Ibland har man medvind. Som idag. Jag skulle åka med Mikaela in till stan med tre par gamla utnötta skor. Jag skulle lämna in dessa skor till en skomakare. Jag hade ingen aning om vilken, men hade tänkt mig någon på Södermalm. Har tidigare lämnat in mina favoritskor till skomakaren på Östgötagatan och blvit nöjd med resultatet. Jag har också lämnat den till den lokale klåparen där jag bor, och blivit både missnöjd och illa behandlad. En gång fick jag där dessutom det tveksamma nöjet att se mina nysulade skor användas som tillhygge mot en av kvarterets alkisar. Men det är en annan historia. Kontentan är att jag har lärt mig den hårda vägen att det kan vara värt att resa några kilometer om man vill ha kvalitet.
Hursomhelst. Jag satt där vid frukostbordet, sörplandes på mitt kaffe och funderades på vilken skomakare jag borde vända mig till, när jag slog upp DN Stockholm och möttes av ett helt uppslag om en fröjdig skomakare av precis den sort jag letade efter. En yrkesman av den gamla skolan, stolt över sin läst, med kunskapen, lädret och putset i blodet sedan generationer tillbaka. Han befann sig på Södermalm, dessutom. Jag var såld. Honom ska vi ha!
Så jag snörade på mig mina betongsklumpskängor av märket Sorel, inhandlade igår, egentligen mest för att användas vid långpromenader och de dagliga utflykterna med Frank, men som just nu är de enda hela vinterskor jag äger. Mina övriga skor av vintrigare karaktär stoppade jag i en pappkasse. Och så for vi.
Jag släpade in barnvagnen i den lilla verkstaden och berättade för den glade skomakaren om dagens sammanträffande. Ett ögonblick senare störtade någon in bakom mig, ropade "Grattis!" och gick sedan ut igen. Innan dörren slog igen bakom honom hann han ropa: "Du vet vad jag menar va?", varpå skomakaren svarade "Jadå!". Han förklarade att personalen i grannbutikerna kom och gratulerade honom till det positiva reportaget i DN*.
Därefter övergick fokus till mina skor. Till min stora glädje dömde han inte ut några av dem. Dock konstaterade han att mina favoriter var "mycket, mycket trötta", att den tidigare skommakaren gjort ett dåligt jobb med dem (tell me about it!), men att de trots det verkade möjliga att rädda. Därefter övergick han till att, likt en läkare som beskriver en kommande operation, detaljerat förklara vilka åtgärder och ingrepp som var att vänta. Niohundra kronor skulle hela kalaset gå på, och skorna är klara att hämta ut om en vecka.
Jag hoppas, och litar på, att jag är lika nöjd då som jag är nu.
*Ur en rent pressetisk synvinkel kan jag ställa mig lite frågande till den här sortens reportage, utan att för den sakens skull helt och hållet vilja förkasta dem. Folk i allmänhet behöver informeras om skomakare och vad de kan göra, särskilt i dagens slit-och-släng-samhälle. Men en artikel som denna innebär ju också massor av gratisreklam för just den här specifike skomakaren. Kul för honom, förstås, men inte lika kul för hans närliggande konkurrenter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Å ena sidan gillar jag det här med att laga det gamla å slitna istället för att köpa nytt. Bojkotta slit å slänget! Absolut. Men 900 spänn!? Det räcker till nya skor och en hel del annat. Själv investerade jag förra hösten i två par doc marten's. Ett par lågskor, å ett par kängor. Inget av paren kostade mer än 900 spänn å jag är övertygad om att de kommer hålla, om jag vårdar dom, tio år eller mer. En bekant fick sina att hålla i 15 - 20 år.
Vad ville jag säga med detta? Ehhh... Köp tåligare skor från början nästa gång? *kram*
900 spänn räcker kanske till ett (1) par nya skor, eventuellt ett (1) par nya skor + annat om jag väljer skor av sämre kvalitet. Nu får jag istället tre par jag redan vet att jag trivs med, till priset av ett. 400 kronor av de niohundra var enbart för att laga favoritskorna, och de hade hål i lädersulan och andra grövre defekter, så det är ett rejält arbete. Och jag tycker faktiskt det här med att behålla det gamla istället för att köpa nytt även är ett självändamål. Jag tycker om att köpa nya grejer, absolut, men jag tycker inte om att behöva köpa nytt för att något gammalt gått sönder. Skulle helst ha en konstant garderob där plaggen aldrig behövdes bytas ut på grund av slitage, där de enda nyköp jag gör är komplement till det jag redan har. En utopi, men ändå.
Doc Martens är ju av erkänt hög kvalitet och jag har funderat på att köpa ett par, men det har inte blivit så. Kanske till hösten?
Skicka en kommentar