Paddy Considine är inte bara en briljant skådespelare, utan uppenbarligen en stor beundrare av Ken Loach också. Det märks i hans regidebut "Tyrannosaur", som rör sig i exakt samma brittiska arbetarklassmiljöer som Loach vanligtvis skildrar. Han har till och med anlitat Peter Mullan och fått honom att spela ungefär samma roll som i "Mitt Namn Är Joe" (en av mina favoritfilmer) - alkoholiserad man med våldsamma tendenser.
Det ska sägas direkt att Considine inte riktigt är där ännu. "Tyrannosaur" en bra film, men den är inte särskilt subtil. Mullans Joseph vinner våra sympatier genom att vara snäll mot ett barn. Tonen mellan honom och de alkoholiserade vännerna på puben är rå men hjärtlig. Mannen i den dyra bilen är slemmig och ond. Och sådär håller det på...
Den lider också av att helt enkelt vara lite för blek. Den börjar på botten och arbetar sig, med undantag för ett par ljusglimtar här och var, nedåt. När man inte tror det kan bli mycket värre så blir det genast än lite jävligare. Den sympatiska kvinnan i second hand-butiken (Olivia Colman) är inte bara ofrivilligt barnlös och olyckligt gift, hon blir dessutom misshandlad och förnedrad. Joseph har en god vän som är döende. Vännens dotter hatar sin far. Pojken i grannhuset hånas av sin mammas vidrige pojkvän. Och sådär håller det på.
Jag kommer att tänka på hur jag och en av mina vänner när vi var yngre brukade, som en kul grej, hitta på en massa elände som drabbat oss sedan vi senast sågs. Det var cancer och det var fattigdom och självmord och depression, alltid så överdrivet nattsvart att det inte gick att ta någonting på allvar. Ett par gånger är "Tyrannosaur" farligt nära att passera den gränsen. Men så kommer det en twist, och genast blir filmen engagerande igen. Den har en hel del genuint gripande scener också. Skådespeleriet är toppen, regin är det verkligen inget fel på. Jag ser fram emot Considines kommande filmer, men hoppas på manus med lite fler sprickor i det kompakta mörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar