Därför bloggande?

Det finns stunder, ganska många stunder faktiskt, då jag tvivlar på det här med bloggandet. Inte så att jag vill lägga ner det eller så. Jag bara tvivlar på bloggens format, på det jag skriver, på meningen med det, på funktionen, på... det mesta. Jag funderar på varför jag bloggar, och vad för slags texter det är jag vill skriva. Bloggen spretar så mycket, och egentligen vill jag väl ha det så, men ibland tycker jag det spretar för mycket, och ibland för lite.

Egentligen vill jag ha en blogg som uppdateras sällan, med genomarbetade, långa, analyserande texter om ämnen jag verkligen brinner för. Musik jag älskar, politiker jag retar mig på, filmer som påverkat mig. Lägga ner tid, utforska, göra research, fördjupa mig. Men jag har sällan tålamod att skriva den sortens texter längre, de blir bara liggande, ofärdiga, tills jag tröttnar på dem och trycker delete.

Och lika ofta blir jag avundsjuk på Tumblr-bloggar som bara postar vackra bilder utan så mycket som en kommentar eller förklaring. Jag tycker om mysteriet som då uppstår, att få skapa mina egna tolkningar och sammanhang åt det jag tittar på. Samtidigt som jag saknar den där lilla beskrivningen av exakt vad det är som tilltalar bloggaren med just det här konstverket, fotot, låten, filmklippet... Låt mig lära känna dig!

Så jag är kluven. Vad vill jag ha egentligen? Av andras bloggar? Av min egen?

A bit part in your life, är idag dels en kulturblogg där jag skriver om enstaka filmer jag sett, böcker jag läst, skivor jag lyssnat på, med mera. Enda kriteriet för att jag ska skriva om något är att jag känner att jag har något att säga om det. Det måste alltså inte vara filmer, skivor, böcker eller företeelser jag tyckt särskilt mycket om, det kan lika gärna vara att något varit så dåligt att jag måste få det ur systemet. Ibland blir det regelrätta recensioner. Ibland blir det texter som tar avstamp i något jag sett eller hört, men egentligen handlar om något annat. De texterna tycker jag bättre om.

Men det är också en blogg som fått ta över den roll Twitter och Facebooks statusuppdateringar tidigare hade. Vardagsbetraktelser, foton, korta noteringar, förhoppningar, besvikelser, tankar. Någon slags dagbok, helt enkelt.

Jag vet inte om det är en optimal kombination, men gillar att läsa andra bloggar av den sorten, så det får väl vara så. Och någonstans gillar jag ju också att gå tillbaka och läsa gamla inlägg, se vad jag gjorde, tänkte, läste och lyssnade på för två år sedan. Det finns något tryggt med det.

Och samtidigt, och det här är väl problemet, tycker jag att jag är så rasande förutsägbar. Men det handlar väl också om att jag hittat min form, och att det här nog är enda sättet jag kan göra det på. Att det spretar en del får man väl helt enkelt köpa.

Kom just att tänka på...

...att en grej jag saknar med att jobba är möjligheten att skriva ut intressanta texter jag snubblat över och sedan läsa dem i lugn och ro på bussen hem. Inte så miljövänligt, men bildningsvänligt.

Nowhereisland.

Snubblade över konstprojektet Nowhereisland idag. Ni vet hur det är, man surfar planlöst och slår ihjäl tid, och plötsligt hamnar man på en sida som verkar intressant och som man vill undersöka närmare, och då finns inte riktigt tid kvar till det. Men Nowhereisland ska jag faktiskt ta och avsätta lite tid åt. Det verkar fascinerande, sympatiskt och hoppfullt - konstverk och diskussionsforum om hållbart samhällsbyggande i ett. Läs mer om det här, eller på Laurie Pennys blogg.

En förmiddag på stan.

Jag tog en tur in till stan med Frank i morse. Det kändes som rätt sak att göra. Dels för att vädret var oerhört vackert, att sitta inne var inget alternativ. Dels för att jag ville köpa byggklossar åt Frank och Winhill/Losehill-skivan åt mig själv. Och kanske framförallt för att jag ville se något annat än Högdalen i några timmar. Högdalen har verkligen känts som ett fängelse de senaste veckorna. Kanske Stockholms mest deprimerande plats.

Vi hoppade på bussen till Liljeholmen, mest eftersom det var det billigaste alternativet (det är gratis att åka buss med barnvagn och jag har inte köpt något SL-kort eftersom jag som pappaledig åker tunnelbana så sällan - det blir helt enkelt inte värt det). På Stadsmissionen Liljeholmstorget mellanlandade vi, och jag köpte en skiva med Monty, mer för att jag verkligen ville unna mig någonting än för att jag verkligen ville ha en skiva med Monty. Så kan det gå. Den kostade bara tjugo kronor, så det var inte hela världen. Jag gav Frank en banan att mumsa på, och så promenerade vi över Liljeholmsbron till Hornstull.

Till Franks stora glädje hamnade vi mitt i en broöppning, och vi blev stående en lång stund innan det framgick varför. En bogserbåt kom tuffandes, med en stor restaurangbåt på släp. Jag kom att tänka på gamla fina "Tugboat" med Galaxie 500 och noterade mentalt att jag skulle lyssna på den senare. Galaxie 500 brukar vara så perfekta att avrunda en sån här förrädiskt tidig vårdag med.

Väl över på andra sidan bron äntrade vi en buss från Horns- till Skanstull. Frank somnade under den skumpiga färden, och jag kunde efter avstigning lugnt och harmoniskt flanera i min egen takt. På Bengans (ja, jag har börjat välja Bengans framför Pet Sounds, främst för att jag tycker jag där får ett mer sympatiskt bemötande av expediten  - trevligare småprat helt enkelt, vilket inte alls är oviktigt) köpte jag "Swing Of Sorrow", men ingenstans lyckades jag hitta en butik som sålde den sortens byggklossar jag sökte. Jag gick ner mot Slussen, med korta och resultatlösa pauser på olika loppisar, för att slutligen hamna i Gamla Stan. Klockan närmade sig nu lunch, och jag insåg att chansen att där hitta en barnvänlig lunchrestaurang var rätt låg, och att jag nog gjorde bäst i att åka hemåt innan Frank, nu vaken, blev hungrig och grinig.

Tillbaka i Högdalen såg jag att den grekiska kolgrillen hade nedsatt pris på sin lunchbuffé. Både jag och Frank fick äta så mycket vi ville för femtionio kronor. Som hittat, särskilt som jag inte förberett någon lunch till honom, och grinigheten började komma smygande... Kolgrillens mat var bättre än sitt rykte. Framförallt den vegetariska delen. Tzatsiki, hummus, oliver, keso, hackad persilja. Inget exceptionellt, men väl värt priset.

Nu ikväll är min bror i Annexet och lyssnar på Wilco. Det är inte jag. Jag sitter i mitt mörka vardagsrum och författar de här raderna. Jag hoppas att min snorighet är en effekt av en allt för stark chili con carne jag lagade ikväll, att jag inte blivit smittad av min sambo eller av min son. Jag lyssnar på Max Richter, och har den stundande natten några likheter med de senaste nätterna gör jag verkligen bäst i att snart gå och lägga mig.

Winhill/Losehill

Det finns just nu så oerhört mycket att gnälla över, men jag lyckas inte formulera gnället på det smakfulla sätt som jag tycker ett blogginlägg kräver. Jag vill helst spotta, fräsa, skrika, dunka knogarna blodiga mot väggen. Vilken jävla vecka detta har varit. Denna jävla influensa. Alla dessa nätter utan sömn. Och att det inte märks någon ljusning ännu. Att nästa vecka av allt att döma blir minst lika illa. Att jag säkerligen missar Wilco imorgon. Att tillvaron ska vara ett sånt dåligt, poänglöst skämt. How do you make god laugh? - Make a plan. Så känns det.

Så.

Nu över till något muntrare. Eller muntrare och muntrare, förresten, det handlar  om den av DN uppskrivna debutskivan "Swing Of Sorrow" av Winhill/Losehill. En skiva som är sprungen ur saknaden efter en bortgången mamma. Så munter är väl fel ord. Men jag lyssnar på den nu, på Spotify, så det blir med stämningshöjande avbrott för Subway-reklam, men ändå. Det låter som en fin skiva. Väldigt mycket The Band. Lite lillgammalt sådär. Fina melodier, vackra arrangemang. Ibland hörs det lite väl tydligt att det är en svensk skiva, jag vet inte om det beror på sångarens uttal, eller om det finns något tydligt svenskt i själva musiken (kanske är det så att jag anar ett musikaliskt släktskap med Isolation Years?), men det är både på gott och ont antar jag.

En skiva att lyssna mer på under de här hopplösa dagarna.

Winhill/Losehill - Tell Her She's the Light of the World from Winhill/Losehill on Vimeo.

Livet är en tamp...

... sa kärringen som inte kunde säga K.

Det är sjukstuga, dag tre. Frank hostar, snorar, nyser, kräks, gråter. Han vill men kan inte äta, kan inte sova, varken på dagen eller på natten. Nätterna är indelade i två delar. Ett sovpass, då jag ligger på soffan med både öronproppar och hörselkåpor, och ett vakpass, då jag flyttar in i sovrummet, där jag klappar, bär, vaggar, och sjunger tills solen går upp där utanför fönstret.

Där utanför fönstret, där världen ser ut att fortsätta snurra, med allt vad det innebär. Det känns så avlägset just nu, som om livet bara var de här fyra väggarna, det här golvet, det här taket, det här tappra lilla barnet, klockan som tickar, de korta stunderna av sömn, den förlamande tröttheten, och så den där förkylningen som bara väntar på att ta även min kropp i besittning.

Ajour.

Jag är osannolikt trött, trots att klockan i skrivandets stund inte är mer än tjugo över sju. Ett förkylningsvirus har ockuperat lägenheten. Hittills har jag klarat mig, men Frank har hostat och vaknat sig genom natten, och dagen började redan klockan fem i morse. Lyckligtvis var han på gott humör trots rinnande näsa och ett konstant hostande. När han sov middag lyckades jag också slumra en halvtimme. Sen väcktes jag av att en försäljare ringde.

Resten av Franks middagslur passade jag på att läsa Hjalmar Söderbergs "Den Allvarsamma Leken", Alan Sillitoes "Saturday Night And Sunday Morning" och Adrian Tomines "Sleepwalk", som är de böcker jag just nu håller på med. Det känns fint att läsa Söderberg igen, även om jag kan tycka att "Den Allvarsamma Leken" ger sig ut på lite väl många sidospår för att riktigt vara värd sin status som tidlös klassiker. Kärlekshistorien är fortfarande fantastiskt välberättad, men de politiska diskussionerna är ju bara intressanta ur ett historiskt perspektiv, och det gör att romanen känns lite splittrad. Kan jag tycka.

"Saturday Night And Sunday Morning" är min första Sillitoe. Håller den stilen blir det definitivt inte min sista.
--
Tog en promenad efter lunchen. Fantastiskt väder. Frank var lite för trött för att gå några längre sträckor, satt mest i vagnen, vid gott mod, men ändå. Vi gick till Bandhagen, tog vägar vi aldrig gått tidigare, snurrade oss tillbaka till Högdalen och bokhandeln. Bokrean börjar imorgon, men redan idag köpte jag mig andra delen av Karl Ove Knausgårds "Min Kamp", som just kommit på pocket. Kommer väl tillbaka imorgon, även om jag inte har några större förväntningar på bokrean.

Efter bokhandeln; Pressbyrån. Mina ögon fastnade på tidningen ICON. Den såg intressant ut. Som Filter, fast, förhoppningsvis utan Filters mer irriterande sidor. Funderar på att ge den en chans. Kanske försöker jag få en barnpaus en stund och bläddrar lite i den på biblioteket. Någon som läst och kan ge ett utlåtande?

Jag köpte senaste Sonic. Po Tidholms reportage om Richmond Fontaine-sångaren och författaren Willy Vlautin var väldigt läsvärt. Ett par recensioner gjorde mig nyfiken på nya skivor, främst då Lightships "Electric Cables".

Annars var väl allt som vanligt.

En låt #19.

Pavement - Date With IKEA

Det var något med solljuset idag som gjorde det nödvändigt att lyssna på den här låten igen.

Om vi bortser från titeln, som egentligen inte har något med nånting att göra, vad har vi då? Kanske den amerikanska nittiotalsindiens allra största stund. Och för mig som hyser en osund och ologiskt stark kärlek till den amerikanska nittiotalsindien vill det inte säga lite. Pavement har gjort ett rätt stort antal av genrens höjdpunkter, men frågan är om inte "Date With IKEA" är den jag håller allra högst. Från de Byrds-aktiga inledningsgitarrerna till den våldsamt effektiva melodin som sången frenetiskt och förgäves försöker hänga med i, är det här Pavements stora hit som aldrig blev av. Stor skam. Den borde fylla dansgolv.

Skorna.

Och så här blev då skorna efter en vecka hos skomakaren. Att påstå dem vara "som nya" är att fara med osanning, läder blir ju medtaget med åren oavsett hur mycket man putsar. Men de är hela, rena och fräscha, fria från vattenläckande sprickor och hål. Har ju tyvärr inga bilder tagna före inlämningen så det går att jämföra, så ni får helt enkelt tro mig när jag säger att jag är jättenöjd.

Tyrannosaur.

Paddy Considine är inte bara en briljant skådespelare, utan uppenbarligen en stor beundrare av Ken Loach också. Det märks i hans regidebut "Tyrannosaur", som rör sig i exakt samma brittiska arbetarklassmiljöer som Loach vanligtvis skildrar. Han har till och med anlitat Peter Mullan och fått honom att spela ungefär samma roll som i "Mitt Namn Är Joe" (en av mina favoritfilmer) - alkoholiserad man med våldsamma tendenser.

Det ska sägas direkt att Considine inte riktigt är där ännu. "Tyrannosaur" en bra film, men den är inte särskilt subtil. Mullans Joseph vinner våra sympatier genom att vara snäll mot ett barn. Tonen mellan honom och de alkoholiserade vännerna på puben är rå men hjärtlig. Mannen i den dyra bilen är slemmig och ond. Och sådär håller det på...

Den lider också av att helt enkelt vara lite för blek. Den börjar på botten och arbetar sig, med undantag för ett par ljusglimtar här och var, nedåt. När man inte tror det kan bli mycket värre så blir det genast än lite jävligare. Den sympatiska kvinnan i second hand-butiken (Olivia Colman) är inte bara ofrivilligt barnlös och olyckligt gift, hon blir dessutom misshandlad och förnedrad. Joseph har en god vän som är döende. Vännens dotter hatar sin far. Pojken i grannhuset hånas av sin mammas vidrige pojkvän. Och sådär håller det på.

Jag kommer att tänka på hur jag och en av mina vänner när vi var yngre brukade, som en kul grej, hitta på en massa elände som drabbat oss sedan vi senast sågs. Det var cancer och det var fattigdom och självmord och depression, alltid så överdrivet nattsvart att det inte gick att ta någonting på allvar. Ett par gånger är "Tyrannosaur" farligt nära att passera den gränsen. Men så kommer det en twist, och genast blir filmen engagerande igen. Den har en hel del genuint gripande scener också. Skådespeleriet är toppen, regin är det verkligen inget fel på. Jag ser fram emot Considines kommande filmer, men hoppas på manus med lite fler sprickor i det kompakta mörkret.

Vi måste prata om John C. Reilly.

Jag är rätt sugen på att se "Vi Måste Prata Om Kevin". Har inte läst boken, men de flesta verkar överens om att det inte behövs, och att filmen faktiskt är bättre. Och jag gillar regissören Lynne Ramsays filmatisering av "Morvern Callar". Så den kan säkert vara jättebra.

Men det är inte det vi ska prata om nu, utan om min initiala reaktion när jag såg filmaffischen.
"Vad kul", tänkte jag för ett ögonblick. "John C. Reilly i en seriös roll!"
Minnet är uppenbarligen bra men kort. För jag vet att jag tänkte: "Vad kul! John C. Reilly i en komedi!" för några år sedan, när jag såg trailern till "Talladega Nights".

Reillys karriär tog onekligen en intressant vändning där. De senaste åren har han gått från evig birolls- och karaktärsskådespelare till huvudroller i en hel rad komedier av skiftande kvalitet, där höjdpunkterna varit "Walk Hard: The Dewey Cox Story", "Step Brothers" och den mer nedtonade indiedramedin "Cyrus". Och i samband med detta har han gått från ett välkänt ansikte som få vetat namnet på, till ett verkligt affischnamn. Och nu: tillbaka till dramagenren och mindre roller.

Mindre, men verkligen inte färre. Förutom "Vi Måste Prata Om Kevin" är han aktuell i en annan film jag verkligen ser fram emot: "Carnage" av Roman Polanski. Fint att slutligen få användning för de där biocheckarna vi fick i julklapp.

God dag.

Idag har varit en god dag, i all sin anspråkslöshet. Solen har skinit, Frank har varit på strålande humör, vi har delat en semla på öppna förskolan på förmiddagen, och när vi kom hem därefter var lägenheten nystädat och fräsch. Jag låg på soffan, läste reportageboken "Här Är Allt Så Perfekt" av Niklas Orrenius och slumrade helt kort medan Frank sov middag. När båda vaknat lyssnade vi på skivor, och tog en promenad i den sjunkande eftermiddagssolen. Dagen avslutades med fiskgryta, en enkel och smärtfri nattning, och därefter intog Mikaela och jag halva "Brighton Rock". Resten ser vi kanske imorgon kväll.

Annat bra som hänt idag:

1. Min blogg dök upp på en lista över läsvärda bloggar. Det gjorde mig glad. Är ständigt så tvivlande på intresset för det jag skriver, så ett par uppmuntrande ord var välbehövliga. Särskilt som listan var publicerad på en blogg jag själv läser med stort intresse.

2. En gammal vän från förr ringde mig och ville kolla läget eftersom jag försvunnit från Facebook. Det blev ett trevligt samtal om gamla och nya tider, och det blev en nyttig påminnelse om exakt varför jag lämnade Facebook. Hade han ringt mig idag om jag fortfarande fanns ett par knapptryck bort? Möjligt, men inte så troligt. Mattias, jag hoppas vi hörs snart igen!

För övrigt är Loosegoats på gång med ny skiva. File under: "otippat och orelaterat, men kul".

L&L.

Vill så här i förbifarten tipsa om att Andres Lokko och Kristian Luuk sänder podradio på Sverigesradio.se. Första delen var avslappnad och mysig, och det påminde mig om gamla ZTV-program som "Knesset" och "Tryck Till", vilket i min bok är en bra grej. Lyssna här!

Värt att nämna är också att programmet gjorde mig nyfiken på Thåström för första gången på typ tolv år. Den låt som Lokko spelade, hämtad från senaste albumet "Beväpna Dig Med Vingar", var ju helt enorm. Ett kulturliv som passerar revy för en döende mans ögon. Jag vill höra mera.

En låt #18.

The Blue Nile - Family Life

En period i gymnasiet stannade jag ofta uppe om nätterna och lyssnade på nattradion. Jag var inte i samma behov av nattsömn då som nu, och kunde utan större problem vara uppe halva natten och ändå stiga upp klockan halv sju på morgonen. Vilka tider. Jag kunde hitta alla möjliga anledningar till att stanna uppe, till exempel böcker, datorspel och skrivande. Men tydligast minns jag nattradion. Jag tyckte det fanns något mysigt och tryggt med att vara ensam vaken i huset och ändå höra andra människors röster, att somna till dessa röster, och till den musik de spelade - alltid dämpad och harmonisk.

Om de någonsin spelade The Blue Nile medan jag lyssnade på nattradion, det vet jag inte. Men The Blue Nile låter ändå mer nattradio än något annat band. Det där tysta, försiktigt dramatiska, regntungt melankoliska. Varje gång jag lyssnar på dem är jag tillbaka i nattradiostämningen. Gatljus, dimma. reflektioner i våt asfalt, en röst i natten att dela med lastbilschaufförer, lokförare och sömnlösa. Då spelar det ingen roll att Paul Buchanans röst ibland låter som Phil Collins. Då är det fantastiskt ändå.

"Family Life" är den senaste låten jag upptäckt med bandet, eftersom jag skaffade mig albumet "Peace At Last" först för några veckor sedan. Det är en låt som fullständigt tar andan ur mig. Berättarjaget i "Family Life" sörjer ett förhållande som närmar sig vägs ände. "Jesus, please, make us happy sometimes, no more shout, no more fight, family life", sjunger han utan att för ett ögonblick tro att det är möjligt. "Tomorrow will be christmas", fortsätter han, med en uppgivenhet som sliter hjärtat ur bröstet på mig. Låten avslutas med raderna "Jesus, I go to sleep and I pray for my kids, for my wife, family life" och det här de hopplösaste rader jag hört sedan The Montgolfier Brothers "The World Is Flat".

Det känns för övrigt som om Montgolfier Brothers har, som man säger, byggt en hel karriär på att spela olika varianter av "Family Life".

De gångna dagarnas konsumtion.

1. Anteckningblock, modell mindre. Jag har ett fint anteckningsblock från Moleskine sedan tidigare, men det är lite för stort. Får plats i väskan, förstås, men det är lite för otympligt att fiska fram det varje gång någon tanke värd att teckna ner far förbi i huvudet. Det här lilla ryms i jack- eller rent av byxfickan. Nu är det bara att invänta idéerna. Komsi, komsi.

