Därför bloggande?

Det finns stunder, ganska många stunder faktiskt, då jag tvivlar på det här med bloggandet. Inte så att jag vill lägga ner det eller så. Jag bara tvivlar på bloggens format, på det jag skriver, på meningen med det, på funktionen, på... det mesta. Jag funderar på varför jag bloggar, och vad för slags texter det är jag vill skriva. Bloggen spretar så mycket, och egentligen vill jag väl ha det så, men ibland tycker jag det spretar för mycket, och ibland för lite.

Egentligen vill jag ha en blogg som uppdateras sällan, med genomarbetade, långa, analyserande texter om ämnen jag verkligen brinner för. Musik jag älskar, politiker jag retar mig på, filmer som påverkat mig. Lägga ner tid, utforska, göra research, fördjupa mig. Men jag har sällan tålamod att skriva den sortens texter längre, de blir bara liggande, ofärdiga, tills jag tröttnar på dem och trycker delete.

Och lika ofta blir jag avundsjuk på Tumblr-bloggar som bara postar vackra bilder utan så mycket som en kommentar eller förklaring. Jag tycker om mysteriet som då uppstår, att få skapa mina egna tolkningar och sammanhang åt det jag tittar på. Samtidigt som jag saknar den där lilla beskrivningen av exakt vad det är som tilltalar bloggaren med just det här konstverket, fotot, låten, filmklippet... Låt mig lära känna dig!

Så jag är kluven. Vad vill jag ha egentligen? Av andras bloggar? Av min egen?

A bit part in your life, är idag dels en kulturblogg där jag skriver om enstaka filmer jag sett, böcker jag läst, skivor jag lyssnat på, med mera. Enda kriteriet för att jag ska skriva om något är att jag känner att jag har något att säga om det. Det måste alltså inte vara filmer, skivor, böcker eller företeelser jag tyckt särskilt mycket om, det kan lika gärna vara att något varit så dåligt att jag måste få det ur systemet. Ibland blir det regelrätta recensioner. Ibland blir det texter som tar avstamp i något jag sett eller hört, men egentligen handlar om något annat. De texterna tycker jag bättre om.

Men det är också en blogg som fått ta över den roll Twitter och Facebooks statusuppdateringar tidigare hade. Vardagsbetraktelser, foton, korta noteringar, förhoppningar, besvikelser, tankar. Någon slags dagbok, helt enkelt.

Jag vet inte om det är en optimal kombination, men gillar att läsa andra bloggar av den sorten, så det får väl vara så. Och någonstans gillar jag ju också att gå tillbaka och läsa gamla inlägg, se vad jag gjorde, tänkte, läste och lyssnade på för två år sedan. Det finns något tryggt med det.

Och samtidigt, och det här är väl problemet, tycker jag att jag är så rasande förutsägbar. Men det handlar väl också om att jag hittat min form, och att det här nog är enda sättet jag kan göra det på. Att det spretar en del får man väl helt enkelt köpa.