#41. Carl Johan De Geer - Jakten Mot Nollpunkten.

När jag läste Klas Östergrens "Fantomerna" fylldes jag av en behaglig känsla av att det här var något jag själv kunde ha skrivit. Förvisso inte med samma finess, men med samma energi, och liknande intrig. Andres Lokkos tes om att Östergren är en författare som ser ut och skriver som kulturskribenter inbillar sig att de skulle se ut och skriva om de själva vore författare, är alltså inte helt ogrundad.

Ungefär samma känsla infinner sig när jag läser "Jakten Mot Nollpunkten". Inte för att jag har i närheten av Carl Johan De Geers livserfarenhet, men han skriver på det sätt jag skulle vilja skriva, med en stil jag inbillar mig att jag skulle skriva mina egna memoarer. Fragmenterat, inspirerat, ryckigt. Han slänger sig mellan anekdoter, teorier, åsikter, sanningar och lögner. Det är en historia om livet, hans eget och andras. Från uppväxten i olika släktingars överdådiga överklasshem till bohemliv i dragiga lägenheter. Från bisarra teveproduktioner med Håkan Alexandersson, till buskisartade teateruppsättningar. Han blandar högt och lågt, stort och smått. Han pratar kioskromaner och finkultur. Biggles och Unge Werther. Det är så vansinnigt underhållande och inspirerande, och sidorna flyger förbi i ett rasande tempo.

Något som slår mig under läsningen är att De Geer är något av en svensk Dave Eggers. Eller tvärtom då - Eggers en amerikansk De Geer. De är båda multikonstnärer, allestädes närvarande, har liknande bakgrund - om inte i klass så i CV - (Eggers med tidningen "Might", De Geer med tidningen "Puss") och med en sympatisk lekfullhet som signum.

Slutsats: Carl Johan De Geer - vilken hjälte! Jag vill läsa mer, vill se mer. Synd att han inte riktigt kom till sin rätt i "Mauro och Pluras Kök" bara...