David Sandströms resa är en ovanlig resa. Från Refuseds skrammel till storartad, episk postrock, till något som nog inte kan klassas som annat än ren gitarrindie. Det är en resa som gått i rakt motsatt riktning mot vad som är kutym. Experimentlustan brukar komma senare, när popmelodierna är avklarade. Men Sandström följer ingen förväntad, utstakad bana. Och det är jäkligt uppfriskande. För även om han aldrig gör en ny "Om Det Inte Händer Nåt Innan Imorgon Så Kommer Jag" så känns varje ny skiva överraskande. Alltid ett sjumilakliv åt något nytt håll.
På "Go Down!" är det som sagt gitarrer och popmelodier som utforskas. Det låter bekant, men aldrig så bekant att det stör eller blir förutsägbart. Ibland hörs ekon av Elvis Costello, som Elvis Costello lät när han var ung och arg. Men allra finast är de lugnare partierna på slutet, duetterna med Frida Hyvönen och Lovisa Nyström. Här påminner såväl ljudbild som attityd om The Bear Quartet anno "Everybody Else". Det är skört, uppgivet, återhållsamt ilsket och oerhört vackert.
I väntan på nästa Bear Quartet-skiva är det med "Go Down!" jag lindrar abstinensen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar