#96: En låt #4.

Michael Head & The Strands - Queen Matilda

Hösten 2007 var en mörk höst. Jag bodde i gråaste norrort, i en lägenhet som aldrig färdigmöblerades och med miljonprogramskolosser som kuliss. Musiken var ett av få glädjeämnen den hösten. Jag köpte skivor som aldrig förr (eller så känns det bara så eftersom grunden till så mycket av det jag lyssnar på nu, 2010, lades där och då). Jag hade våren och sommaren samma år upptäckt The Pale Fountains, som jag formligen älskade. Följaktligen intresserade jag mig också för Fountains-sångaren Michael Heads efterföljande projekt, Shack och Michael Head & The Strands.

Det var de sistnämnda jag råkade på först. Och vilken upptäckt det var. "The Magical World Of The Strands" var ingen omedelbar förälskelse, utan en skiva som försiktigt smög sig på mig. Men när den väl satt sig satt den för livet. Den var väldigt höstig, i allt från sound och stämning till skivans omslag, som gick i rödbruna toner. Låtarna var lugna, ganska harmoniska, lätt drömska. Som ett mer jordnära Mazzy Star, uppvuxet på Engelska landsbygden. Stråkar och blås smög runt i bakgrunden. Det kom inte alls som en överraskning att The Clienteles frontman Alasdair MacLean älskade dem.

"Queen Matilda" inleder "The Magical World Of The Strands". Jag vet inte om det är bästa spåret, men det är ett spår väldigt talande för hur skivan låter. Tycker du om den återhållna storslagenheten, den svepande skönheten, så ska du helt klart kolla upp albumet.

(...som lägligt nog finns på Tradera med utropspriset nio kronor just nu!)