"Kungsgatan" av Ivar Lo-Johansson är en fantastisk roman. Den är det av flera anledningar. Språket är målande, detaljrikt. Personporträtten fängslande. Men för min del är det också en roman som rymmer en hel del identifikation. Precis som romanens Adrian har jag varit nyinflyttad i Stockholm, en storögd lantis, villig att gå över lik för att få passa in (eller okej, inte gå över lik, men väl köpa ett par dyra jeans för mina sista slantar).
"Kungsgatan" utspelar sig på 30-talet, men här finns stycken som är spot on även i 00-talets Stockholm. Som när han beskriver skillnaden i självkänsla när man rör sig nerför Götgatan mot när man går uppför den:
"Han kände hur de mötande, då han själv gick uppför backen - och de mötande föreföll att komma gående ett stycke över honom - såg ner på honom. De växte i sina egna ögon och därför också i hans. De brydde sig inte ens om att väja undan för honom. Det var istället han, som vek undan för dem, och han gjorde det som en naturlig sak. Det var därför att de kom uppifrån och han nedifrån - det fanns inte någon annan förklaring."
För att inte tala om skildringarna av odrägliga, förnedrande arbeten och provisoriska samboendelösningar. Mitt eget liv är mer ordnat nu, men jag känner igen mig. Som jag känner igen mig.
(En parentes: min upplaga av "Kungsgatan" är uppdelad i spalter, som en tidning ungefär. Det funkar faktiskt riktigt bra och är behagligt att läsa. Undrar varför inte fler böcker är utformade på det viset?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar