Jag har insett någonting om mina internetvanor. Inte att de är osunda, det förstod jag för länge sen. Nej, jag har insett att jag väljer kommunikationskanal efter var jag får mest respons. Ganska självklart egentligen, det är ju precis som i verkliga livet - får man inga kompisar i The in crowd provar man lyckan annorstädes. Och det är därför jag har valt bort Twitter. Jag uppdaterar inte längre, för det ger mig ingenting. Vill jag ha något kort och enkelt sagt kan jag precis lika gärna posta det på bloggen. Enda anledningen till att jag överhuvudtaget har kvar mitt Twitter-konto är att jag vill kunna följa andra på ett smidigt sätt.
Den kanal som ger mig mest just nu är Facebook. Främst beror det nog på att jag där har det bredaste kontaktnätet, men också att det är ett forum som de flesta använder frekvent. Att få någon att besöka ens blogg är ingen konst. Att få dem att återvända är svårare. På Facebook har folk järnkoll på varje steg man tar, och kommenterar det gärna. På bloggen och Twitter är kommunikationen oftast stendöd.
Därför är kombinationen blogg och Facebook så bra. Varje gång jag postat något nytt länkar jag från Facebook, och genast är en diskussion igång. Inte i bloggens kommentarsfält, men väl på Facebook. Där får man också egentligen den mest intressanta responsen. På bloggen kan man posta en låt, och får på sin höjd gillade nickar av redan invigda. På Facebook är alla från mamma till förra chefen till den där dryga jäveln från högstadieklassen potentiella läsare och kommentatorer. Inte för att deras åsikter nödvändigtvis är mer relevanta, men oddsen för att det blir lite andra infallsvinklar, lite mer diskussion, är större.
Därför är kombinationen blogg och Facebook så bra. Varje gång jag postat något nytt länkar jag från Facebook, och genast är en diskussion igång. Inte i bloggens kommentarsfält, men väl på Facebook. Där får man också egentligen den mest intressanta responsen. På bloggen kan man posta en låt, och får på sin höjd gillade nickar av redan invigda. På Facebook är alla från mamma till förra chefen till den där dryga jäveln från högstadieklassen potentiella läsare och kommentatorer. Inte för att deras åsikter nödvändigtvis är mer relevanta, men oddsen för att det blir lite andra infallsvinklar, lite mer diskussion, är större.
3 kommentarer:
Intressant. Jag fungerar nog ungefär likadant. Twitter har jag inte orkat med, har visserligen en användare men uppdaterar den aldrig. Bloggen ligger i träda, men den kanske kan få nytt liv i sommar. Fördelen med Facebook är ju som du skriver att nästan vad som helst kan leda till en diskussion och att man kan få input från de mest oväntade håll.
Precis. På Facebook är det dessutom roligt att det kan leda till diskussioner mellan folk i ens bekantskapskrets som annars aldrig möts eller kommunicerat med varandra.
Ser för övrigt fram emot att du börjar uppdatera din blogg oftare. :)
Skicka en kommentar