#113. Paprika.

När Satoshi Kon gick bort härom veckan hade jag ingen aning om vem han var. Men så är mina kunskaper om japansk tecknad film inte vad de en gång var (och även när de var vad de en gång var var de inte de bästa). Nu har jag sett hans "Paprika", och förstår vad allt snack handlar om. "Paprika" är en kolossalt snygg film, en kolossalt smart film, en film som är precis vad "Inception" hade varit om Charlie Kaufman, Spike Jonze eller Michel Gondry hade regisserat den. Lite mindre gravallvarligt, lite mer sjuka infall, lite mer fantasifullt. Utan att för den sakens skull vara bättre - "Paprika" är, tyvärr, en film som är bättre i teorin i praktiken. Men fortfarande väldigt sevärd.

"Paprika" följer ett forskarteam som utvecklat en maskin som låter dem dela och spela in drömmar. Maskinen är tänkt att användas inom psykvården för att hjälpa människor komma tillrätta med problem med det undermedvetna. Maskinen blir förstås stulen, och snart börjar människor runt omkring, såväl vakna som sovande, att sugas in i en och samma märkliga dröm. Chiba, en av forskarna, dyker in a astralplanet i form av sin avatar Paprika, för att utreda vad som hänt.

Snyggt och smart är det, som sagt, men kanske ibland lite för skruvat och invecklat. De som hade problem att hänga med i "Inception" göre sig icke besvär. Tycker man det är svårt att hänga med i turerna med drömmar i drömmar och inplanterade minnen är det ingenting mot det här. När vissa scener dessutom känns som om David Cronenberg möter Transformers blir det lite svårt att ta filmen helt och hållet på allvar. Det blir mer fascinerande och intressant än engagerande på allvar. Trots det ska jag definitivt se mer av Satoshi Kon. Han är - förlåt, var - en auteur i ordets rätta bemärkelse.