Ibland önskar jag verkligen att jag var en person som älskade tv-serier. Jag är ju smärtsamt medveten om vilken fantastisk upplevelse en riktigt bra tv-serie kan vara - maratontittandet på "Six Feet Under" säsong fem är nog en av mina starkaste kulturupplevelser alla kategorier. Men jag har så svårt att ta dem till mig. Den finns en tröskel, en hård, hög tröskel. Den utgörs av de första tre, fyra avsnittens startsträcka. Innan intrigen tagit fart på allvar och karaktärerna fastnat.
Den tröskeln i kombination med vetskapen om hur mycket tid jag måste avsätta för att se serien i sin helhet har dödat många potentiella tv-upplevelser för mig. Jag vet ju att de allra flesta serier, åtminstone bland dem som fått så pass god kritik att de fångat mitt intresse, lossnar efter de första tre timmarna, att de därefter ger utdelning. Men jag tycker min tid är för dyrbar för att jag ska vilja chansa. Fångas jag inte direkt så är det kört. Oftast.
Det tog mig tre månader att orka se andra episoden av "The Wire", eftersom första nästan fått mig att somna. Faktum är att jag fortfarande inte kommit längre än till S3E1, för samma motstånd dök upp efter tredje säsongens inledning. "Mad Men"? Älskar det. Men de tre första avsnitten var en pina som jag utstod mest bara för att det just då debatterades så friskt att jag kände mig utanför om jag hade det osett. "Sopranos", "Damages" och "Breaking Bad" har jag inte ens försökt mig på. Jag vet ju mina begränsningar. Nu när jag tänker efter är det nog så att de enda serier jag verkligen tagit in utan motstånd är de där jag bara ramlat in i handlingen. På den tiden jag hade teve hände det ju att jag råkade bli sittande framför något två veckor i rad och sakta men säkert insåg att jag faktiskt brydde mig om vad som hände i rutan. "Six Feet Under" upptäckte jag på det sättet.
Kanske är det helt enkelt så att den nya tidens tv-tittande, med torrents och DVD-boxar inte är optimalt för mig. Det blir för mycket av en prestation helt enkelt.
Med det sagt har jag väldigt roligt tillsammans med "Girls" och "Allt Faller" just nu, "The Hour" hade en väldigt spännande andrasäsong, jag är nyfiken på "Gengångare" och säsong två av "Louie" väntar också på mig. Så helt efter är jag kanske inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag känner så väl igen mig i det här. Orkar väldigt sällan ta till mig nya tv-serier på grund av att det känns som att det kräver så mycket av en.
Men jag vill ändå rekommendera Gengångare. Det är en typisk sån serie som är ganska trög i starten och kräver ganska mycket uppmärksamhet, men den växer verkligen och de sista avsnitten var sjukt spännande.
Känner också igen mig i det där. Mad Men är ett typexempel, tror att jag såg de tre första avsnitten innan jag bara slutade. Inte för att det var dåligt, utan för att jag just då bedömde att jag inte orkade investera tid i den. Nu har det väl gått typ tre år och jag kanske får ta tag i serien igen.
Förstår ärligt talat inte de heltidsarbetande vänner som gör upp veckoscheman för när de nya avsnitten till alla serier släpps.
Skönt att inte vara ensam. :) "Gengångare" har vi tänkt se, måste bara få en lite drägligare hemmasituation först. Svårt att ta sig an en ny serie efter tre månader av konstanta sjukdomar och utebliven nattsömn.
Nej, förstår inte heller det där. Jag läser ju gärna Weird Science, men jag förstår inte hur någon människa kan ha tid eller ork att följa så många serier som deras skribenter gör. Hur har de tid över till att slösurfa, lyssna på skivor och laga mat?
Skicka en kommentar