Smärtsam sanning.

Även om jag inte använder Last.Fm längre så har jag svårt att slita mig från att plocka fram statistik över mitt musiklyssnande. Lite dumt, eftersom statistiken ibland gör ont att läsa. Se bara det här. Många män med skägg är det. Många amerikaner. Det råder inte så mycket tvivel om vilket kön, etnicitet och sexuell läggning det är på den som lyssnat på det här va?

Vi fick barnledigt ett par timmar igår kväll och gick på Rönnells, där skivbolaget Häpna arrangerade konsert. Mariam The Believer och Boots Brown spelade, men vi såg bara Mariam innan tröttheten tog överhanden. Men det var en fin liten kväll, trevligt att dricka en öl, andas in atmosfären, titta på böcker och Häpna-skivor och trängas med lite folk. Jag blir alltid så inspirerad när jag är på Rönnells, det tror jag att jag har skrivit tidigare. Vill läsa, lyssna, prata, umgås, vara del av ett kulturellt sammanhang, jag också.

Plötsligt händer det.

Jag brukar oja mig över att jag aldrig någonsin vunnit något, men det får det bli ett slut på nu. Igår när jag kom hem från jobbet låg nämligen ett stort paket på köksbordet. Avsändaren var okänd, men eftersom det innehöll ett exemplar av Kristofer Anderssons "DIY" utgår jag från att det måste vara DN som dragit mitt namn ur hatten efter att jag mailat dem förra helgen, när de lottade ut boken i fråga. Trevligt! Jag hade ju tänkt köpa "DIY", men avstått enbart för att jag försöker hålla i mina slantar. Samma anledning som varför jag fortfarande inte köpt "I Hear A New World" alltså...

Grannarna och Sonic Youth.

Hittade den här bilden på Sonic Youths Facebooksida. Det ska alltså föreställa Sonic Youth. Rätt likt, men faktiskt mycket mer likt grannarna på våningen ovanför oss. Särskilt Thurston Moore-dockan är skrämmande lik. Hur mycket oväsen de än för i sin musik hade jag alla gånger föredragit Sonic Youth som grannar.

Harry Martinson & Swing.

Det kommer en ny skiva med Sagor & Swing i vår. Det är goda nyheter. Det var ju ett tag sen sist. "Botvid Grenlunds Park" ska skivan heta. Bara en sån sak. Det var några månader sedan jag lyssnade på dem senast, men jag kommer ofta att tänka på dem när jag läser dikter av Harry Martinson. Många av dikternas titlar skulle lika gärna kunna vara titlar på Sagor & Swing-låtar. "Samtal I Skymning", "Folksagehimmel", "Avsides Gammelgård", "Natur Och Människa"...

Och förresten, kan Mando Diao tonsätta dikter av Gustaf Fröding så kan väl Sagor & Swing göra detsamma med  Harry Martinson? Bara en tanke.

Gården.

När jag var typ tjugo år tog min mamma och mormor en dag med mig till en gård på landet som funnits i släkten i generationer. Nu skulle den säljas. Ägaren, en gammal släkting jag aldrig träffat, hade dött, och hans barn hade inget intresse av lantbruk. En miljon kronor ville de ha för den - samma summa som jag betalade för min första etta i Stockholm. Gården var, och är fortfarande, en av de vackraste platser jag någonsin sett. Ett stort, rymligt rött hus med vita knutar och mängder av rum. Två eller tre uthus, en tillhörande ladugård med tillbyggnader som rymde förråd och garage. En å rann genom gården. Där brukade man fiska kräftor, berättade mormor. En stor äng vette från baksidan ner mot skogen. På ängen växte äppelträd och bärbuskar. Vilka bär vet jag inte, det var vår när vi var där, bären hade inte mognat ännu.

Jag tänkte: en miljon. Om jag samlade tio vänner och de bidrog med hundratusen var, så skulle vi kunna bo här. Det här var flera år innan jag flyttade till Stockholm, så på den tiden var en miljon en enorm summa pengar. Det är det ju inte längre. Ge mig några månaders sparande till och jag har pengar som räcker till en insats på lånet. Helt själv. Men själv är inte poängen. Tillsammans är poängen.

För jag tänkte på vad vi skulle kunna göra där, tillsammans. Vad vi skulle kunna bygga upp. Och relativ mognad tillsammans med ökad förståelse för hur samhället och människan fungerar har fått drömmen att evolveras. Jag tänker så här tolv år senare, fortfarande på den där gården. De tio vännerna må ha bytts ut, men gården finns kvar. Och tanken, drömmen, förändras ständigt i olika riktningar. Jag älskar att tänka på det här. Jag älskar att jag i mitt huvud kan bygga upp ett eget litet samhälle och sedan riva ner det igen när det inte passar längre.

Ibland ser det lilla samhället ungefär som Sverige. Samma andel rika, arbetande, samma andel fattiga, arbetslösa, pensionerade och sjuka, och jag tänker på hur mycket av sin lön de rika skulle behöva avstå för att de fattiga skulle kunna leva rika liv och kunna bidra till det lilla samhället på de oanade sätt man kan när man har gott om tid och ont om krav. Jag tänker på hur det dagliga hushållsarbetet skulle kunna fördelas och schemaläggas så att alla känner delaktighet och engagemang. Jag tänker på hur vi i största möjliga mån försöker producera vår egen mat. Odlar potatis och morötter, tar tillvara på de frukter och bär som gården erbjuder, bakar vårt eget bröd, och när vi behöver köpa in råvaror (vilket vi naturligtvis måste i ganska stor utsträckning) väljer vi alltid ekologiskt, och vegetariskt åtminstone fyra dagar i veckan. Jag tänker på hur beslut om gemensamma inköp ska fattas, genom omröstningar i kombination med experters veto.
Jag tänker på det gemensamma biblioteket som exempel på detta, hur två av fem böcker får köpas in av någon med kultur som huvudsakliga intresse, för att säkerställa att här finns plats även för kultur som inte stryker medhårs.

Och ibland bara stryker jag allt det där och försöker tänka mig något helt annat. Men det där andra blir aldrig något varaktigt. Jag återkommer alltid till det gemensamma, kollektivet, som den den ultimata utopin.

En låt #24.

Bill Fay - Be Not So Fearful

För människor som får kräksmak i munnen varje gång något känns för religiöst kan den här låten möjligen uppfattas som just för religiös. Var inte rädd, du är inte ensam, någon vakar över dig. Låter som en psalm. För den med en aning mer avslappnad inställning till andras tro är det en otroligt rörande, trösterik sång. Den här låten sammanfattar egentligen allt som är så fantastiskt med Bill Fay. Det stora. Det lilla. Den enkla anspråkslösa rösten och det storslagna och bombastiska arrangemanget. Fantastiskt vackert.

Vatten och broar.

Lämnade Frank hos dagmamman i tisdags, och hade turen att komma till busshållplatsen precis i tid för att hinna med bussen mot Stockholms Central. Alternativet är en buss till Gullmarsplan, att bli avsläppt mitt i rusningen och armbåga sig in på tunnelbanan för att få en ståplats in till Hötorget. Bussen till centralen tar femton minuter, och resan fungerar som en påminnelse om varför jag flyttade hit. Ibland, när jag finner mig inpressad som ett boskap i en mörk tunnelbanevagn med fönstren immiga av influensabakterier, kan jag ju glömma bort det. Särskilt med tanke på att mitt liv i nuläget inte innehåller så mycket social samvaro eller puls att det märks någon skillnad mot att bo i Karlskoga. När bussen glider in över broarna från söderort mot City, över vattnet, med utsikten in mot staden, de gamla kyrktornen, alla husen, då vet jag att jag valde rätt. Då är det där torpet på landet inte riktigt ett alternativ längre.

Frances Ha.

Jag var ju inte helt såld på "Damsels In Distress", men Greta Gerwig var helt klart en av filmens höjdpunkter. En indie cool queen i vardande, redo att överta Chloë Sevignys krona (eller om de rent av kan tänkas dela på den...)

Jag har inte varit helt såld på Noah Baumbachs filmer post-"The Squid And The Whale", men han är aldrig sämre än bra, och hans filmer alltid intressanta, även när de inte lever upp till de löften han gett med sina tidiga alster.

Vad jag ville säga var mest: jag är så peppad på Noah Baumbachs kommande film "Frances Ha"! Den verkar vara något av återgång till fornstora dar, och storyn låter som lite av en systerfilm till Lena Dunhams trevliga "Tiny Furniture".

Läs recensionen nedan och bygg upp orimliga förväntningar du också.

http://www.guardian.co.uk/film/2012/sep/12/frances-ha-film-review

Serier!

Det går fortfarande trögt med romanläsandet. Kanske är det baksmällan efter de senaste tre veckornas trötthet som spelar spratt med min koncentration. Jag läser mening efter mening, men de tycks inte riktigt passa ihop. Jag har svårt att minnas det jag läser, och blir trött efter bara några sidor. Läge att varva med lite serier alltså. Serier brukar vara en perfekt medicin för mig när lästtröttman slår till. Dels för att det (oftast) är mer lättlästa än romaner, men också för att jag av någon anledning tycks finna fler människor som delar mina erfarenheter, tankar och värderingar bland serieskapare än bland författare i övrigt. Där en roman kan vara som ett krävande jobbsamtal som förvisso är givande, men tar så mycket energi att jag är fullständigt utmattad efteråt, kan en serie vara ett samtal med en gammal god vän som känner mig utan och innan, där samtalet flödar som ett rinnande vatten. Om ni fattar vad jag menar.

Så idag blev det en tripp till Serieteket på lunchrasten. Var egentligen mest på jakt efter något av Jeffrey Brown, som jag känt ett plötsligt sug efter, men hittade bara "Clumsy" som jag redan har. Jag kom istället hem med böckerna ovan. "Too Cool To Be Forgotten" av Alex Robinson, som jag minns från sympatiska tegelstenen "Box Office Poison". "My Brain Is Hanging Upside Down" av David Heatley, som jag velat läsa ända sedan ett utdrag publicerades i Galago för flera år sedan. "Lucky" av Gabrielle Bell, "Shenzhen" av Guy Delisle, båda för mig tidigare okända förmågor, och sist också Pelle Forsheds "De Anhöriga". Nu har jag att göra ett tag. Tack för att ni finns, Serieteket!

Damon & Naomi - False Beats & True Hearts.

Ibland vill man bara höra något som helt saknar vassa kanter, ja, som saknar kanter överhuvudtaget. Då är Damon & Naomi perfekta. Här finns inga skarpa kontraster, inga tempoväxlingar, inga plötsliga väggar av oljud. Bara två försiktiga röster, Damon Krukowskis och Naomi Yangs, sorgsna som spöken, och arrangemang som tassar runt melodier så diskreta att man knappt uppfattar dem. Man skulle kunna avfärda dem som tråkiga, men bara om man inte lyssnar ordentligt. En skiva så här tyst kräver koncentration, och förtjänar den. För det är en fantastisk skiva. Jag har inte järnkoll på Damon & Naomis diskografi, sedan tidigare har jag bara "Damon & Naomi With Ghost" och "Playback Singers", men båda är skivor jag håller mycket högt (covern på Big Stars "Blue Moon" är exempelvis en av de kanske tjugo vackraste sånger jag hört). "False Beats & True Hearts" är varken bättre eller sämre än dessa skivor. Den är precis lika bra, låter precis likadant. Man kanske kan kritisera dem för att de inte förnyat sig det minsta sedan de reste sig ur Galaxie 500s spillror 1993, men jag väljer istället att beundra dem för deras konsekvens. Man vet vad man får av en ny Damon & Naomi-skiva, och det man får är svidande sorgligt och vackert.

79 dagar kvar.

Liten utvärdering:

Jag har skrivit ett blogginlägg om dagen i 21 dagar nu. Det betyder att jag har 79 dagar kvar. 78 om jag räknar med det här inlägget. Kanske fortsätter jag även efteråt, om jag orkar, för så här långt har det inte varit särskilt krävande, och resultatet är faktiskt 5 - 20 fler läsare än vanligt av varje inlägg jag skriver, och en och annan kommentar utöver de tre - fyra som vanligtvis kommenterar (gud välsigne er, you keep me keeping on!) har det blivit. Helt okej utdelning med andra ord.

Men nu blir det tuffare. De "reservinlägg" jag haft liggande på vänt är förbrukade, så såvida jag inte kommer på ett par ämnen att skriva om relativt snabbt kommer jag bli tvungen att krysta fram inlägg om kvällarna, när hjärnan är tömd på energi och inspiration. Det har jag inte alls någon lust med. Det inlägg du just nu läser är ett typiskt exempel på vad det har för effekt på kvaliteten (inte för att övriga inlägg är så jävla bra, men ändå...)

Lördag.

Idag, för att fira att jag fått sova till sju istället för fem för första gången på två veckor, återupptog Frank och jag en gammal helgtradition från pappaledighetstiden: morgonfika på café, och skivshopping.

Vi tog tunnelbanan in till Skanstull vid niotiden, strövade runt på Söder en liten stund och kom fram till Bengans precis när de öppnade. Vi kikade runt på skivor en stund, far mer intresserat än son, snackade lite med expediten och köpte till sist den här för en hundralapp:

Älskar Junior Boys två första skivor. Sen tappade jag intresset lite, och kände inte ens till att "It's All True" existerade. Men hundra kronor för en vinylskiva är ju inte farligt mycket pengar, och den korta provlyssning jag hann med i butiken lovade gott. De hade fortfarande popkänslan kvar, efter att ha plågat mig igenom Jeremy Greenspan solo fruktade jag att det bara var beatsen kvar., men så verkar alltså ej vara fallet.

Hursomhelst, jag la skivan under vagnen, och så gick vi traditionsenligt över till Louie Louie, där far drack kaffe och son åt ostfralla. Där är så trevligt om morgonen, när det är lugnt och stilla, en och annan student, några nyvakna bakfulla, någon mediepappa med barnledigt, försjunken i en bok... Det blev en välbehövlig förmiddag av mysig respit från den gråsvarta sörja som utgjort livet de senaste veckorna.

Ossler - Stas.

"Det var ett hjärta, ett litet hjärta av guld, från ett smycke som du en gång bar", kraxar Ossler i "Tysk Höst". Han går omkring i en lägenhet som en gång var ett hem, tömd efter en, får man förmoda, uppslitande skilsmässa, och mellan brädorna i köksgolvet ser han något glimma till. Ja, han kraxar, som den svarta kråkan som pryder "Stas" omslag. Skadeskjuten.  Det är den sortens låt, "Stas" är den sortens skiva. Ursäkta klyschan, men det är en skiva som gör ont.

Samma sak i "Flugorna Och Grisarna", som är medryckande rent musikaliskt, men så förbannat sorglig; ett förhållande som tog slut innan det ens han börja, egentligen en bagatell, men så precist berättat att det blir mer gripande ens egna otaliga berättelser på samma tema...

Jag har varit svag för Ossler ända sedan jag köpte "Desorienterad" för hundra år sedan. Tyckt bättre om honom än vad som är rimligt, redan från början. Han har ju koppling till Wilmer X, och Wilmer X är  ganska långt ifrån vad jag vanligtvis lyssnar på. Men Osslers egen musik är inte bredbent gubbrock, och även i de fall där den rent musikaliskt tangerar det bredbenta är den i uttrycket i övrigt såpass eget att det alltid är intressant ändå.

På "Stas" närmar han sig någon slags depprock. Inte vad jag vanligtvis lyssnar på, jag har lite svårt för det där ofta liksom krystat allvarliga, men här funkar det faktiskt väldigt bra. Lite som The Cure på svenska, på skånska.

Okej, så här: jag har inte sett senaste episoden av "Girls", men jag läste den här texten, och den fick mig att fundera. För den som inte orkar läsa kan jag (spoiler alert!) snabbt sammanfatta att Lena Dunhams karaktär Hanna har en kortvarig affär med en man som är både rik, äldre och skitsnygg, vilket fått manliga tv-kritiker att hävda att avsnittet är för orealistiskt för att tas på allvar, att det måste vara en en lång drömsekvens, etcetera, etcetera. Av den enkla anledning att Lena Dunham helt enkelt inte är tillräckligt snygg för att få en snubbe som Patrick Wilson i säng. Läs artikeln, den är intressant. Den handlar om omvända könsroller, manliga fantasier, filmklyschor och missade poänger.

Men, för att nyansera, och med risk för att framstå som Pär Ström: även filmer där töntig kille möter skitsnygg tjej anklagas väl rätt ofta för att vara just orealistiska? Om än kanske i något mindre nedsättande ordalag.

För dum för tv.

Ibland önskar jag verkligen att jag var en person som älskade tv-serier. Jag är ju smärtsamt medveten om vilken fantastisk upplevelse en riktigt bra tv-serie kan vara - maratontittandet på "Six Feet Under" säsong fem är nog en av mina starkaste kulturupplevelser alla kategorier. Men jag har så svårt att ta dem till mig. Den finns en tröskel, en hård, hög tröskel. Den utgörs av de första tre, fyra avsnittens startsträcka. Innan intrigen tagit fart på allvar och karaktärerna fastnat.

Den tröskeln i kombination med vetskapen om hur mycket tid jag måste avsätta för att se serien i sin helhet har dödat många potentiella tv-upplevelser för mig. Jag vet ju att de allra flesta serier, åtminstone bland dem som fått så pass god kritik att de fångat mitt intresse, lossnar efter de första tre timmarna, att de därefter ger utdelning. Men jag tycker min tid är för dyrbar för att jag ska vilja chansa. Fångas jag inte direkt så är det kört. Oftast.

Det tog mig tre månader att orka se andra episoden av "The Wire", eftersom första nästan fått mig att somna. Faktum är att jag fortfarande inte kommit längre än till S3E1, för samma motstånd dök upp efter tredje säsongens inledning. "Mad Men"? Älskar det. Men de tre första avsnitten var en pina som jag utstod mest bara för att det just då debatterades så friskt att jag kände mig utanför om jag hade det osett. "Sopranos", "Damages" och "Breaking Bad" har jag inte ens försökt mig på. Jag vet ju mina begränsningar. Nu när jag tänker efter är det nog så att de enda serier jag verkligen tagit in utan motstånd är de där jag bara ramlat in i handlingen. På den tiden jag hade teve hände det ju att jag råkade bli sittande framför något två veckor i rad och sakta men säkert insåg att jag faktiskt brydde mig om vad som hände i rutan. "Six Feet Under" upptäckte jag på det sättet.

Kanske är det helt enkelt så att den nya tidens tv-tittande, med torrents och DVD-boxar inte är optimalt för mig. Det blir för mycket av en prestation helt enkelt.

Med det sagt har jag väldigt roligt tillsammans med "Girls" och "Allt Faller" just nu, "The Hour" hade en väldigt spännande andrasäsong, jag är nyfiken på "Gengångare" och säsong två av "Louie" väntar också på mig. Så helt efter är jag kanske inte.

I'm Kingfisher - Arctic.

Blev verkligen oväntat förtjust i Thomas Denver Jonssons "Hope To Her". En skiva som lät så mycket bättre än den hade någon rätt att göra. Neil Youngsk, på bästa möjliga sätt. Därför var det inte att mycket att tveka på när jag snubblade över I'm Kingfishers "Arctic" förra veckan. Ja, eftersom I'm Kingfisher är Thomas Denver Jonssons nya alias.

I'm Kingfisher delar både sound och vurmandet för det marina ("Arctics" tema är en polarexpedition, även om låtarna drar iväg mot andra ämnen också) med mina gamla favoriter Port O'Brien, och det är naturligtvis något positivt i min bok. Det låter ruffigt, lite ödsligt och kargt. Lite vindpinat, men samtidigt varmt. Som att lyssna på vindens rytande invirad i en filt framför en sprakande brasa. Det är långsamma folkpoplåtar, ibland med elektroniska inslag, ibland med bölande blås i bakgrunden. Det borde inte vara särskilt spännande, men det är, precis som "Hope To Her", bättre än det har någon rätt att vara. Styrkan ligger i detaljerna. Melodier som inte tar de förväntade vägarna. Rösten, som påminner lite om Will Oldhams på så vis att den samtidigt är både ynklig och stolt.

En vinter som denna när åtminstone min vardag är som en utdragen polarexpedition kombinerad med Joseph Conrads "Mörkrets Hjärta", kan man ha sämre sällskap.

Montanamania.

Det är inte ofta reklambilagorna i DN är något för mig (allra värst är väl "Nya Välfärden", som blir extra vidrig för att avsändaren så uppenbart vill nedmontera allt vad välfärd heter) men söndagens bilaga från Länna Möbler blev jag faktiskt sittande med en stund, drömmande. Ja, för jag har förmodligen inte råd med så mycket som en reservskruv till någon av deras bokhyllor. Men inspireras kan man ju, för det är fina möbler de säljer. Allra mest sugen blev jag på hyllsystemet Montana. Den skulle kunna konkurrera ut IKEAs Expedit som förvaringslösning för mina skivor, om det inte vore så förbannat dyrt då, förstås. Men man kanske kan bygga något liknande själv?

Jakten på den perfekta tidsskriften.

Tog en tur förbi Press Stop på Regeringsgatan på lunchrasten för några dagar sedan. Tänkte inte köpa något utan bara sondera terrängen lite. Jag är nämligen sugen på att börja läsa någon ny tidning. Vilken vet jag inte, men jag har ett hum - en vag uppfattning - om vad jag vill att den ska innehålla. Jag har nog skrivit lite om det här förut, åtminstone om vad jag inte vill ha, här.
Nu hittade jag ingen lämplig, däremot en massa tidningar jag nästan vill läsa, men inte är villig att lägga stora pengar på. Hur svårt ska det egentligen vara att hitta en tidskrift...

... med varierat innehåll? Alltså, helst inte enbart musik, enbart litteratur, enbart film, etc. En kombination av allt som intresserar mig är att föredra.
... som vågar experimentera med såväl form som innehåll?
... som gör mig nyfiken och inspirerad, inte hetsad till konsumtion? 
... som har duktiga skribenter med personliga röster som man redan känner och tycker om eller lär känna och tycka om under läsandets gång?
... som inte innehåller sport?
... som avhandlar mode, men helst mode man 1) kan tänka sig att ha på sig (inte röda plastbitar limmade direkt på kroppen eller liknande) och 2) kan tänkas ha råd med?
... som har en lagom blandning av högt och lågt, så läsandet känns både lustfyllt och utmanande?
... som inte innehåller för mycket reklam? Svårt, jag vet. Kombinationen smalt och kvalitativt kräver ju en rik finansiär, rejält med pressstöd eller stora reklamintäkter. Men man kan ju drömma.

Nu ser jag att min uppfattning kanske inte alls är så vag. Min kravställning är ju tämligen specifik. Den enda tidning jag på rak arm kan komma att tänka på är "The Believer". Ni där ute kanske har några andra tips?

En sista cd-skörd?

Egentligen har jag slutat köpa cd-skivor, men ibland är det så svårt att låta bli. Som när en hel hög intressanta skivor plötsligt bara ligger där för en tjuga styck, vissa av dem fortfarande inplastade, och somliga (som Osslers "Stas") släpptes för bara några veckor sedan. En god skörd. Men nu får det nog vara nog. Nog.

Sage Francis - Personal Journals
I'm Kingfisher - Arctic
Sportique - Modern Museums
Juana Molina - Tres Cosas
Ossler - Stas
Mackaper - When All Is Sad And Dawn
Pulp - We Love Life
Idiot Kid - Darkness In Our House

Lissabon, fem år sedan.

Jag är inte särskilt berest, för att uttrycka det milt. Jag har aldrig varit i London, aldrig upplevt Paris, aldrig kommit närmare New York än på film, Berlin fanns det en gång långtgående planer på, men de gick i stöpet, och närliggande storstäder som Oslo och Köpenhamn har jag bara passerat. Det är något jag skäms över och hoppas kunna åtgärda, för jag känner mig verkligen sugen på att se mig om, och de få minnen jag har av att vara på resande fot är starkare än de flesta andra minnen.

Suget blev än starkare när jag härom dagen stod i provhytten på Human Scales och provade en kavaj (som jag inte köpte). Det var nämligen något med den där kavajen som kändes vårigt. Jag ville verkligen ha den, och jag ville att det skulle vara varmt så jag kunde bära den utan jacka eller rock utanpå. Och då kom jag att tänka min senaste resa - herregud, det är fem år sedan! - när jag var i Portugal med mitt förra jobb. Resesällskapet kunde ha varit bättre, med ett par undantag bestod mitt gäng av golfglada säljare, som jag inte hade särskilt mycket gemensamt med. Men det var ändå en fantastisk helg, som jag minns det. Våren hade precis kommit till Lissabon, och i Sverige var det vinter. Det regnade och var halvmulet varje dag, men det var femton grader varmt, det gick att gå med kavaj och paraply, det var grönt som svensk högsommar, vi åt på goda restauranger och vinet kostade femton kronor flaskan i daglighandeln. I Lissabons svar på Gamla Stan lyckades jag locka in mina arbetskamrater på ett litet studentkafé med tillhörande bibliotek, där folk satt nedsjunkna i böcker och i laptops, drack kaffe eller vin, kysstes och småpratade. Som i en dröm.

Jag gick ut från Human Scales och Mood Gallerian utan annat en limpa levainbröd i handen. Ingen kavaj, men med vandringslusten pumpande i ådrorna. En dag ska pengarna, tiden och energin finnas. En dag.

Sad Day For Puppets.

De senaste månaderna har jag köpt på stora delar av Sad Days For Puppets diskografi. Det kostade mig totalt 110 kr, vilket väl får anses rätt överkomligt för en cd, en lp och en ep. Det var inget som var planerat, som så mycket annat var det bara något som hände. Jag hade aldrig hört dem tidigare, bara noterat namnet, men aldrig känt mig särskilt nyfiken - de senaste åren har jag, frivilligt eller ofrivilligt kan diskuteras, distanserat mig från samtida pop, och kanske framförallt samtida svensk pop. Så jag hade inga höga förväntningar på "Unknown Colors", det första av mina SDFP-köp. Den bara låg där i Myrorna-back och skräpade, och jag plockade upp den mer av någon sorts omtanke än av nyfikenhet. En skiva i mängden.

Den blev liggande i skivhyllan rätt många veckor innan jag till sist pallade spela den. Men den var verkligen överraskande bra. Åtminstone första halvan. Pigg pop med gulliga melodier och taggiga gitarrer. Som om Dinosaur Jr. hade bytt ut J. Mascis mot, typ, Hope Sandoval halvvägs in i karriären, ungefär. Väldigt mycket 90-tal, på ett bra sätt. Åtminstone i de mer fartfyllda låtarna. När de saktar ner tappar de fokus. Ändå: en klart positiv överraskning. När de är som bäst, i låtar som "Such A Waste" fyller de mig med en primitiv känsla av att vara oövervinnerlig. Som popmusik gjorde förr, höll jag på att skriva.

Det gläder mig att de har en ny skiva på gång.

0118 999 881 999 119 7253.

SL:s nya system för SMS-biljetter fick mig att komma att tänka på det här klassiska klippet.

http://www.youtube.com/watch?v=ab8GtuPdrUQ

Mörkret.

Vill du tappa hoppet om livet och människorna? Då har du kommit rätt. Idag har jag nämligen, från olika håll, tagit del av rapporter om vidrigheter som får mig att bara vilja krypa ner under täcket och somna om. Jag känner att jag behöver dela med mig lite. Ni behöver inte tacka mig.

Morgonen började med en otäck kräksmak i munnen när jag läste delarna om Fred Phelps och Westboro Baptist Church i Johan Hiltons "No Tears For Queers". Jag tror egentligen inte på begrepp som ondska och godhet, men att skicka gratulationskort till föräldrar som förlorat sina barn i AIDS är så utstuderat ondskefullt att jag börjar vackla. Bra och viktig bok för övrigt, "No Tears For Queers". Men otäck och beklämmande.

Så blev det eftermiddag, och det här klippet dök upp på nätet. Hatet mot kvinnor i Sverige är ju knappast något nytt, har man någonsin dykt ner i kommentarsfältsträsket har man stött på det, men det är lika fruktansvärt och sorgligt varje gång vi påminns om det. Vilka är egentligen människorna som skriver såna här saker? Jag tänker rent spontant på något Johan Hilton tar upp i "No Tears For Queers"; vilsna arbetslösa män ur arbetarklassen som tagits ifrån allt utom sin manliga självbild och därför försvarar den med alla till buds stående medel. Genom våld och hot, mot feminister och mot bögar. Men var kommer de ifrån? Hur mår de? Lever de normala liv vid sidan av sitt hatande?

Och, den kanske mest skrämmande och sorgliga frågan av alla; vad gör det med en människa att behöva leva under de här hoten? "Uppdrag Granskning" visar imorgon ett längre program på ämnet. Det blir första gången på länge jag tittar på "Uppdrag Granskning".

Småspararens våndor.

Nu är det måndag, och då öppnar börsen igen. Då sitter jag klistrad vid min internetbank och vakar, med skammen blossande i ansiktet. Jag är ju naturligtvis helt ointresserad av börsens svängningar - egentligen. Men sedan jag började spara pengar i fonder har intresset liksom smugit sig på. Förra veckan var en svart vecka på börsen. Då förlorade jag tjugo kronor på fem dagar. Idag hoppades jag på en vändning, men istället försvann ytterligare sex kronor i tomma intet. Det är ju inga astronomiska summor vi talar om direkt, men särskilt peppad på att fortsätta blir jag ju inte.

My Bloody Valentine-backlashen.

Inatt dök den plötsligt upp; den - trodde jag - allmänt emotsetta comebackskivan från My Bloody Valentine. En skiva jag själv sett fram emot, utan att egentligen känna någon större upphetsning. My Bloody Valentine är ju egentligen inga stora favoriter, och därför är mina förväntningar inställda på "lagom". Både "Isn't Anything" och "Loveless" är ju toppenskivor, förstås, men jag tycker nog My Bloody Valentine sprangs förbi av sina konkurrenter. Ride gjorde bättre pop och Slowdive vackrare konst. Jag har ju alltid föredragit melodier och atmosfär framför mangel och volym.

"m b v" som nya skivan heter, låter så här efter en slarvig och passiv första lyssning (med avbrott för barnlek och veckohandling) ganska trevlig. Att det gått över tjugo år sedan "Loveless" hörs inte, på gott och ont. De här låtarna hade lätt kunnat vara b-sidor till "Loveless"-singlarna. Trevligt, på sätt och vis, men tråkigt om man betänker att skivan varit under utveckling sedan -91. Den som väntar sig stordåd blir besviken. Den som "bara" väntar sig en ny My Bloody Valentine-skiva blir säkerligen nöjd.

Och på sätt och vis tycker jag lite synd om Kevin Sheilds, som färdigställt skivan så väldigt fel i tiden. I mitt Twitter-flöde möts "m b v" med en likgiltighet som jag tror kommer vara talande för skivans samlade mottagande. Åtminstone i proportion till de förväntningar som en gång fanns. Tänk om skivan släppts 2003/2004, i "Lost In Translation"-soundtrackets efterdyningar. Då hade det varit andra ljud i skällan.

Snart.

Det var som om det var ett månadsskifte som krävdes. För plötsligt, i fredags, var det ljust fast det var eftermiddag. Jag såg solen gå ner bakom takåsarna för första gången på evigheter. Ljuvligt. Och idag såg det ut så här från norra sidan Årstaviken.

De förlorade åren på den förlorade bloggen.

"I was a young man
starving and drinking
and trying to become
a writer"

Textraden, från en låt med Wave Pictures, är en ganska bra sammanfattning av mitt liv mellan 2006 och 2009. Jag var ny i Stockholm, hade ett låglönejobb, var allmänt vilsen, festade (lite för) mycket och närde an avlägsen dröm om att skriva. Skrev gjorde jag också, men i hemlighet.

Jag kom att tänka på min gamla blogg igår. Dagboksbloggen. Det var över tre år sedan jag senast skrev i den, men den finns kvar. Det var en hemlig blogg, den lästes bara av tre, fyra personer, och så får det nog förbli. Den fick aldrig någon promotion, för jag ville inte låta mig begränsas i det jag skrev, jag ville inte behöva uttrycka mig dunkelt för att skona någon eller för att slippa plågsamma situationer. Det var väl inte så att jag skrev något extremt provokativt, men när man skriver om andra människor blir det lätt att någon känner sig tåtrampad på. Så för säkerhets skull håller jag inne med adressen även nu.

Nu finns risken att jag låter självgod på gränsen till Stig Larsson, men det måste ändå sägas: när jag nu läser det jag skrev tycker jag att det stundtals är fantastiskt bra, mycket bättre än något av det jag skrivit de senaste åren. Det är långt ifrån perfekt, men det är levande och underhållande, och det finns en skrivglädje i det som smittar av sig på mig när jag dyker ner i texterna på nytt.

Jag skrev rövarhistorier. Inte så att de inte var sanna, utan för att jag lyckades formulera mig och lägga upp det på ett sätt som gjorde att något som var ingenting blev till någonting. Blev värt att berätta om och värt att läsa om. Skrivandet var viktigaste stunden på dagen. Det var något jag avsatte tid till, något jag planerade för. Jag sorterade dagens upplevelser i huvudet medan jag upplevde dem, skapade en kronologi, noterade metaforer, lät kedjor av till synes slumpmässiga händelser och möten flyta samman och bli intriger. Ingenting var för litet eller bagatellartat för att berättas om.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med allt det här materialet. Det handlar om totalt 197 inlägg, varav flera längre än ett A4. Kanske försöker jag ge ut det på något sätt. För trots alla de brister som jag naturligtvis är medveten om finns här är det fortfarande något jag själv skulle vara intresserad av att läsa, om någon annan skrivit det. Och då borde ju även någon annan kunna vara det?

Så här lät det vid ungefär den här tiden på året, 2008:

Tisdag 29 januari - 08

Jag drömde att jag fick sparken.
Jag hade lyckats ställa till med något, och Malin, en av företagets säljare, var fullständigt vansinnig. Jag satt på min stol och hon stod bredvid och gallskrek på mig, alldeles högröd i ansiktet. Hon skrek och skrek, och jag tog emot och tog emot. Till slut blev det för mycket. Jag reste mig och skrek tillbaka. Det skulle jag inte ha gjort. Snart fann jag mig stående ensam och anklagad med en hel cirkel av gastande arbetskamrater omkring mig. Jag minns inte vad de anklagade mig för, men något hade jag gjort. Eller inte gjort, ibland är det svårt att veta skillnaden.
Som i så många av mina värsta mardrömmar slutade med något som måste ha varit ett sammanbrott. Jag tappade kontrollen fullständigt. Inte för att jag minns att jag gjorde något särskilt häpnadsväckande, men jag skrek tillbaka, jag spottade och svor, jag bad allt och alla att fara åt helvete. Det kändes inte som om det kunde bli så mycket värre.

En stund senare kallade min chef Millan in mig till ett mötesrum. Det är också en sån sak som ofta återkommer i mina drömmar, kanske för att varje verklig händelse som kan liknas med det, varit så vansinnigt ångestframkallande. Hon såg allvarligt på mig, och jag visste vad som komma skulle, även om jag hoppades på ett mirakel.
Millan suckade. Inget gott tecken.
”Jag skulle så gärna vilja behålla dig, för du har gjort ett bra jobb tidigare, men med tanke på det här…”
Hon la upp ett papper på bordet framför mig. Det var en lista. En protestlista, mot mig. En namninsamling. Hela företaget hade skrivit på. Jag sjönk ihop i stolen. Det blev värre. Hon tog upp ännu ett papper.
”Här har de dessutom sammanställt en lista på alla misstag du begått sedan du började, och de konsekvenser de fått för företaget, och det är ingen rolig läsning…”
Hon började gråta, vilket är vad jag tror att hon faktiskt hade gjort om situationen vore verklig.
”Jag ville verkligen inte att det skulle behöva bli såhär, men…” Hon tittade ner i bordet, tryckte tummarna mot ögonen och torkade bort tårarna. Sen tittade hon upp och spände en sträng blick i mig.
”Det bästa är om du går och städar av ditt skrivbord nu på en gång.”
”Men…” sa jag, och det var det sista ordet jag fick ur mig. ”Jag ska ju köpa lägenhet!” försökte jag säga, men ut kom något som mest påminde om ett långt, utdraget ylande.