Om man kan betrakta en film där människor får benen kapade med katanasvärd, sprängs till sörja i stora mikrovågsugnar eller medelst bazooka för gullig, då är "Kick-Ass" en gullig film. Den tar den gamla barndomsdrömmen - att bli superhjälte på riktigt - dekonstruerar den totalt och bygger sedan upp den igen. Det är filmens tjusning, men också största problem. Och det var precis likadant med serien. Från en diskbänksrealistisk lo-fi version av "Watchmen", utan sci-fi element men med pubertal humor, gick den till att bara bli ännu en superhjälteserie i mängden. Precis den sorten den började med att parodiera. Som om Mark Millar halvvägs glömt bort vad grundidéen var och gått över till att bara göra det gamla vanliga. Same old, same old.
Men jag måste ändå erkänna att viss gåshud infann sig när Kick-Ass vrålade iväg över hustaken i ett jetpack. Där slog filmen serien på fingrarna. Barndomsdrömmen lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar