För två år sedan läste jag "Det Dolda Rummet" av Louise Welsh. Jag minns att jag tyckte om stämningen, karaktärerna och de ruggiga miljöerna. Glasgow - eller det Glasgow som var - är en utmärkt stad som skådeplats i ett deckardrama. Jag har förvisso inte varit där själv, men i såväl filmer som böcker målas den upp som en skitig, fuktig plats, full av sädiga barer och ljusskygga individer. Miljöer jag ogärna besöker i verkliga livet, men gärna i film och litteratur.
Denise Minas karaktärer rör sig i ungefär samma kretsar som Welshs spöklike Rilke. Det är regnigt, det är slitet, det är social misär. Huvudpersonen i "Död I Garnethill", Maureen O'Donell, kommer från en familj med både alkohol, droger och incest i baggaget. Efter en eftermiddag på krogen med några glas whiskey för mycket däckar hon på sängen. När hon vaknar finner hon sin pojkvän fastsurrad vid en stol med halsen avskuren. Då Maureen har en historia av psykisk ohälsa blir hon först huvudmisstänkt, hos såväl polis som släkt och vänner. Med polisen på fel spår måste Maureen själv börja nysta i fallet.
Jag är ingen van läsare av deckare, men genren har börjat tilltala mig mer och mer på senare år. För att en deckare ska kunna fängsla mig vill jag dock att den antingen sticker ut rejält, eller följer standardformuläret extremt troget. Alltså; inslag av diskbänksrealism, postmodernism och allmäna genreexperiment ger pluspoäng i min bok. Likaså klassiska inslag som trenchcoats, hattar, whiskey och tuffa män med revolvrar. "Död I Garnethill" tillhör väl den diskbänksrealistiska kategorin, och även om det inte är någon fantastisk roman - språket är lite torftigt, karaktärerna inte fullt så omsorgsfullt utmejslade som man skulle önska - så är den fängslande, relativt spännande och svår att lägga infrån sig innan sanningen nystats upp. De efterföljande delarna i Garnethilltrilogin ligger inte högst upp på prioriteringslistan, men kommer att läsas. Någon gång.
Denise Minas karaktärer rör sig i ungefär samma kretsar som Welshs spöklike Rilke. Det är regnigt, det är slitet, det är social misär. Huvudpersonen i "Död I Garnethill", Maureen O'Donell, kommer från en familj med både alkohol, droger och incest i baggaget. Efter en eftermiddag på krogen med några glas whiskey för mycket däckar hon på sängen. När hon vaknar finner hon sin pojkvän fastsurrad vid en stol med halsen avskuren. Då Maureen har en historia av psykisk ohälsa blir hon först huvudmisstänkt, hos såväl polis som släkt och vänner. Med polisen på fel spår måste Maureen själv börja nysta i fallet.
Jag är ingen van läsare av deckare, men genren har börjat tilltala mig mer och mer på senare år. För att en deckare ska kunna fängsla mig vill jag dock att den antingen sticker ut rejält, eller följer standardformuläret extremt troget. Alltså; inslag av diskbänksrealism, postmodernism och allmäna genreexperiment ger pluspoäng i min bok. Likaså klassiska inslag som trenchcoats, hattar, whiskey och tuffa män med revolvrar. "Död I Garnethill" tillhör väl den diskbänksrealistiska kategorin, och även om det inte är någon fantastisk roman - språket är lite torftigt, karaktärerna inte fullt så omsorgsfullt utmejslade som man skulle önska - så är den fängslande, relativt spännande och svår att lägga infrån sig innan sanningen nystats upp. De efterföljande delarna i Garnethilltrilogin ligger inte högst upp på prioriteringslistan, men kommer att läsas. Någon gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar