveten om finns här är det fortfarande något jag själv skulle vara intresserad av att läsa, om någon annan skrivit det. Och då borde ju även någon annan kunna vara det?

Så här lät det vid ungefär den här tiden på året, 2008:
Tisdag 29 januari - 08

Jag drömde att jag fick sparken.
Jag hade lyckats ställa till med något, och Malin, en av företagets säljare, var fullständigt vansinnig. Jag satt på min stol och hon stod bredvid och gallskrek på mig, alldeles högröd i ansiktet. Hon skrek och skrek, och jag tog emot och tog emot. Till slut blev det för mycket. Jag reste mig och skrek tillbaka. Det skulle jag inte ha gjort. Snart fann jag mig stående ensam och anklagad med en hel cirkel av gastande arbetskamrater omkring mig. Jag minns inte vad de anklagade mig för, men något hade jag gjort. Eller inte gjort, ibland är det svårt att veta skillnaden.
Som i så många av mina värsta mardrömmar slutade med något som måste ha varit ett sammanbrott. Jag tappade kontrollen fullständigt. Inte för att jag minns att jag gjorde något särskilt häpnadsväckande, men jag skrek tillbaka, jag spottade och svor, jag bad allt och alla att fara åt helvete. Det kändes inte som om det kunde bli så mycket värre.

En stund senare kallade min chef Millan in mig till ett mötesrum. Det är också en sån sak som ofta återkommer i mina drömmar, kanske för att varje verklig händelse som kan liknas med det, varit så vansinnigt ångestframkallande. Hon såg allvarligt på mig, och jag visste vad som komma skulle, även om jag hoppades på ett mirakel.
Millan suckade. Inget gott tecken.
”Jag skulle så gärna vilja behålla dig, för du har gjort ett bra jobb tidigare, men med tanke på det här…”
Hon la upp ett papper på bordet framför mig. Det var en lista. En protestlista, mot mig. En namninsamling. Hela företaget hade skrivit på. Jag sjönk ihop i stolen. Det blev värre. Hon tog upp ännu ett papper.
”Här har de dessutom sammanställt en lista på alla misstag du begått sedan du började, och de konsekvenser de fått för företaget, och det är ingen rolig läsning…”
Hon började gråta, vilket är vad jag tror att hon faktiskt hade gjort om situationen vore verklig.
”Jag ville verkligen inte att det skulle behöva bli såhär, men…” Hon tittade ner i bordet, tryckte tummarna mot ögonen och torkade bort tårarna. Sen tittade hon upp och spände en sträng blick i mig.
”Det bästa är om du går och städar av ditt skrivbord nu på en gång.”
”Men…” sa jag, och det var det sista ordet jag fick ur mig. ”Jag ska ju köpa lägenhet!” försökte jag säga, men ut kom något som mest påminde om ett långt, utdraget ylande.

2 kommentarer:

Valdemar sa...

Jag läste din dagboksblogg med stor behållning. Tycker att du skrev både smart och underhållande för det mesta. Tycker definitivt att du ska fundera på att ge ut anteckningarna om du känner för det.

Niklas sa...

Tack, roligt att höra att du tycker det!