2. Det här må se ut som något som inhandlats på erotikmässan,  alternativt någon hokus pokus-butik med tarotkortlekar och kristaller, men det är faktiskt röd cederolja. Har haft problem med tuggade yllekläder de senaste månaderna. Pälsängrar! Hoo! Haa! What are they good for? Absolutely nothing! Nu ska de bort.

What are you going to do with your life?

De senaste veckorna har den briljant titulerade Echo & The Bunnymen-låten "What Are You Going To Do With Your Life" snurrat i huvudet, om och om igen. Jag har inte alls lyssnat på den. Minnet av den har varit fullt tillräckligt, ett ständigt rullande ljudspår till tillvaron. Vad ska du göra med ditt liv?

Fan vet.

När jag flyttade till Stockholm sommaren 2006 var att bo i Stockholm ett självändamål. Jag la alla karriärplaner i malpåse. De journalistikstudier jag ägnat åren 2003 - 2005 åt förträngde jag. Det viktiga var nu att ha ett jobb och kunna stanna kvar i huvudstaden. Ett jobb fick jag. Och på det jobbet blev jag kvar. Till en början trivdes jag, kanske inte med arbetsuppgifterna, men jag gillade mina närmaste kollegor. Vi hade kul tillsammans. Lönen var långt ifrån den bästa, men den var tillräcklig. Jag klarade mig. Och med den tryggheten kunde jag koncentrera mig på den ständiga jakten på boende, som var den del av vardagen under mina första år i Stockholm. När jag till slut tröttnade på det köpte jag en liten bostadsrätt i Mälarhöjden. Lönen åts då fullständigt upp av räntor. Det var dags att hitta ett annat, mer välbetalt jobb.

Och jag hittade det, efter några månader. Samma arbetssysslor men högre lön. Och där har jag blivit kvar, under olika anställningsformer, sedan 2008. Min relation till jobbet har varit långt från okomplicerad. Det är en yrkesroll jag egentligen har svårt att se mig själv i, så långt ifrån min person, mina intressen och värderingar man överhuvudtaget kan komma. Det genererar bröd på bordet, men mer är det inte. När jag gick på pappaledighet i september var det med ambitionen att, förutom att umgås med min son, ägna året åt att fundera ut i vilken riktning jag ska röra mig framöver.
Att dricka öl och köpa skivor är inte tillräckligt längre.
Nånting måste hända.
What are you going to do with your life?

Jag har funderat mer och mer på det där med journalistiken. Det finns vissa minnen och erfarenheter av min tid i journalistskrået som får mig att dra mig från det. Det är också så att min långa frånvaro därifrån har sänkt mitt självförtroende, och säkerligen också, till viss del, även min förmåga. Jämför jag det jag skriver idag med det jag skrev då ser jag en klar försämring. Jag har blivit svamligare, mer omständig, har svårare att hitta orden jag söker. Samtidigt: jag dras till den journalistiska miljön. Jag saknar diskussionerna som kunde uppstå på redaktionen, eller, för all del, i klassrummet. Jag saknar att arbeta med ett hantverk, vilket ju skrivandet faktiskt är. Och jag saknar framförallt ett arbete där jag ständigt får fördjupa mig i dagsaktuella frågor, hur banala de än må vara.

Kanske måste jag inte fokusera på själva reporterrollen? Kanske kan jag sikta på en karriär som redigerare?

Igår laddade jag ner en trialversion av Adobe InDesign. Jag ska försöka fräscha upp mina kunskaper så gott jag kan. Så här långt har det varit fantastiskt roligt, och jag var inte alls så ringrostig som jag fruktade. Kanske läser jag en kurs nästa vår, kanske börjar jag söka vikariat eller praktik direkt. Det finns flera vägar in. Att bygga upp modet och självförtroendet är bara början.

Det var länge sedan jag kände mig så här inspirerad.
Ett gott tecken.

Mina drömmars kaffe.

Sedan jag första gången vågade mig in i den lokala kaffebutiken för ungefär ett år sedan, har jag varit på konstant jakt efter ett kaffe att verkligen kalla mitt eget. Jag hade redan vid första besöket en vag uppfattning om hur detta kaffe skulle smaka. På en julfest för några år sedan drack jag ett mörkt och mustigt kaffe som smakade himmelskt. En nötig mörkrost som jag tyvärr aldrig kom mig för att fråga serveringspersonalen om.

Nu tror jag att jag har provat mig igenom hela sortimentet, och även om jag tyckt om det mesta är det inte förrän nu jag äntligen hittat rätt. Nicaragua Maragogype från skånska Sultankaffe. Och det har inga som helst likheter med kaffet på julfesten. För är det något som det här senaste året har gett mig så är det en förändrad syn på hur jag vill att mitt kaffe ska smaka. Jag är fortfarande bara en glad amatör, en riktig expert skulle säkert fnysa åt mina enfaldiga preferenser och blygsamma kunskaper, men så här långt har jag rört mig från det tjärtjockt oljiga mörkrostade till ljusare, mer nyansrika sorter. Tidigare levde jag i villfarelsen att ljust rostade bönor gav vattnigt och smaklöst kaffe. Så fel man kan ha.

Maragogypen då? Sultankaffe själva skriver på förpackningen att det smakar blommigt och gräsigt, och även om det inte till hundra procent stämmer med min upplevelse av kaffet, så är det inte en tokig beskrivning. Det smakar friskt och lite syrligt, utan att för den sakens skull vara beskt eller vattnigt. Det är ett nyansrikt kaffe, runt och med en väldigt egen karaktär. Just nu är jag helt såld på det.

Snöpligt nog upptäckte jag det precis när den lokala kaffebutiken flyttar, så hur jag på ett enkelt och smidigt sätt ska kunna få tag i mina ljuvliga Sultanrostade Maragogype-bönor i framtiden, det vet jag inte. Kanske kan någon av mina Malmö-baserade vänner köpa direkt från Sultankaffe och skicka till mig? Eller säljs det någon annanstans i Stockholm? På något sätt ordnar det sig säkert. Just nu har jag kvar bönor så det räcker till två, tre koppar till. Jag kommer dricka dem med andakt.

Så, till sist, receptet på en, i mina smaklökar, perfekt Maragogype:

1. Koka upp vatten. Låt stå några minuter så den värsta hettan försvinner.
2. Mal 18 gram bönor fint. Notera att Maragogype-bönan även kallas "elefantböna", då den är nästan dubbelt så stor som en vanlig kaffeböna (se bild nedan). Inget som påverkar malningen, men kul kuriosa.
3. Spola ett kaffefilter med hett vatten och placera i Melitta-tratt.
4. I med det malda kaffet i filtret.
5. Häll vattnet långsamt i en cirkelrörelse över filtret tills koppen är full.
6. Njut. Och ha i åtanke att jag blott är en lekman på detta område. Har du tips på en tillredningsmetod som bättre tar tillvara på Maragogypens smaker så är jag idel öra.

Reset.

Jag har skrivit 323 inlägg på den här bloggen. Det vet jag eftersom inläggen är numrerade. Det är värdelöst vetande, och att numrera inlägget har blivit ett irriterande moment i bloggandet som stjäl både tid och fokus. Därför tycker jag vi slopar numreringen från och med nu. Ni kommer inte sakna den va?

#323. Lite mera läsning.

Idag tycker jag ni ska läsa Kristofer Ahlström om kulturens syn på den verklighet jag för tillfället är ledig från. Kontorets verklighet. Inte på nätet ännu, men i DN Kultur, pappersversionen.

#322. Lite läsning.

Jag började skriva en lång text häromdagen. Den tog avstamp dels i Maria Svelands text om politisk depression, dels i bloggen Kamratskap Rocks rasande angelägna inlägg på samma tema. Sen insåg jag att det jag skrev mest bara blev ett svamligt upprepande av vad dessa skribenter redan fått ur sig. Jag nöjer mig därför med att bara peka på texterna i fråga och be er läsa dem. De säger en del otäcka grejer om Sverige idag, grejer jag själv går och funderar på dagligen.

#321. Smaklig måltid.

Ibland köper jag billig fulmat på Ica i Bandhagen. Det kan exempelvis vara soppor av tveksamt fabrikat med utgående datum. Ofta smakar det som den kostar. Ofta är det ändå värt det. Jag orkar inte alltid laga två rejäla måltider om dagen. Middagen blir i regel mer ambitiös. Soppan på bilden kostade en femma. Den felstavade tillagningsbeskrivningen säger en del om kvaliteten. För den smakade faktiskt som något som varit nere i buken och vänt...

#320. Skomakaren.

Ibland har man medvind. Som idag. Jag skulle åka med Mikaela in till stan med tre par gamla utnötta skor. Jag skulle lämna in dessa skor till en skomakare. Jag hade ingen aning om vilken, men hade tänkt mig någon på Södermalm. Har tidigare lämnat in mina favoritskor till skomakaren på Östgötagatan och blvit nöjd med resultatet. Jag har också lämnat den till den lokale klåparen där jag bor, och blivit både missnöjd och illa behandlad. En gång fick jag där dessutom det tveksamma nöjet att se mina nysulade skor användas som tillhygge mot en av kvarterets alkisar. Men det är en annan historia. Kontentan är att jag har lärt mig den hårda vägen att det kan vara värt att resa några kilometer om man vill ha kvalitet.

Hursomhelst. Jag satt där vid frukostbordet, sörplandes på mitt kaffe och funderades på vilken skomakare jag borde vända mig till, när jag slog upp DN Stockholm och möttes av ett helt uppslag om en fröjdig skomakare av precis den sort jag letade efter. En yrkesman av den gamla skolan, stolt över sin läst, med kunskapen, lädret och putset i blodet sedan generationer tillbaka. Han befann sig på Södermalm, dessutom. Jag var såld. Honom ska vi ha!

Så jag snörade på mig mina betongsklumpskängor av märket Sorel, inhandlade igår, egentligen mest för att användas vid långpromenader och de dagliga utflykterna med Frank, men som just nu är de enda hela vinterskor jag äger. Mina övriga skor av vintrigare karaktär stoppade jag i en pappkasse. Och så for vi.

Jag släpade in barnvagnen i den lilla verkstaden och berättade för den glade skomakaren om dagens sammanträffande. Ett ögonblick senare störtade någon in bakom mig, ropade "Grattis!" och gick sedan ut igen. Innan dörren slog igen bakom honom hann han ropa: "Du vet vad jag menar va?", varpå skomakaren svarade "Jadå!". Han förklarade att personalen i grannbutikerna kom och gratulerade honom till det positiva reportaget i DN*.

Därefter övergick fokus till mina skor. Till min stora glädje dömde han inte ut några av dem. Dock konstaterade han att mina favoriter var "mycket, mycket trötta", att den tidigare skommakaren gjort ett dåligt jobb med dem (tell me about it!), men att de trots det verkade möjliga att rädda. Därefter övergick han till att, likt en läkare som beskriver en kommande operation, detaljerat förklara vilka åtgärder och ingrepp som var att vänta. Niohundra kronor skulle hela kalaset gå på, och skorna är klara att hämta ut om en vecka.
 
Jag hoppas, och litar på, att jag är lika nöjd då som jag är nu.

*Ur en rent pressetisk synvinkel kan jag ställa mig lite frågande till den här sortens reportage, utan att för den sakens skull helt och hållet vilja förkasta dem. Folk i allmänhet behöver informeras om skomakare och vad de kan göra, särskilt i dagens slit-och-släng-samhälle. Men en artikel som denna innebär ju också massor av gratisreklam för just den här specifike skomakaren. Kul för honom, förstås, men inte lika kul för hans närliggande konkurrenter.

#319. Respiratorbook.

Om jag fortfarande haft kvar min Facebook-profil ikväll hade jag loggat in och berättat för min familj, mina vänner, mina fiender, mina kollegor, mina före detta kollegor, mina gamla klasskamrater, mina allra mest avlägsna släktingar, och ett helt gäng andra människor som av okänd anledning tagit på tok för stor plats i mitt liv de senaste åren, att jag köpt ett par kängor för 1400 kronor idag. See what I just did there? Jag skrev både ett avancerat substitut för en statusuppdatering och pinpointade ett av mina största problem med Facebook, i en och samma mening. Clever!

Facebook var det ja. Av alla tjänster jag avslutat de senaste veckorna var den här nog den svåraste. Och samtidigt den lättaste. Jag bara gjorde det. Tänkte inte efter särskilt länge, fick ett infall, skrev en kort text, två timmar senare: klick, klick, klick - borta. Befriande. Och samtidigt, inte så okomplicerat som jag skulle önska. För nu, några timmar senare, har något som nästan liknar samvetskval börjat infinna sig. Det finns trots allt människor, rara, sympatiska människor, som har intresserat sig för min person och mitt liv, som uppenbarligen har tyckt om att läsa mina statusuppdateringar och titta på bilder på min son. Främst släktingar, och då släktingar jag aldrig träffar längre. Det känns som om jag, helt osentimentalt, bara klippt alla band. Mer var ni inte värda. Hej då. Så är det ju inte. Men det känns så, just nu. Märkligt. Jag hoppas det går över.

Så varför gjorde jag det? Det finns många svar på den frågan, och jag tror inte jag har alla just nu. Den droppe som fick bägaren att rinna över var en känsla av att jag ger på tok för mycket av min tid till människor som egentligen inte ska ha den. Att jag tvingas ta för mycket hänsyn till personer som, om det inte vore för Facebook, inte skulle finnas i mitt liv överhuvudtaget. 

Ni vet, under en livstid hinner man träffa och lära känna ett betydande antal människor. Vissa relationer blir kortvariga, vissa längre. Vissa positiva, vissa negativa. Vissa varar hela livet, vissa bara en dag. Vi är inte alla menade att figurera i varandras liv 24/7/365. Jag har vänner jag känt sedan jag var barn, men jag har också haft vänner sedan barnsben som jag inte längre har någon kontakt med. Och det ska vara så. Det är inget fel eller sorgligt med det. Livet kom emellan, andra människor kom emellan, och jag skulle inte byta bort en enda av de personer jag väljer att umgås med idag för att få tillbaka någon av de där som betydde så mycket igår. Hade de haft en plats i mitt liv idag så hade vi behållit kontakten. Slagit en signal då och då. Tagit en kaffe eller en öl. Något mer än bara att trycka "like" på varandras foton.

Jag vill inte trycka "like" fler gånger. Att trycka "like" är att ge konstgjord andning till något som borde fått somna in för länge sen. Jag vill träffa folk på riktigt. Dricka kaffe, dricka öl, skicka mail, prata telefon. Fördjupa de relationer som jag är nöjd med utan att distraheras av en konstant brusande respirator i bakgrunden. Och finns det inget innehåll i de där mailen, blir samtalen ihåliga och ansträngda?

Då får naturen ha sin gång.

#318. Under avveckling.

Jag la tidigare idag upp följande Facebook-status:

"Hej allesammans!

Jag kommer från och med denna förmiddag att, på prov, avveckla mig själv från Facebook. Jag vet att det i Sverige år 2012, innebär en stor risk att man glöms bort helt och hållet, och därför är jag ödmjuk och kallar detta för ett experiment. Kanske återvänder jag, kanske inte. Jag väljer att inte se en återkomst som ett misslyckande, men hoppas ändå att ett liv utan Facebook ska kännas så pass rikt på innehåll och sällskap att jag inte behöver krypa tillbaka.

Vill man nå mig nås jag på min blogg, http://bitpartinyourlife.blogspot.com/, på mail sorensen.niklas(A)gmail.com eller på telefon: 0768940931. Tveka inte att höra av er med uppmuntrande tillrop eller inbjudningar till sociala aktiviteter. Jag är fortfarande, Facebook or no Facebook, en i allra högsta grad levande människa, och har fortfarande mycket att ge.

Sörj inte - organisera!

/Niklas"
Jag orkar inte skriva något långt manifest eller brandtal som motiverar min avveckling. Kanske kommer det senare, kanske inte.

#317. Wilco!

I slutet av februari ska jag se Wilco. Det ser jag fram emot. Det ska bli trevligt. För att inte råka ut för samma sak som när jag såg Fleet Foxes i höstas, det vill säga, bli besviken på grund av ytlig relation till låtarna, kör jag just nu ett intensivt inlyssningsprogram. Jag har visserligen lyssnat på Wilco även tidigare, men, med undantag för "Yankee Hotel Foxtrot", inte i sån omfattning att jag har någon större koll på enskilda låtar. Det ska det bli ändring på nu. I programmet ingår multipla genomlyssningar på de Wilco-skivor jag har sedan tidigare, kompletterande inköp av album jag saknar, samt komponerande av playlists som ska ge förstärkt relation till enskilda låtar. Jag tror det kan lyckas. 

Här finns en playlist jag slängde ihop tidigare idag, bestående av låtar från "Being There", "Summerteeth" och "Yankee Hotel Foxtrot" - som råkar vara de enda Wilco-skivor jag har hitills... Stort fokus på midtempolåtar, men den blev ändå så bra att den gick på repeat hela eftermiddagen. Inget nytt under solen här, majoriteten av mina läsare har garanterat bättre koll på Wilco än jag, och för dem är det här knappt ens grundkursen. Men ändå. En början.

Och imorgon bör "A.M." dimpa ner på hallmattan. Fick den på Tradera för en tjuga. Jag vet att det är långt ifrån deras bästa, men jag är ändå förväntansfull. Det här ska bli kul.

#316. IRON MAN!

Det här småfnissade jag gott åt. Fler animerade serieomslag finns här: Kerry Callen's Blog!

#315. First Aid Kit - The Lion's Roar.

Jag köper sällan fullprisskivor och än mer sällan nypressade vinylskivor. Men i lördags, på Rocks i Farsta Centrum, stod jag och höll i två exemplar av First Aid Kits "The Lion's Roar", en cd i ena handen, en lp i andra. Det skilde trettio kronor mellan dem. Jag valde vinylen. Om musiken var så tidlös som det talats om de senaste veckorna kändes det passande att ha den i ett något mer tidlöst format.
 
Och vilken skiva det är! Vilka låtar! Att det här är skapat av två ungdomar från grannförorten är häpnadsväckande, men jag ska inte tjata om ålder och geografi, det har redan gjorts till leda. Vi kan återvända till det där med tidlösheten istället. För "The Lion's Roar" är en skiva som låter lika modern som den låter uråldrig. Ömsom allvarligt jordig och mörk, som Midlakes "The Courage Of Others", ömsom sprittande lekfull. Nostalgisk i sound, utan att bli mossigt bakåtsträvande eller retrokitschig. Den känns, kort och gott, lika mycket Högdalen februari 2012 som Kalifornien 1971. Och textraden: "Stockholm's cold but I've been told I was born to endure this kind of weather" har väl aldrig varit så aktuell som nu?

Men det är rösterna, rösterna och låtarna, den själfyllda, djupa stämsången och de oväntade vändningarna i melodierna, som gör "The Lion's Roar"  så storartad. Låtar som "Blue" och "Emmylou" sitter redan vid andra lyssningen, men nya detaljer och bottnar framträder varje gång de spelas. Jag lyssnar och lyssnar och får inte nog. First Aid Kit får det andra band år efter år kämpar efter att låta så enkelt och självklart.

#314. Before Watchmen.

DC Comics annonserade igår ut att det i sommar kommer ett gäng prequels till mastodontserieklassikern "Watchmen". Samtliga huvudpersoner i Alan Moores klassiker har förärats en egen miniserie som fokuserar på deras liv före händelserna i den 25 år gamla förlagan. 

Nyheten slog ner som en bomb i serievärlden, och jag, liksom många andra, är kluven. "Watchmen" är ju på alla sätt en avslutad, färdig historia. Det behövs inga fler berättelser om huvudpersonerna. Allt som behöver sägas om deras historia och bakgrund är dessutom redan berättat i originalserien. Att tillföra något är garanterat att tillföra något överflödigt, och hur man än bär sig åt är det oundvikligt att de nya serierna kommer att kontrastera för mycket mot ramverket, i stil, i ton, i bildspråk, för att verkligen kännas som en del av berättelsen. 

Det är också uppenbart vad som är det verkliga drivkraften bakom projektet. Pengar. För precis som alla andra branscher är seriebranschen i djup kris. När amerikanerna får sämre ställt är serieprenumerationerna det första som ryker, och återväxten på serieläsare är låg. 
 Nya "Watchmen"-serier är helt enkelt en av de få potentiella guldkalvar seriebranschen har kvar. Ett projekt som detta lär locka både gamla och nya läsare, särskilt som DC också har lyckats knyta förstklassiga författare och tecknare till projektet, den sortens tecknare och författare som kan sälja serier på sitt namn enbart. J. Michael Straczynski, Darwyn Cooke, Amanda Conner, Joe och Andy Kubert, för att nämna några.
 
Det ska bli spännande att se och läsa de färdiga resultaten. Även om åtminstone jag kommer att välja att se det här som ren fan fiction, något helt och hållet fristående från "Watchmen".

Vad Alan Moore tycker? Han är inte överförtjust.

#313. Lika som bär.

Tommy Roe - Melancholy Mood

och 

Daniel Johnston - Love Will See You Through