#319. Respiratorbook.

Om jag fortfarande haft kvar min Facebook-profil ikväll hade jag loggat in och berättat för min familj, mina vänner, mina fiender, mina kollegor, mina före detta kollegor, mina gamla klasskamrater, mina allra mest avlägsna släktingar, och ett helt gäng andra människor som av okänd anledning tagit på tok för stor plats i mitt liv de senaste åren, att jag köpt ett par kängor för 1400 kronor idag. See what I just did there? Jag skrev både ett avancerat substitut för en statusuppdatering och pinpointade ett av mina största problem med Facebook, i en och samma mening. Clever!

Facebook var det ja. Av alla tjänster jag avslutat de senaste veckorna var den här nog den svåraste. Och samtidigt den lättaste. Jag bara gjorde det. Tänkte inte efter särskilt länge, fick ett infall, skrev en kort text, två timmar senare: klick, klick, klick - borta. Befriande. Och samtidigt, inte så okomplicerat som jag skulle önska. För nu, några timmar senare, har något som nästan liknar samvetskval börjat infinna sig. Det finns trots allt människor, rara, sympatiska människor, som har intresserat sig för min person och mitt liv, som uppenbarligen har tyckt om att läsa mina statusuppdateringar och titta på bilder på min son. Främst släktingar, och då släktingar jag aldrig träffar längre. Det känns som om jag, helt osentimentalt, bara klippt alla band. Mer var ni inte värda. Hej då. Så är det ju inte. Men det känns så, just nu. Märkligt. Jag hoppas det går över.

Så varför gjorde jag det? Det finns många svar på den frågan, och jag tror inte jag har alla just nu. Den droppe som fick bägaren att rinna över var en känsla av att jag ger på tok för mycket av min tid till människor som egentligen inte ska ha den. Att jag tvingas ta för mycket hänsyn till personer som, om det inte vore för Facebook, inte skulle finnas i mitt liv överhuvudtaget. 

Ni vet, under en livstid hinner man träffa och lära känna ett betydande antal människor. Vissa relationer blir kortvariga, vissa längre. Vissa positiva, vissa negativa. Vissa varar hela livet, vissa bara en dag. Vi är inte alla menade att figurera i varandras liv 24/7/365. Jag har vänner jag känt sedan jag var barn, men jag har också haft vänner sedan barnsben som jag inte längre har någon kontakt med. Och det ska vara så. Det är inget fel eller sorgligt med det. Livet kom emellan, andra människor kom emellan, och jag skulle inte byta bort en enda av de personer jag väljer att umgås med idag för att få tillbaka någon av de där som betydde så mycket igår. Hade de haft en plats i mitt liv idag så hade vi behållit kontakten. Slagit en signal då och då. Tagit en kaffe eller en öl. Något mer än bara att trycka "like" på varandras foton.

Jag vill inte trycka "like" fler gånger. Att trycka "like" är att ge konstgjord andning till något som borde fått somna in för länge sen. Jag vill träffa folk på riktigt. Dricka kaffe, dricka öl, skicka mail, prata telefon. Fördjupa de relationer som jag är nöjd med utan att distraheras av en konstant brusande respirator i bakgrunden. Och finns det inget innehåll i de där mailen, blir samtalen ihåliga och ansträngda?

Då får naturen ha sin gång.