Den är en tegelsten, Lars Noréns "En Dramatikers Dagbok". Men den är svår att lägga ifrån sig. Den är svår att läsa, eftersom den är så dyster. Så här femtio sidor in är den rentav hjärtskärande på sina ställen. Men dagboksformatet är ett format jag tycker om. Texten får naturliga avbrott, samtidigt som jag ständigt lockas att fortsätta. Bara en dag till. Vad ska hända imorgon?
Annat som slår mig när jag läser "En Dramatikers Dagbok":
- Jag kommer ha att göra ett bra tag framöver. Boken är, som sagt, en tegelsten. En svart tegelsten.
- Jag vet inte om det faktum att min kunskap om Norén är så begränsad gör läsupplevelsen bättre eller sämre.
- Jag vill läsa "Biskötarna" och "I Den Underjordiska Himlen"!
- Hans sätt att skriva; ett slags stream of consciousness där texten rinner ut som ur en läckande bläckpenna och där han hoppar mellan ämnen från en mening till en annan, är faktiskt ganska spännande. Det är lite som att plocka meningarna direkt ur hans hjärna. Faktum är att jag blev så inspirerad att jag startade en ny dagboksblogg, med ambitionen att skriva precis som Norén. Jag skrev två meningar, sen insåg jag att det var ett idiotiskt projekt och la ner. Lika bra det.
- För två år sedan läste jag "Rollen" av Erland Josephsson. Tycker mig ana vissa likheter. Är det månne så att dramatiken är den enda konstform där man fortfarande får ta sin konst på exakt hur blodigt allvar man vill? Oavsett vad finner jag det stora allvaret ganska förtjusande. För att inte tala om hur befriande det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar