"Det var ett hjärta, ett litet hjärta av guld, från ett smycke som du en gång bar", kraxar Ossler i "Tysk Höst". Han går omkring i en lägenhet som en gång var ett hem, tömd efter en, får man förmoda, uppslitande skilsmässa, och mellan brädorna i köksgolvet ser han något glimma till. Ja, han kraxar, som den svarta kråkan som pryder "Stas" omslag. Skadeskjuten. Det är den sortens låt, "Stas" är den sortens skiva. Ursäkta klyschan, men det är en skiva som gör ont.
Samma sak i "Flugorna Och Grisarna", som är medryckande rent musikaliskt, men så förbannat sorglig; ett förhållande som tog slut innan det ens han börja, egentligen en bagatell, men så precist berättat att det blir mer gripande ens egna otaliga berättelser på samma tema...
Jag har varit svag för Ossler ända sedan jag köpte "Desorienterad" för hundra år sedan. Tyckt bättre om honom än vad som är rimligt, redan från början. Han har ju koppling till Wilmer X, och Wilmer X är ganska långt ifrån vad jag vanligtvis lyssnar på. Men Osslers egen musik är inte bredbent gubbrock, och även i de fall där den rent musikaliskt tangerar det bredbenta är den i uttrycket i övrigt såpass eget att det alltid är intressant ändå.
På "Stas" närmar han sig någon slags depprock. Inte vad jag vanligtvis lyssnar på, jag har lite svårt för det där ofta liksom krystat allvarliga, men här funkar det faktiskt väldigt bra. Lite som The Cure på svenska, på skånska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar