tisdag 14 februari 2012

What are you going to do with your life?



De senaste veckorna har den briljant titulerade Echo & The Bunnymen-låten "What Are You Going To Do With Your Life" snurrat i huvudet, om och om igen. Jag har inte alls lyssnat på den. Minnet av den har varit fullt tillräckligt, ett ständigt rullande ljudspår till tillvaron. Vad ska du göra med ditt liv?

Fan vet.

När jag flyttade till Stockholm sommaren 2006 var att bo i Stockholm ett självändamål. Jag la alla karriärplaner i malpåse. De journalistikstudier jag ägnat åren 2003 - 2005 åt förträngde jag. Det viktiga var nu att ha ett jobb och kunna stanna kvar i huvudstaden. Ett jobb fick jag. Och på det jobbet blev jag kvar. Till en början trivdes jag, kanske inte med arbetsuppgifterna, men jag gillade mina närmaste kollegor. Vi hade kul tillsammans. Lönen var långt ifrån den bästa, men den var tillräcklig. Jag klarade mig. Och med den tryggheten kunde jag koncentrera mig på den ständiga jakten på boende, som var den del av vardagen under mina första år i Stockholm. När jag till slut tröttnade på det köpte jag en liten bostadsrätt i Mälarhöjden. Lönen åts då fullständigt upp av räntor. Det var dags att hitta ett annat, mer välbetalt jobb.

Och jag hittade det, efter några månader. Samma arbetssysslor men högre lön. Och där har jag blivit kvar, under olika anställningsformer, sedan 2008. Min relation till jobbet har varit långt från okomplicerad. Det är en yrkesroll jag egentligen har svårt att se mig själv i, så långt ifrån min person, mina intressen och värderingar man överhuvudtaget kan komma. Det genererar bröd på bordet, men mer är det inte. När jag gick på pappaledighet i september var det med ambitionen att, förutom att umgås med min son, ägna året åt att fundera ut i vilken riktning jag ska röra mig framöver.
Att dricka öl och köpa skivor är inte tillräckligt längre.
Nånting måste hända.
What are you going to do with your life?

Jag har funderat mer och mer på det där med journalistiken. Det finns vissa minnen och erfarenheter av min tid i journalistskrået som får mig att dra mig från det. Det är också så att min långa frånvaro därifrån har sänkt mitt självförtroende, och säkerligen också, till viss del, även min förmåga. Jämför jag det jag skriver idag med det jag skrev då ser jag en klar försämring. Jag har blivit svamligare, mer omständig, har svårare att hitta orden jag söker. Samtidigt: jag dras till den journalistiska miljön. Jag saknar diskussionerna som kunde uppstå på redaktionen, eller, för all del, i klassrummet. Jag saknar att arbeta med ett hantverk, vilket ju skrivandet faktiskt är. Och jag saknar framförallt ett arbete där jag ständigt får fördjupa mig i dagsaktuella frågor, hur banala de än må vara.

Kanske måste jag inte fokusera på själva reporterrollen? Kanske kan jag sikta på en karriär som redigerare?

Igår laddade jag ner en trialversion av Adobe InDesign. Jag ska försöka fräscha upp mina kunskaper så gott jag kan. Så här långt har det varit fantastiskt roligt, och jag var inte alls så ringrostig som jag fruktade. Kanske läser jag en kurs nästa vår, kanske börjar jag söka vikariat eller praktik direkt. Det finns flera vägar in. Att bygga upp modet och självförtroendet är bara början.

Det var länge sedan jag kände mig så här inspirerad.
Ett gott tecken.

3 kommentarer:

gittilou sa...

heja heja!!

Valdemar sa...

Kul!
Redigerare är ett underskattat yrke. Det är ju trots allt de som får tidningarna att hänga ihop. Det är ju också ett bra sätt att närma sig journalistiken utan att behöva ställa sig i centrum.
Hoppas du hittar en väg och en roll som passar dig. Jag tror att du har alla möjligheter.

Niklas sa...

Tack för uppmuntran!