#33. Arthur Lee Harper, Aaron Lightman och Jeremy Dormouse.

Allt som är obskyrt är inte per automatik bra. Naturligtvis är det inte nödvändigtvis dåligt heller. Men det är lätt att förlora omdömet. Man vill ju så gärna att den där udda skivan man hovat in ska vara ett bortglömt mästerverk. Så är ju sällan fallet - oftast är den bortglömd av en anledning. Jag minns att jag själv i ett svagt ögonblick öste lovord över Leonard Nimoys "The Touch Of Leonard Nimoy". Jag menar; här hade vi ju: En obskyr skiva. Med löjligt omslag och namn. En science fiction-skådespelares bortglömda musikkarriär. Och den lät dessutom helt okej. Klart man tyckte man var något stort på spåren! Så här i efterhand kan jag konstatera att "The Touch Of Leonard Nimoy" är en högst oförarglig och ordinär skiva, där en högst ordinär crooner-stämma sjunger lagom förutsägbara croonerklassiker. Inte den borttappade guldklimp jag så gärna ville ha vaskat fram.

Med detta i åtanke lyssnar jag på tre av mina senaste skivköp. Med ett öppet sinne, men med både näsa och panna kritiskt rynkade.
--


Arthur Lee Harper, eller bara Arthur, som han kallar sig på omslaget till första skivan, "Dreams And Images", gjorde baroque pop av finaste märke. En smula för melodramatisk ibland, som en tidig prototyp till Antony Hegarty, men melodierna är fina och arrangemangen likaså. Det som hindrar "Dreams And Images" från att bli den klassiker man vill att den ska vara är att den är lite för homogen. Lite för jämntjock. Det är sakralt och försiktigt hela tiden. Här skulle behövas en "Time Of The Season" eller "Desiree" som uppfriskande avbrott. Men i lagom doser är det alldeles utmärkt, ibland, som i inledande "Blue Museum" ganska fantastiskt. Sån där musik som låter precis som skivomslaget indikerar.

Cd-utgåvan innehåller också Arthur Lee Harpers andra album, "Love Is The Revolution". Inte en lika rolig historia. Den sköra valpigheten från första skivan är nästan helt borta, och hur irriterande den än kunde vara i för stora doser, saknar man den ändå. Här låter han kaxigare, mer självsäker. På omslaget bär han solglasögon. Då och då bräker han fram sina texter på ett rätt ocharmerande sätt. Inte dåligt, men inte heller särskilt bra.
--


Aaron Lightmans självbetitlade album innehåller bara fem spår, men desto fler låtar. Han har, precis som Richard Buckner, valt att baka ihop sina sånger till längre symfonier. Raka popbagateller (barnvisor om ekorrar, bland annat), varvas med barockstycken som hämtade från "Brideshead Revisited"-soundtracket. Sångrösten är inte helt olik Tim Buckleys. Det är mycket vackert här och där, även om jag ibland kan önska att han koncentrerat sig på de instrumentala partierna. Inte för att det är något fel på poplåtarna eller hans sångröst, utan för att hans mer renodlat klassiska arrangemang är så förbaskat fina.
--


Tredje skivan ut är Jeremy Dormouses "The Toad Recordings". Här är det mer renodlad folk vi har att göra med. På vinyl har skivan varit i princip omöjlig att få tag i, då den trycktes upp av bandet själva och aldrig fick någon egentlig distribution. Detta redan -67, långt innan indie var the thing to be. Musikaliskt är det lite ostämt, lite knastrigt och lite avigt. Lo-fi-folk, trettio år före sin tid. Det är knappast en nödvändig skiva, men ganska trivsam och mysig att lyssna på. Och ett par höjdpunkter går att hitta. Framförallt har skivan en ganska speciell stämning som är svår att riktigt sätta ord på. Bäst illustreras den av låten nedan.