Minns ni garagerocken? Jag minns den.
Året var 2001, och plötsligt fanns ett nytt regelverk (- nytt och nytt, det var kopierat direkt från rockdinosaurier som Mojo och Rolling Stone, men det var nytt för mig). Musik skulle skramla och låta fan, annars var den konstlad och - ve och fasa - pretentiös. Musik skulle låta som Bob Dylan eller Ramones, den skulle hostas och spottas fram, den skulle lukta säd och svett, allt annat var sökt. Musik skulle helst av allt låta som den gjorde från scenen på CBGB. Jag gick nästan på det där, men bara nästan. Garagerockskivorna flyttade sig aldrig från mina inköpslistor till skivhyllan. Jag gillade White Stripes och The Strokes, men jag älskade dem aldrig. Några år senare upptäckte jag antirocken. En period var jag fientligt inställd till allt vad sprakande förstärkare hette. Sen insåg jag att det fanns en gyllene medelväg. Man kunde gilla både Differnet och Dylan, både Louis Philippe och Rolling Stones.
Hursomhelst, CBGB var det. Man kunde inte läsa en positiv recension mellan hösten 2001 och sommaren 2002 utan att CBGB nämndes. Rockklubben i New York, som fött stjärnor som Ramones, Blondie och Television, var rockjournalisternas Mecka på den här tiden. Själv tyckte jag nog det verkade rätt jobbigt. Trångt och stinkande och fullt av spontangalna och utlevande människor. Inte en plats för en självmedveten kuf som jag, som hellre - oftast - upplevde musik genom mina egna blygsamma högtalare.
Nu har CBGB förärats en egen serietidning, författad av Kieron Gillen och Sam Humphries. De fyra numren utges av Boom Studios, och är - så här långt - en småtrevlig bagatell. Gillen, som jag tyvärr måste erkänna gillar bättre i teorin än i praktiken (hans "Phonogram" var snygg och smart, men grep mig aldrig riktigt) öppnar med en smårolig parafras på Charles Dickens "A Christmas Carol". Huvudpersonen, en aspirerande punkrockhjälte, möter The Ghosts Of Punk Rock Past och tas med på en resa genom CBGB-historien. Det ena spöket är en av de häftiga, utlevande människorna jag tidigare beskrev, det andra en kalenderbitande teoretiker som jag själv. Sista spöket är punkrockens oskrivna framtid. Det hela är ganska gulligt, men knappast stor litteratur.
Humphries historia är lite mer medryckande. Huvudpersonen Larry vill ta punken till nästa nivå, men har inga idéer om hur. Genom en slump upptäcker han att hans döde farbror var artisten The Helsinki Syndrome, som skapade obegriplig noise några år tidigare. Larry letar upp hans gamla kassetter och börjar smida planer... To be continued. Här är jag faktiskt nyfiken på fortsättningen. På bara några sidor lyckas Sam Humphries skapa en relation mellan läsare och huvudperson, och faktiskt göra mig ganska nyfiken på vad han ska göra med farbrorns gamla kassetter.
GBGB är ingen essentiell läsning på något sätt, men jag kommer läsa de kommande tre numren ändå. För småmysig är den trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar