En period i gymnasiet stannade jag ofta uppe om nätterna och lyssnade på nattradion. Jag var inte i samma behov av nattsömn då som nu, och kunde utan större problem vara uppe halva natten och ändå stiga upp klockan halv sju på morgonen. Vilka tider. Jag kunde hitta alla möjliga anledningar till att stanna uppe, till exempel böcker, datorspel och skrivande. Men tydligast minns jag nattradion. Jag tyckte det fanns något mysigt och tryggt med att vara ensam vaken i huset och ändå höra andra människors röster, att somna till dessa röster, och till den musik de spelade - alltid dämpad och harmonisk.
Om de någonsin spelade The Blue Nile medan jag lyssnade på nattradion, det vet jag inte. Men The Blue Nile låter ändå mer nattradio än något annat band. Det där tysta, försiktigt dramatiska, regntungt melankoliska. Varje gång jag lyssnar på dem är jag tillbaka i nattradiostämningen. Gatljus, dimma. reflektioner i våt asfalt, en röst i natten att dela med lastbilschaufförer, lokförare och sömnlösa. Då spelar det ingen roll att Paul Buchanans röst ibland låter som Phil Collins. Då är det fantastiskt ändå.
"Family Life" är den senaste låten jag upptäckt med bandet, eftersom jag skaffade mig albumet "Peace At Last" först för några veckor sedan. Det är en låt som fullständigt tar andan ur mig. Berättarjaget i "Family Life" sörjer ett förhållande som närmar sig vägs ände. "Jesus, please, make us happy sometimes, no more shout, no more fight, family life", sjunger han utan att för ett ögonblick tro att det är möjligt. "Tomorrow will be christmas", fortsätter han, med en uppgivenhet som sliter hjärtat ur bröstet på mig. Låten avslutas med raderna "Jesus, I go to sleep and I pray for my kids, for my wife, family life" och det här de hopplösaste rader jag hört sedan The Montgolfier Brothers "The World Is Flat".
Det känns för övrigt som om Montgolfier Brothers har, som man säger, byggt en hel karriär på att spela olika varianter av "Family Life".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar