Blev verkligen oväntat förtjust i Thomas Denver Jonssons "Hope To Her". En skiva som lät så mycket bättre än den hade någon rätt att göra. Neil Youngsk, på bästa möjliga sätt. Därför var det inte att mycket att tveka på när jag snubblade över I'm Kingfishers "Arctic" förra veckan. Ja, eftersom I'm Kingfisher är Thomas Denver Jonssons nya alias.
I'm Kingfisher delar både sound och vurmandet för det marina ("Arctics" tema är en polarexpedition, även om låtarna drar iväg mot andra ämnen också) med mina gamla favoriter Port O'Brien, och det är naturligtvis något positivt i min bok. Det låter ruffigt, lite ödsligt och kargt. Lite vindpinat, men samtidigt varmt. Som att lyssna på vindens rytande invirad i en filt framför en sprakande brasa. Det är långsamma folkpoplåtar, ibland med elektroniska inslag, ibland med bölande blås i bakgrunden. Det borde inte vara särskilt spännande, men det är, precis som "Hope To Her", bättre än det har någon rätt att vara. Styrkan ligger i detaljerna. Melodier som inte tar de förväntade vägarna. Rösten, som påminner lite om Will Oldhams på så vis att den samtidigt är både ynklig och stolt.
En vinter som denna när åtminstone min vardag är som en utdragen polarexpedition kombinerad med Joseph Conrads "Mörkrets Hjärta", kan man ha sämre sällskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar