Gården.

När jag var typ tjugo år tog min mamma och mormor en dag med mig till en gård på landet som funnits i släkten i generationer. Nu skulle den säljas. Ägaren, en gammal släkting jag aldrig träffat, hade dött, och hans barn hade inget intresse av lantbruk. En miljon kronor ville de ha för den - samma summa som jag betalade för min första etta i Stockholm. Gården var, och är fortfarande, en av de vackraste platser jag någonsin sett. Ett stort, rymligt rött hus med vita knutar och mängder av rum. Två eller tre uthus, en tillhörande ladugård med tillbyggnader som rymde förråd och garage. En å rann genom gården. Där brukade man fiska kräftor, berättade mormor. En stor äng vette från baksidan ner mot skogen. På ängen växte äppelträd och bärbuskar. Vilka bär vet jag inte, det var vår när vi var där, bären hade inte mognat ännu.

Jag tänkte: en miljon. Om jag samlade tio vänner och de bidrog med hundratusen var, så skulle vi kunna bo här. Det här var flera år innan jag flyttade till Stockholm, så på den tiden var en miljon en enorm summa pengar. Det är det ju inte längre. Ge mig några månaders sparande till och jag har pengar som räcker till en insats på lånet. Helt själv. Men själv är inte poängen. Tillsammans är poängen.

För jag tänkte på vad vi skulle kunna göra där, tillsammans. Vad vi skulle kunna bygga upp. Och relativ mognad tillsammans med ökad förståelse för hur samhället och människan fungerar har fått drömmen att evolveras. Jag tänker så här tolv år senare, fortfarande på den där gården. De tio vännerna må ha bytts ut, men gården finns kvar. Och tanken, drömmen, förändras ständigt i olika riktningar. Jag älskar att tänka på det här. Jag älskar att jag i mitt huvud kan bygga upp ett eget litet samhälle och sedan riva ner det igen när det inte passar längre.

Ibland ser det lilla samhället ungefär som Sverige. Samma andel rika, arbetande, samma andel fattiga, arbetslösa, pensionerade och sjuka, och jag tänker på hur mycket av sin lön de rika skulle behöva avstå för att de fattiga skulle kunna leva rika liv och kunna bidra till det lilla samhället på de oanade sätt man kan när man har gott om tid och ont om krav. Jag tänker på hur det dagliga hushållsarbetet skulle kunna fördelas och schemaläggas så att alla känner delaktighet och engagemang. Jag tänker på hur vi i största möjliga mån försöker producera vår egen mat. Odlar potatis och morötter, tar tillvara på de frukter och bär som gården erbjuder, bakar vårt eget bröd, och när vi behöver köpa in råvaror (vilket vi naturligtvis måste i ganska stor utsträckning) väljer vi alltid ekologiskt, och vegetariskt åtminstone fyra dagar i veckan. Jag tänker på hur beslut om gemensamma inköp ska fattas, genom omröstningar i kombination med experters veto.
Jag tänker på det gemensamma biblioteket som exempel på detta, hur två av fem böcker får köpas in av någon med kultur som huvudsakliga intresse, för att säkerställa att här finns plats även för kultur som inte stryker medhårs.

Och ibland bara stryker jag allt det där och försöker tänka mig något helt annat. Men det där andra blir aldrig något varaktigt. Jag återkommer alltid till det gemensamma, kollektivet, som den den ultimata utopin.