Mörkret.

Vill du tappa hoppet om livet och människorna? Då har du kommit rätt. Idag har jag nämligen, från olika håll, tagit del av rapporter om vidrigheter som får mig att bara vilja krypa ner under täcket och somna om. Jag känner att jag behöver dela med mig lite. Ni behöver inte tacka mig.

Morgonen började med en otäck kräksmak i munnen när jag läste delarna om Fred Phelps och Westboro Baptist Church i Johan Hiltons "No Tears For Queers". Jag tror egentligen inte på begrepp som ondska och godhet, men att skicka gratulationskort till föräldrar som förlorat sina barn i AIDS är så utstuderat ondskefullt att jag börjar vackla. Bra och viktig bok för övrigt, "No Tears For Queers". Men otäck och beklämmande.

Så blev det eftermiddag, och det här klippet dök upp på nätet. Hatet mot kvinnor i Sverige är ju knappast något nytt, har man någonsin dykt ner i kommentarsfältsträsket har man stött på det, men det är lika fruktansvärt och sorgligt varje gång vi påminns om det. Vilka är egentligen människorna som skriver såna här saker? Jag tänker rent spontant på något Johan Hilton tar upp i "No Tears For Queers"; vilsna arbetslösa män ur arbetarklassen som tagits ifrån allt utom sin manliga självbild och därför försvarar den med alla till buds stående medel. Genom våld och hot, mot feminister och mot bögar. Men var kommer de ifrån? Hur mår de? Lever de normala liv vid sidan av sitt hatande?

Och, den kanske mest skrämmande och sorgliga frågan av alla; vad gör det med en människa att behöva leva under de här hoten? "Uppdrag Granskning" visar imorgon ett längre program på ämnet. Det blir första gången på länge jag tittar på "Uppdrag Granskning".