#106. En låt #6.

Cousteau - The Last Good Day Of The Year

Solen hettar som den gjorde i juli, men luften är inte längre klibbig och påträngande. Det doftar relativt friskt, trots att föruttnelsen hägrar runt hörnet. Löven på träden blev gula redan under semestern, men först nu känns det plötsligt som helt rätt färg. Snart ska de falla. Låt dem falla. Jag ser fram emot hösten, det finns det många anledningar till det. Blivande (peppar peppar) föräldraskap, kunna klä sig värdigt, högtflygande planer om träning, läsning, skrivande och promenader, ett boende så mysigt att det lär kunna hålla det värsta mörkret på behörigt avstånd. Jag är väl rustad för hösten. Den har alla förutsättningar att bli bra.

Men om man låter ordet "good" i "The Last Good Day Of The Year" syfta på vädret, då är det en låt som känns oerhört passande just i dag. Dessutom är det en fin låt. Inte oumbärlig på något sätt, men majestätisk och dramatisk på det där sättet som Richard Hawley och Tindersticks brukar vara. En ypperlig låt att välkomna hösten med. Imorgon utlovas regn över Stockholm.