Jag tog en tur in till stan med Frank i morse. Det kändes som rätt sak att göra. Dels för att vädret var oerhört vackert, att sitta inne var inget alternativ. Dels för att jag ville köpa byggklossar åt Frank och Winhill/Losehill-skivan åt mig själv. Och kanske framförallt för att jag ville se något annat än Högdalen i några timmar. Högdalen har verkligen känts som ett fängelse de senaste veckorna. Kanske Stockholms mest deprimerande plats.
Vi hoppade på bussen till Liljeholmen, mest eftersom det var det billigaste alternativet (det är gratis att åka buss med barnvagn och jag har inte köpt något SL-kort eftersom jag som pappaledig åker tunnelbana så sällan - det blir helt enkelt inte värt det). På Stadsmissionen Liljeholmstorget mellanlandade vi, och jag köpte en skiva med Monty, mer för att jag verkligen ville unna mig någonting än för att jag verkligen ville ha en skiva med Monty. Så kan det gå. Den kostade bara tjugo kronor, så det var inte hela världen. Jag gav Frank en banan att mumsa på, och så promenerade vi över Liljeholmsbron till Hornstull.
Till Franks stora glädje hamnade vi mitt i en broöppning, och vi blev stående en lång stund innan det framgick varför. En bogserbåt kom tuffandes, med en stor restaurangbåt på släp. Jag kom att tänka på gamla fina "Tugboat" med Galaxie 500 och noterade mentalt att jag skulle lyssna på den senare. Galaxie 500 brukar vara så perfekta att avrunda en sån här förrädiskt tidig vårdag med.
Väl över på andra sidan bron äntrade vi en buss från Horns- till Skanstull. Frank somnade under den skumpiga färden, och jag kunde efter avstigning lugnt och harmoniskt flanera i min egen takt. På Bengans (ja, jag har börjat välja Bengans framför Pet Sounds, främst för att jag tycker jag där får ett mer sympatiskt bemötande av expediten - trevligare småprat helt enkelt, vilket inte alls är oviktigt) köpte jag "Swing Of Sorrow", men ingenstans lyckades jag hitta en butik som sålde den sortens byggklossar jag sökte. Jag gick ner mot Slussen, med korta och resultatlösa pauser på olika loppisar, för att slutligen hamna i Gamla Stan. Klockan närmade sig nu lunch, och jag insåg att chansen att där hitta en barnvänlig lunchrestaurang var rätt låg, och att jag nog gjorde bäst i att åka hemåt innan Frank, nu vaken, blev hungrig och grinig.
Tillbaka i Högdalen såg jag att den grekiska kolgrillen hade nedsatt pris på sin lunchbuffé. Både jag och Frank fick äta så mycket vi ville för femtionio kronor. Som hittat, särskilt som jag inte förberett någon lunch till honom, och grinigheten började komma smygande... Kolgrillens mat var bättre än sitt rykte. Framförallt den vegetariska delen. Tzatsiki, hummus, oliver, keso, hackad persilja. Inget exceptionellt, men väl värt priset.
Nu ikväll är min bror i Annexet och lyssnar på Wilco. Det är inte jag. Jag sitter i mitt mörka vardagsrum och författar de här raderna. Jag hoppas att min snorighet är en effekt av en allt för stark chili con carne jag lagade ikväll, att jag inte blivit smittad av min sambo eller av min son. Jag lyssnar på Max Richter, och har den stundande natten några likheter med de senaste nätterna gör jag verkligen bäst i att snart gå och lägga mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar