Krrrrsch. Brrrrr. Baklängeskörer. Ett piano. En popmelodi på 2 minuter. Någon trycker på en knapp flera gånger i rad. Någon rullar ett salladshuvud nerför en kulle. En flöjt. En flöjt baklänges. Det är ungefär så jag tycker de brukar låta,skivorna från Elephant 6-kollektivet. De verkar så roliga i teorin, men är oftast bara enerverande. Okej, inte bara, nu är jag orättvis. Har ju lyssnat en del på Apples In Stereos "Tone Soul Evolution" och Olivia Tremor Controls "Black Foliage: Animation Music" i vår/vinter, och det finns briljanta partier på båda skivorna, absolut. Men för varje enkel poplåt kommer tio låtar av.... krrrrsch, brrrrrr, baklängeskörer. Jag blir trött.
Great Lakes är ett trevligt undantag från detta. "The Distance Between" är behagligt befriad från (allt för många) utsvävningar. Elva korta låtar i gränslandet mellan powerpop och soft rock, varav en är en ganska bedårande cover på The Zombies "This Will Be Our Year". Annars är det faktiskt inte särskilt mycket som sticker ut. Det är jämnt, trevligt, aldrig mycket bättre än bra, aldrig mycket sämre än okej. En habil och funktionell bagatell att möta försommaren med. Men jag letar fortfarande efter den där Elephant 6-skivan som kan ta mig till samma ljuvligt lummiga platser som Ladybug Transistors "The Albemarle Sound". Finns den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar