... sa kärringen som inte kunde säga K.
Det är sjukstuga, dag tre. Frank hostar, snorar, nyser, kräks, gråter. Han vill men kan inte äta, kan inte sova, varken på dagen eller på natten. Nätterna är indelade i två delar. Ett sovpass, då jag ligger på soffan med både öronproppar och hörselkåpor, och ett vakpass, då jag flyttar in i sovrummet, där jag klappar, bär, vaggar, och sjunger tills solen går upp där utanför fönstret.
Där utanför fönstret, där världen ser ut att fortsätta snurra, med allt vad det innebär. Det känns så avlägset just nu, som om livet bara var de här fyra väggarna, det här golvet, det här taket, det här tappra lilla barnet, klockan som tickar, de korta stunderna av sömn, den förlamande tröttheten, och så den där förkylningen som bara väntar på att ta även min kropp i besittning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh, jag känner så väl igen rubriken men det tog ett tag innan jag kunde komma på var det kom ifrån. Men det är Knausgårds farmor va?
Jobbigt när livet är sådär, hoppas det ljusnar snart. Saknar dig lite på Facebook men du gjorde nog rätt som gick ur, det finns betydligt mer meningsfulla saker man kan ägna sig åt.
Jajamen, det är frasen som Karl Oves farmor upprepar som ett mantra.
Ja, jag saknar människorna på Facebook, men det är också allt. Ångrar inte att jag hoppade av. Det har blivit lite mer aktivitet på bloggen sedan dess också, både på mig och i kommentarsfältet. Det gillar jag! Det forumet passar mig bättre.
Skicka en kommentar