#45. Norrlandsguld.

Kära hjärtanes, ser man på min skivkonsumtion de senaste veckorna skulle man kunna tro att min hemstad var Piteå, inte Karlskoga. Den norrländska rocken har dominerat som aldrig förr. Jag vet inte vad det säger om mig. Förmodligen inte ett dugg. Jag skyller på slumpen.

Frida Hyvönen - Silence Is Wild
Kristofer Åström & Hidden Truck - Northern Blues
David Sandström Overdrive - Go Down
Carpet People - More Bad Weather Coming Out Of The Rain

#44. It was 30 years ago today.

Det är idag 30 år sedan Ian Curtis hängde sig. Det betyder att han skulle vara 53 år idag, om han valt att stanna kvar. Frågan är hur karriären då skulle ha sett ut? Ett par fina Joy Division-skivor hade han säkert spottat ur sig, säkert också en del mer ljumna. Säkerligen hade bandet splittrats efter ett par år, och kanske hade Ian fortsatt spela med andra, mindre begåvade musiker, under annat namn. Och förmodligen skulle vi fortsätta prata om "Love Will Tear Us Apart" och "Transmission" med samma vördnad som idag, men med tillägget "...fast alla skivor efter "Closer" är egentligen bara överkurs".

(Eller hade han gjort en Scott Walker, gått under jorden, spottat ur sig ett märkligt mästerverk var tionde år, och däremellan begränsat sig till ett och annat oväntat gästspel på andra artisters skivor? Vad tror ni?)

(Tillåt mig rätta mig själv: Ian Curtis dödsdag är 18 maj, inget annat. En för snabb läsning i DN orsakade missförståndet.)

#43. "Kurt Cobain gillade det ju..."

Det här var lite roligt.
För ett tag sedan gjorde Extra Allt mig uppmärksam på Jan Gradvalls fäbless för att droppa Kurt Cobains namn i var och varannan text. Om Kurt Cobain gillade ett obskyrt gammalt popband var det liksom alltid värt att informera om. Det gör på inga sätt Gradvall till en sämre skribent; han hör fortfarande till de mest pålitliga vi har här i Sverige, åtminstone i mina ögon. Men nu har han gjort det igen, i recensionen av Teenage Fanclubs senaste.

Jag finner det ganska gulligt.

#42. Man vet man blivit gammal...

...när gamla hjältars kommande skivsläpp börjat glittra mer än alla de där debutalbumen från nya spännande akter.

För det första är mina gamla favoriter The Bear Quartet aktuella med nytt. "Monty Python" heter nya skivan. Underbar titel! Vågar man gissa att bandet förutom titeln även är konsekventa så till vida att skivan rymmer ett par fantastiska låtar och lika delar utfyllnad? Den som lever får se. Smakprov finns här: http://adrianfiles.com/thebearquartet2010/
Efter en första lyssning tycker jag det låter lite väl progressivt för min smak. För mycket utsvävningar, för få melodier. Men det tyckte jag å andra sidan om "89" också, i början.

Karl X Johan hade jag knappast engagerat mig i om det inte vore för det faktum att bandnamnets Johan har efternamnet Tuvesson, och tidigare låg bakom projektet Nicolas Makelberge. "Dying In Africa" är en av mina absolut favoritskivor från förra årtiondet, och även om jag hellre skulle se en uppföljare till det mästerverket än ett sammarbete med Kalle J (som jag aldrig lyssnat på) så är jag försiktigt entusiastisk. "So ON" här nedan är ju en trevlig liten New Order-pastisch, och ett livstecken är ju ändå ett livstecken, eller hur? Bloggelectron lever igen!



Och sist, men absolut inte minst; Arcade Fire är på gång med ny skiva. Nu är det inte ett band jag återkommer till särskilt ofta längre, men det kan ju ändå bli bra. Såväl debuten som dess uppföljare hade ju varsitt gäng fantastiska låtar, så varför skulle den här vara sämre?

#41. Carl Johan De Geer - Jakten Mot Nollpunkten.

När jag läste Klas Östergrens "Fantomerna" fylldes jag av en behaglig känsla av att det här var något jag själv kunde ha skrivit. Förvisso inte med samma finess, men med samma energi, och liknande intrig. Andres Lokkos tes om att Östergren är en författare som ser ut och skriver som kulturskribenter inbillar sig att de skulle se ut och skriva om de själva vore författare, är alltså inte helt ogrundad.

Ungefär samma känsla infinner sig när jag läser "Jakten Mot Nollpunkten". Inte för att jag har i närheten av Carl Johan De Geers livserfarenhet, men han skriver på det sätt jag skulle vilja skriva, med en stil jag inbillar mig att jag skulle skriva mina egna memoarer. Fragmenterat, inspirerat, ryckigt. Han slänger sig mellan anekdoter, teorier, åsikter, sanningar och lögner. Det är en historia om livet, hans eget och andras. Från uppväxten i olika släktingars överdådiga överklasshem till bohemliv i dragiga lägenheter. Från bisarra teveproduktioner med Håkan Alexandersson, till buskisartade teateruppsättningar. Han blandar högt och lågt, stort och smått. Han pratar kioskromaner och finkultur. Biggles och Unge Werther. Det är så vansinnigt underhållande och inspirerande, och sidorna flyger förbi i ett rasande tempo.

Något som slår mig under läsningen är att De Geer är något av en svensk Dave Eggers. Eller tvärtom då - Eggers en amerikansk De Geer. De är båda multikonstnärer, allestädes närvarande, har liknande bakgrund - om inte i klass så i CV - (Eggers med tidningen "Might", De Geer med tidningen "Puss") och med en sympatisk lekfullhet som signum.

Slutsats: Carl Johan De Geer - vilken hjälte! Jag vill läsa mer, vill se mer. Synd att han inte riktigt kom till sin rätt i "Mauro och Pluras Kök" bara...

#40. Vuxenpoäng?

Ikväll spelar (eller spelade) Built To Spill och Dinosaur Jr på Tyrol här i Stockholm. Jag tänker inte kommentera valet av lokal mer än så här: jag minns en fullständigt urspårad firmafest med en gammal arbetsgivare. Den hölls på Tyrol. Aldrig hade jag väl tänkt mig stället som en skådeplats för skramliga lo-fi-urladdningar. Men visst, det kan säkert funka. I wouldn't know. Jag var hos tandläkaren istället. Hade föredragit lo-fi.

(Och på tal om det; Will Oldham spelar på amerikanska ambassaden ikväll. Dit är jag tyvärr inte bjuden.)

#39. Frida Hyvönen - Silence Is Wild.

Första gången jag hörde Frida Hyvönen var jag inte överdrivet imponerad. Det var i min brors källare, han hade köpt "Until Death Comes", och jag tänkte: inte ännu en singer-songwriter med piano! Jag orkade inte lyssna, orkade inte engagera mig, trots alla lovord. Det var först flera år senare, en duggregnig, lätt bakfull förmiddag på Acceleratorfestivalen jag ändrade uppfattning.


Så lät det då, och det var lika mycket teater som konsert. På ett bra sätt. Uppklädd som en stjärna i gamla tiders filmer, stylad och glittrande som Marilyn Monroe, slösaktig med slängkyssar och pillemariska leenden. Det var ömsom underhållande, ömsom gripande.

Lika mycket larger than life som Hyvönen framstod där, kände jag mig idag med "Silence Is Wild", och framförallt "London" i lurarna. Plötsligt kändes duggregnet inte längre som ett hån, utan riktigt passande. Det kändes ju som man tänker sig att det ska kännas i London, och jag längtade dit. När Hyvönen är som bäst målar hon upp små världar, världar man gärna stannar kvar i. Vill ju veta mer, ta in detaljerna, känna dofterna. Det är inlevelsen som gör det. Som i "Dirty Dancing", där små skiftningar i tonläge får en närmast Jens Lekmansk berättelse om gammal ungdomskärlek att gå från något smålustigt till blodigt allvar. Briljant.

#38. Denise Mina - Död I Garnethill.

För två år sedan läste jag "Det Dolda Rummet" av Louise Welsh. Jag minns att jag tyckte om stämningen, karaktärerna och de ruggiga miljöerna. Glasgow - eller det Glasgow som var - är en utmärkt stad som skådeplats i ett deckardrama. Jag har förvisso inte varit där själv, men i såväl filmer som böcker målas den upp som en skitig, fuktig plats, full av sädiga barer och ljusskygga individer. Miljöer jag ogärna besöker i verkliga livet, men gärna i film och litteratur.

Denise Minas karaktärer rör sig i ungefär samma kretsar som Welshs spöklike Rilke. Det är regnigt, det är slitet, det är social misär. Huvudpersonen i "Död I Garnethill", Maureen O'Donell, kommer från en familj med både alkohol, droger och incest i baggaget. Efter en eftermiddag på krogen med några glas whiskey för mycket däckar hon på sängen. När hon vaknar finner hon sin pojkvän fastsurrad vid en stol med halsen avskuren. Då Maureen har en historia av psykisk ohälsa blir hon först huvudmisstänkt, hos såväl polis som släkt och vänner. Med polisen på fel spår måste Maureen själv börja nysta i fallet.

Jag är ingen van läsare av deckare, men genren har börjat tilltala mig mer och mer på senare år. För att en deckare ska kunna fängsla mig vill jag dock att den antingen sticker ut rejält, eller följer standardformuläret extremt troget. Alltså; inslag av diskbänksrealism, postmodernism och allmäna genreexperiment ger pluspoäng i min bok. Likaså klassiska inslag som trenchcoats, hattar, whiskey och tuffa män med revolvrar. "Död I Garnethill" tillhör väl den diskbänksrealistiska kategorin, och även om det inte är någon fantastisk roman - språket är lite torftigt, karaktärerna inte fullt så omsorgsfullt utmejslade som man skulle önska - så är den fängslande, relativt spännande och svår att lägga infrån sig innan sanningen nystats upp. De efterföljande delarna i Garnethilltrilogin ligger inte högst upp på prioriteringslistan, men kommer att läsas. Någon gång.

#37. Rättelse.

Min lilla text om Ivar Lo-Johansson innehöll ett ganska rejält faktafel. Boken "Kungsgatan" utspelar sig inte på 20-talet, utan på 30-talet. Den uteblivna läsarstormen indikerar att folk antingen inte märkte någon skillnad, eller helt enkelt inte brydde sig nämnvärt. Nu är det hur som helst korrigerat.

#36. The queen is dead.

I fredags morse intog jag min frukost på balkongen. Det var, som de flesta Stockholmare vet, en mycket solig morgon. På kvällen var jobbfest inplanerad, och jag såg fram emot den mer än vanligt. Dagen innan hade jag köpt mig en ny kavaj och en ny skjorta, så jag kände mig lite extra fin. Things were looking good. Då hörde jag plötsligt ett dovt surrande, som ljudet av attackhelikoptrar i fjärran. Solen förmörkades, hade jag haft mer hår hade det fladdrat oroligt i vinden. Det var hon. Hon var tillbaka. Drottningen.

De gångna veckorna har vi upptäckt en oroande getingaktivitet kring vår balkong. De har sonderat terrängen, de små jävlarna. Känt av stämningen, gått husesyn, kollat planlösning. Drottningen har dykt upp då och då, tagit en titt på omgivningen och sedan krupit in i ett hål i väggen. Nu var hon här igen. Jag grep efter vårt getingracket och fäktade förgäves. Sen retirerade jag och stängde dörren.

Dagen efter. Lätt bakfull efter fredagens aktiviteter. Återigen satt jag på balkongen, den här gången med Mikaela och min vän Mathias. Vi talade om getingarna, och när man talar om getingar så hovrar de över huvudet. The bitch was back! Rådigt grep Mikaela tag i vårt getingracket, ställde sig på pall och mosade därefter hennes getingmajestät mot tegelväggen. Hon dog inte ögonblickligen. Vi lade ner henne på en bit hushållspapper, där hon låg och vaggade olycksbådande med sin stjärt. Vi fotograferade henne. En publik avrättning i avskräckande syfte. Därefter fick toaletten svälja henne.
Så.
Getingfritt.
Balkonglivet kan inledas på allvar.
Trodde vi.
För dagen efter (läs: idag) drog monsunregnet in över staden. Och ska denna sommar följa de tidigare två somrarnas exempel så kan vi nog betrakta sommaren som avslutad för den här gången. Då väntar ett par månaders regn, blåst och temperaturer på kring tio grader, fram till snön och drivisen tar över.
Sverige är fantastiskt!

#35. Vashti.

Newsflash! Den bästa musikjournalistiken läses numera på internet. Kolla exempelvis in Throw Me Aways fina intervju med Vashti Bunyan. Jag älskar artiklar och intervjuer som får mig att vilja plocka fram gamla skivor jag annars tröttnat på. "Just Another Diamond Day" har jag inte ägnat mina öron åt på säkert ett år, men ikväll kan det nog bli en spelning.

#34. Sociala medier & jag.

Jag har insett någonting om mina internetvanor. Inte att de är osunda, det förstod jag för länge sen. Nej, jag har insett att jag väljer kommunikationskanal efter var jag får mest respons. Ganska självklart egentligen, det är ju precis som i verkliga livet - får man inga kompisar i The in crowd provar man lyckan annorstädes. Och det är därför jag har valt bort Twitter. Jag uppdaterar inte längre, för det ger mig ingenting. Vill jag ha något kort och enkelt sagt kan jag precis lika gärna posta det på bloggen. Enda anledningen till att jag överhuvudtaget har kvar mitt Twitter-konto är att jag vill kunna följa andra på ett smidigt sätt.

Den kanal som ger mig mest just nu är Facebook. Främst beror det nog på att jag där har det bredaste kontaktnätet, men också att det är ett forum som de flesta använder frekvent. Att få någon att besöka ens blogg är ingen konst. Att få dem att återvända är svårare. På Facebook har folk järnkoll på varje steg man tar, och kommenterar det gärna. På bloggen och Twitter är kommunikationen oftast stendöd.

Därför är kombinationen blogg och Facebook så bra. Varje gång jag postat något nytt länkar jag från Facebook, och genast är en diskussion igång. Inte i bloggens kommentarsfält, men väl på Facebook. Där får man också egentligen den mest intressanta responsen. På bloggen kan man posta en låt, och får på sin höjd gillade nickar av redan invigda. På Facebook är alla från mamma till förra chefen till den där dryga jäveln från högstadieklassen potentiella läsare och kommentatorer. Inte för att deras åsikter nödvändigtvis är mer relevanta, men oddsen för att det blir lite andra infallsvinklar, lite mer diskussion, är större.

#33. Arthur Lee Harper, Aaron Lightman och Jeremy Dormouse.

Allt som är obskyrt är inte per automatik bra. Naturligtvis är det inte nödvändigtvis dåligt heller. Men det är lätt att förlora omdömet. Man vill ju så gärna att den där udda skivan man hovat in ska vara ett bortglömt mästerverk. Så är ju sällan fallet - oftast är den bortglömd av en anledning. Jag minns att jag själv i ett svagt ögonblick öste lovord över Leonard Nimoys "The Touch Of Leonard Nimoy". Jag menar; här hade vi ju: En obskyr skiva. Med löjligt omslag och namn. En science fiction-skådespelares bortglömda musikkarriär. Och den lät dessutom helt okej. Klart man tyckte man var något stort på spåren! Så här i efterhand kan jag konstatera att "The Touch Of Leonard Nimoy" är en högst oförarglig och ordinär skiva, där en högst ordinär crooner-stämma sjunger lagom förutsägbara croonerklassiker. Inte den borttappade guldklimp jag så gärna ville ha vaskat fram.

Med detta i åtanke lyssnar jag på tre av mina senaste skivköp. Med ett öppet sinne, men med både näsa och panna kritiskt rynkade.
--


Arthur Lee Harper, eller bara Arthur, som han kallar sig på omslaget till första skivan, "Dreams And Images", gjorde baroque pop av finaste märke. En smula för melodramatisk ibland, som en tidig prototyp till Antony Hegarty, men melodierna är fina och arrangemangen likaså. Det som hindrar "Dreams And Images" från att bli den klassiker man vill att den ska vara är att den är lite för homogen. Lite för jämntjock. Det är sakralt och försiktigt hela tiden. Här skulle behövas en "Time Of The Season" eller "Desiree" som uppfriskande avbrott. Men i lagom doser är det alldeles utmärkt, ibland, som i inledande "Blue Museum" ganska fantastiskt. Sån där musik som låter precis som skivomslaget indikerar.

Cd-utgåvan innehåller också Arthur Lee Harpers andra album, "Love Is The Revolution". Inte en lika rolig historia. Den sköra valpigheten från första skivan är nästan helt borta, och hur irriterande den än kunde vara i för stora doser, saknar man den ändå. Här låter han kaxigare, mer självsäker. På omslaget bär han solglasögon. Då och då bräker han fram sina texter på ett rätt ocharmerande sätt. Inte dåligt, men inte heller särskilt bra.
--


Aaron Lightmans självbetitlade album innehåller bara fem spår, men desto fler låtar. Han har, precis som Richard Buckner, valt att baka ihop sina sånger till längre symfonier. Raka popbagateller (barnvisor om ekorrar, bland annat), varvas med barockstycken som hämtade från "Brideshead Revisited"-soundtracket. Sångrösten är inte helt olik Tim Buckleys. Det är mycket vackert här och där, även om jag ibland kan önska att han koncentrerat sig på de instrumentala partierna. Inte för att det är något fel på poplåtarna eller hans sångröst, utan för att hans mer renodlat klassiska arrangemang är så förbaskat fina.
--


Tredje skivan ut är Jeremy Dormouses "The Toad Recordings". Här är det mer renodlad folk vi har att göra med. På vinyl har skivan varit i princip omöjlig att få tag i, då den trycktes upp av bandet själva och aldrig fick någon egentlig distribution. Detta redan -67, långt innan indie var the thing to be. Musikaliskt är det lite ostämt, lite knastrigt och lite avigt. Lo-fi-folk, trettio år före sin tid. Det är knappast en nödvändig skiva, men ganska trivsam och mysig att lyssna på. Och ett par höjdpunkter går att hitta. Framförallt har skivan en ganska speciell stämning som är svår att riktigt sätta ord på. Bäst illustreras den av låten nedan.

#32. Nyhetstorka.

De säger att sommaren är nyhetstorkans tid. Med tanke på detta skulle jag säga att sommaren är här på allvar. Läs och förfäras: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7134871.ab

#31. Faktafel.

På framsidan til dagens DN har ett faktafel smugit sig in. Rubriken "Stockholm i mitt hjärta: Hanne Kjöller" är helt missvisande. Hanne Kjöller har ju inget hjärta.

#30. Fuck CUF forever.

Ska man skratta eller gråta? "CUF tror att du vet hur mycket du vill jobba, vilken lön du vill ha och hur mycket semester du vill ta ut". Klarsynt! Äntligen någon som vågar säga ifrån! Jävla facket som hindrar mig från att jobba 12 timmar om dagen, ger mig för hög lön och tvingar mig att ta för mycket semester!

Slutklämmen; "Du vet bäst. Det vet vi." kan vara det mest naiva/idiotiska jag någonsin läst. Vilken värld lever Centerpartiets Ungdomsförbund i?

#29. Ett nygammalt sätt att lyssna på musik.

Jag köpte mig Richard Buckners "The Hill" för en billig penning i helgen. Den gjorde mig lite lätt konfys. Istället för en samling lågmälda altcountrylåtar som jag väntat mig, innehöll skivan ett enda 34 minuter långt spår. I spåret finns flera låtar inbakade, naturligtvis - samma låt i 34 minuter skulle ju kännas en smula enformigt - sammanvävda med korta snuttar av en ensam akustisk gitarr, lite brus, lite elektronik.

Jag gillar det i teorin. Men kanske inte riktigt i praktiken.
Jag gillar det för att jag tvingas till ett gammaldags lyssnande. Ska jag höra det där stycket jag gillade så mycket, då får jag helt enkelt lov att lyssna på hela skivan. Jag for lov att ta till mig skivan som helhet istället för i små doser (såvida jag inte memorerar exakt när på skivan favoritpartierna dyker upp). Lite som att lyssna på vinylskivor. Ett mer aktivt lyssnande.

Det är beundransvärt tjurskalligt och modigt av Buckner att ha paketerat sin musik på det här viset. Risken är ju också att han alienerar sina lyssnare. Och ja, jag är rädd för att han redan alienerat mig. Jag har gett skivan två spelningar, och jag gillade det jag hörde, men frågan är ändå om det blir särskilt många fler lyssningar. Mina vanor har förändrats, jag har sällan tid eller möjlighet att ta in en hel skiva i taget. Hur mycket Richard Buckner än vill pressa mig till det.

("The Hill" släpptes så tidigt som år 2000, innan mp3-revolutionen tagit fart på allvar. Så Buckner har kanske inte haft några ambitioner eller baktankar utöver att vara lite klädsamt arty.)

#28. Tidigare låtar.

Ett inslag som jag valt att flytta med mig från min tidigare blogg är "En låt". Mer eller mindre korta, mer eller mindre kärnfulla texter om låtar som jag tyckt förtjänar lite extra uppmärksamhet. 48 texter han det bli innan jag lade ner Sand In My Eyes, och jag har listat låtarna med länk och allt här nedan. Vissa av dem har säkert inaktuella länkar, men de går nog att leta upp på YouTube eller Spotify om någon skulle vilja höra dem.

Vilken låt är Din favorit?

48. Anywhen - The Siren Songs
47. Kevin Rowland - Concrete & Clay
46. Nancy Sinatra - Kinky Love
45. Yo La Tengo - Little Honda
44. Robert Pollard - Pegasus Glue Factory
43. The Wild Swans - The Coldest Winter In A Hundred Years
42. Tim Buckley - Wings
41. Ulf Stureson - Sommarbarn
40. Slowdive - Rutti
39. Josh Rouse - Late Night Conversation
38. Phil Ochs - Pleasures Of The Harbour
37. Mogwai - 2 Rights Make 1 Wrong
36. Edson - Slow
35. Fleet Foxes - He Doesn't Know Why
34. Jackson Browne - Somebody's Baby
33. The Plan - Let's Leave
32. Jona Lewie - In The Kitchen At Parties
31. Super XX Man - And I Again
30. Iron & Wine - Upward Over The Mountain
29. Britta Persson - Cliffhanger
28. Frank Sinatra - Cycles
27. The Pale Fountains - Thank You
26. N. Lannon - I Freak You Out
25. Shearwater - Wedding Bells Are Breaking Up That Old Gang Of Mine
24. The Radio Dept. - Bachelor Kisses
23. Beat Happening - Indian Summer
22. Red House Painters - All Mixed Up
21. Hanna Fahl - Kär I En Hipster
20. CocoRosie - Candy Land
19. Bonnie "Prince" Billy - The Way
18. Television Personalities - Evan Doesn't Ring Me Anymore
17. M.Ward - You Still Believe In Me
16. Television Personalities - This Heart's Not Made Of Stone
15. Montgolfier Brothers - The World Is Flat
14. Denim - American Rock
13. Grant McLennan - Fingers
12. Love Is All - Turn The Radio Off
11. Hell On Wheels - Frozen State
10. The Ronettes - I Wish I Never Saw The Sunshine
9. The Zombies - Hung Up On A Dream
8. The Embassy - Boxcar
7. Håkan Hellström - 13
6. Vega - Barcelona
5. Violent Femmes - I Hate The Tv
4. The Tiny - For Hallis
3. My Favorite - Teenage Mercy Dance
2. I'm From Barcelona - We're From Barcelona
1. The Clientele - Where The Universes Are

#27. En playlist #1.

Låtlistan till en blandskiva jag komponerade för några månader sedan. Playlisten ligger kvar i iTunes och har spelats flitigt. Passar alldeles utmärkt när man vill ha något som är precis lagom upptempo, utan att vara påträngande.

#26. Sunset Blvd.

Här får jag lov att erkänna mig själv vara sist på bollen. Allt jag nu ska skriva vet ni ju redan. "Sunset Blvd." hade premiär för sextio år sedan, och har varit en klassiker precis lika länge, men jag har sett den först nu. Och naturligtvis är den fantastisk. Det har jag ju aldrig tvivlat på. Överhuvudtaget har jag litat blint på Billy Wilder sedan jag såg makalösa "The Lost Weekend". I och med "Sunset Blvd." övergår min fascination i ren besatthet. Det här kan vara en av de smartaste filmerna jag någonsin sett. Från den knivskarpa dialogen till den fängslande intrigen (manusförfattare på dekis hamnar av en slump hos en bedagad stumfilmsskådespelerska med storhetsvansinne och dras långsamt in i hennes nät) till de korta romcom-ögonblicken mellan William Holden och Nancy Olson är allt bara... perfekt. Helt perfekt. Inte ett dött ögonblick. Oavbrutet underhållande, gastkramande, tragiskt.

Mest imponerande är nog Gloria Swansons skildring av den despotiske Norma Desmond. Ska man hata henne eller tycka synd om henne? Uppfattningen växlar flera gånger under filmens gång, ända fram till filmens slutscen, då det inte längre råder något tvivel.


"I am ready for my close-up now."

#25. Galet.

Jag älskar The Zombies lika mycket som vem som helst, men det här är bra galet. Säger inte att skivan inte är värd tre och ett halvt tusen, för det är den säkert. Men jag skulle aldrig vara villig att betala det.

#24. En låt #1.

The Ladybug Transistor - Like A Summer Rain

Var uppe med tuppen imorse (för att vara en ledig dag vill säga). Följde med Mikaela till Martin Olsson och därefter till hennes jobb på caféet. Hjälpte till att bära in matvaror och bjöds därefter på en magnifik frukost. Tog därefter en promenad från Erstagatan till Skanstull. Himmelen var vit, men inte på det där obehagliga sättet. Lugnet låg över staden. Butikerna var stängda, men ett och annat café hade sin uteservering öppen. Folk rökte och drack kaffe. Det var alldeles ljummet i luften. Väl hemma sjönk jag ihop på soffan ett par timmar. Utanför fönstret tornade moln upp sig. Ett regn började strila ner, men det var fortfarande alldeles ljummet ute. Jag kom att tänka på Ladybug Transistor-låten nedan. En fantastisk liten bit. För övrigt en cover på Jan & Deans allra största ögonblick. För enkelhetens skull finns även originalet att lyssna på här nedan.

#23. Att finna identifikation i 30-talslitteratur.

"Kungsgatan" av Ivar Lo-Johansson är en fantastisk roman. Den är det av flera anledningar. Språket är målande, detaljrikt. Personporträtten fängslande. Men för min del är det också en roman som rymmer en hel del identifikation. Precis som romanens Adrian har jag varit nyinflyttad i Stockholm, en storögd lantis, villig att gå över lik för att få passa in (eller okej, inte gå över lik, men väl köpa ett par dyra jeans för mina sista slantar).

"Kungsgatan" utspelar sig på 30-talet, men här finns stycken som är spot on även i 00-talets Stockholm. Som när han beskriver skillnaden i självkänsla när man rör sig nerför Götgatan mot när man går uppför den:

"Han kände hur de mötande, då han själv gick uppför backen - och de mötande föreföll att komma gående ett stycke över honom - såg ner på honom. De växte i sina egna ögon och därför också i hans. De brydde sig inte ens om att väja undan för honom. Det var istället han, som vek undan för dem, och han gjorde det som en naturlig sak. Det var därför att de kom uppifrån och han nedifrån - det fanns inte någon annan förklaring."

För att inte tala om skildringarna av odrägliga, förnedrande arbeten och provisoriska samboendelösningar. Mitt eget liv är mer ordnat nu, men jag känner igen mig. Som jag känner igen mig.

(En parentes: min upplaga av "Kungsgatan" är uppdelad i spalter, som en tidning ungefär. Det funkar faktiskt riktigt bra och är behagligt att läsa. Undrar varför inte fler böcker är utformade på det viset?)

#22. Vägval.

Upptäckte igår att en artist jag recenserat på min förra blogg (ingen sågning, men ingen hyllning heller - "mer underhållande än bra, men riktigt uppfriskande" löd mitt omdöme) har länkat till recensionen från sin Facebook-sida. Någon har därefter kommenterat länken med texten: "TÖNTIG KILLE!"

Härifrån finns det två vägar att gå:

1. Låta det rinna av mig som vatten på en gås.

2. Bli Björn Ranelid. Drabbas av förföljelsemani. Bära denna kränkning som den sistan droppen vatten. Fäktas mot världen. Gråta ut i pressen. "På den här stenen vid vattnet brukar jag sätta mig när jag är ledsen".

Jag vet vilken väg som är den rätta. Men vilken är den mest underhållande?

#21. Caesars Palace - Cherry Kicks.

Ikväll lyssnar jag på "Cherry Kicks". Det var många år sedan jag sist lyssnade på den. När den kom spelade jag den dagligen. Gång på gång på gång. Det var tio år sedan. Och det är rätt ofattbart. Lika upprymd som jag blev av att lyssna på den då, lika melankolisk blir jag av den idag. För det är ju ljudet av flyende ungdom de har fångat. En samling odödliga popmelodier med texter om allt och ingenting. Den sortens texter som inte säger en något idag. Som är lika hopplöst felplacerade i ens tillvaro som Donovan är på tunnelbanan mellan Högdalen och Globen. Och är det bara jag som fattat att "Punkrocker" är en rakt igenom ironisk låt? Har aldrig varit någon punkrockare, har aldrig velat vara. Men jag har heller aldrig varit längre ifrån att vara en än jag är nu.

#20. David Sandström Overdrive - Go Down!

David Sandströms resa är en ovanlig resa. Från Refuseds skrammel till storartad, episk postrock, till något som nog inte kan klassas som annat än ren gitarrindie. Det är en resa som gått i rakt motsatt riktning mot vad som är kutym. Experimentlustan brukar komma senare, när popmelodierna är avklarade. Men Sandström följer ingen förväntad, utstakad bana. Och det är jäkligt uppfriskande. För även om han aldrig gör en ny "Om Det Inte Händer Nåt Innan Imorgon Så Kommer Jag" så känns varje ny skiva överraskande. Alltid ett sjumilakliv åt något nytt håll.

På "Go Down!" är det som sagt gitarrer och popmelodier som utforskas. Det låter bekant, men aldrig så bekant att det stör eller blir förutsägbart. Ibland hörs ekon av Elvis Costello, som Elvis Costello lät när han var ung och arg. Men allra finast är de lugnare partierna på slutet, duetterna med Frida Hyvönen och Lovisa Nyström. Här påminner såväl ljudbild som attityd om The Bear Quartet anno "Everybody Else". Det är skört, uppgivet, återhållsamt ilsket och oerhört vackert.

I väntan på nästa Bear Quartet-skiva är det med "Go Down!" jag lindrar abstinensen.

#19. En kommentar.

Kommentarsfälten på kvällstidningarnas hemsidor är lika underhållande som de är provocerande. Är majoriteten av befolkningen i vårt avlånga land verkligen rabiata idioter, eller är det bara en känsla man får?

FranzisRax,
34 år, Idag 01:32 Man kanske föds god eller ond ändå. Troligen är det så
eftersom alla andra teorier som flumvänstern och feminismen lanserat visat sig
vara fel.

(Kommentar till artikel om barns känsla för moral.)

#XX. Mp3-efterlysningar.

Somliga kommer nog att betrakta mig som galen, eller mer än lovligt anal, men varje gång jag köpt en ny skiva börjar jakten på att hitta samma skiva i digitalt format. Det handlar om så simpla saker som att kunna ha med mig musiken i mp3-spelaren, eller smidigt kunna lyssna på den i lurar om nätterna. Det här är några av de skivor jag ännu inte lyckats spåra upp. Det håller mig inte vaken om nätterna, men är nog så irriterande.





Diane Hildebrand - Eary Morning Blues And Greens
Gary Lewis - Listen!
The 5th Dimension - Loves Lines, Angles And Rhymes
Melanie - Melanie

Om någon sitter på något av de här skivorna i mp3-format, hojta till!


(Detta inlägg kommer att återkomma när skivor strukits eller lagts till.)

#18. Dålig dag.

Tories i England, Alliansen i Sverige, kris i Grekland, börskrasch, spekulanten på min lägenhet får inget rakt svar av sin bank, och jobbdatorn vill inte läsa in senaste "Stockholmsnatt". Det känns som en rätt dålig dag. Lyckligtvis är det också en dag då jag far till skogs för att skämmas bort med god mat, lugn och ro, och förhoppningsvis ett par goda böcker, skivor och allmänt krimskrams på loppis.

#17. Red Road.

Var sugen på att avrunda gårdagskvällen med något lättsmält. Det var lättare sagt än gjort. Rotade runt lite och hittade till sist "Red Road", en skotsk dramathriller i Ken Loach-land. Var den bra? Den var riktigt bra! Var den lättsmält? Den var tung, men så fängslande och engagerande att jag helt glömde bort att min hjärna var utmattad. En "Fönstret Åt Gården" för övervakningssamhället, med några rejäla doser socialt patos. Det är ju det bästa av flera världar.

Jackie (Katie Dickie) har varit med om något hemskt. Exakt vad tillåts vi bara ana. Jackie jobbar med att spana efter brott med hjälp av övervakningskameror. En dag dyker ett ansikte från det förflutna upp på skärmen, en man kopplad till tidigare nämnde hemskheter. Med kamerornas hjälp lyckas Jackie spåra mannen till Red Road, en av kriminalitet tungt belastad förort till Glasgow. Jackie börjar förfölja honom, blir mer och mer besatt, kommer närmare och närmare, samtidigt som vi tittare kommer närmare och närmare svaret på vad som egentligen har hänt.

Det var länge sedan en film så skickligt fångade mig. Trots att klockan drog iväg mot ett och det var jobbedag morgonen efter var jag tvungen att se upplösningen. Jag som annars aldrig har några problem att pausa en film och fortsätta senare. Synnerligen tight manus och regi av Andrea Arnold. Ser fram emot att se hennes senaste, "Fish Tank".

#16. Belle And Sebastian till Popaganda.

Japp, Belle And Sebastian kommer till sommarens Popaganda-festival. Stort. De är ett av de där gamla favoritbanden jag aldrig haft ynnesten att få se. Och med gamla favoritband menar jag väldigt gamla. Banden jag upptäckte i mitt musiklyssnandes vagga, som därefter utgjort någon slags rot från vilken resten av min musiksmak vuxit upp. Gjorde jag en lista över vilka av de banden jag sett och vilka jag har kvar att se skulle den se ut så här:

The Smiths/Morrissey, Red House Painters, Kent, Radiohead, Bright Eyes, Belle And Sebastian, The Smashing Pumpkins, The Zombies, The Bear Quartet.

Det vore onekligen roligt att få stryka över även Stuart Murdoch och co. Roligt, men ogörbart. Åtminstone i sommar. Popaganda går nämligen av stapeln samma helg som min son är beräknad att komma till världen. Och det är ju inte som om det råder någon tvekan om vad som är störst och viktigast.

#15. Kick-Ass.

Om man kan betrakta en film där människor får benen kapade med katanasvärd, sprängs till sörja i stora mikrovågsugnar eller medelst bazooka för gullig, då är "Kick-Ass" en gullig film. Den tar den gamla barndomsdrömmen - att bli superhjälte på riktigt - dekonstruerar den totalt och bygger sedan upp den igen. Det är filmens tjusning, men också största problem. Och det var precis likadant med serien. Från en diskbänksrealistisk lo-fi version av "Watchmen", utan sci-fi element men med pubertal humor, gick den till att bara bli ännu en superhjälteserie i mängden. Precis den sorten den började med att parodiera. Som om Mark Millar halvvägs glömt bort vad grundidéen var och gått över till att bara göra det gamla vanliga. Same old, same old.

Men jag måste ändå erkänna att viss gåshud infann sig när Kick-Ass vrålade iväg över hustaken i ett jetpack. Där slog filmen serien på fingrarna. Barndomsdrömmen lever.

#14. Två telefonsamtal.

Sjukaste dagen på länge.
På vägen hem från jobbet ringer en kvinna:
"Är du den Niklas som bott på ...... (gata i söderort)".
"Nej, där har jag aldrig bott."
"Aha, för din faktura från Bredbandsbolaget har kommit hit".
"Då måste det vara någon annan, jag har inte haft Bredbandsbolaget på många år."
"Okej, hej då".
En timme senare ringer telefonen igen. Hon skriker den här gången:
"DU LJUGER! DU ÄR DEN NIKLAS SOM BOTT PÅ (gatans namn)! Och om du inte hämtar dina grejer så kommer bostadsrättsföreningen fakturera dig 5000 kronor!"
Jag: "Eh, vänta nu, jag har ALDRIG bott på den gatan! Vem är du?"
"Mitt förråd är fyllt av dina saker! Fakturor, videofilmer, lampor, mattor! Ditt namn står på grejerna! Du har bott i Karlskoga och i Bagarmossen, jag vet att det är du! Och ditt telefonnummer står på en faktura från ComHem!"

Jag flippade ur rejält och skällde ut henne efter noter. Hur vågade hon ringa och anklaga mig för att ljuga, och för att ha bott på en adress där jag aldrig satt min fot? Samtidigt var jag helt kall inombords. Hur kunde hon veta allt det här om mig? Hur hade min post hamnat där?

Visade sig att en kartong med mina gamla grejer hade glömts kvar i ett annat förråd i en lägenhet i en helt annan del av stan, som jag hyrt i andra hand, och att den lådan sedan flyttat med till detta förråd. Fakturorna hade legat i botten på lådan. Så det ordnade upp sig. Väntar fortfarande på att den galna människan som anklagade mig ska ringa och be om ursäkt.

Har inte blivit så arg på många år. Jävla galning. Nu ska jag lugna nerverna med en kopp kaffe, David Bowie och lite disk.

#13. Great Lakes - The Distance Between.

Krrrrsch. Brrrrr. Baklängeskörer. Ett piano. En popmelodi på 2 minuter. Någon trycker på en knapp flera gånger i rad. Någon rullar ett salladshuvud nerför en kulle. En flöjt. En flöjt baklänges. Det är ungefär så jag tycker de brukar låta,skivorna från Elephant 6-kollektivet. De verkar så roliga i teorin, men är oftast bara enerverande. Okej, inte bara, nu är jag orättvis. Har ju lyssnat en del på Apples In Stereos "Tone Soul Evolution" och Olivia Tremor Controls "Black Foliage: Animation Music" i vår/vinter, och det finns briljanta partier på båda skivorna, absolut. Men för varje enkel poplåt kommer tio låtar av.... krrrrsch, brrrrrr, baklängeskörer. Jag blir trött.

Great Lakes är ett trevligt undantag från detta. "The Distance Between" är behagligt befriad från (allt för många) utsvävningar. Elva korta låtar i gränslandet mellan powerpop och soft rock, varav en är en ganska bedårande cover på The Zombies "This Will Be Our Year". Annars är det faktiskt inte särskilt mycket som sticker ut. Det är jämnt, trevligt, aldrig mycket bättre än bra, aldrig mycket sämre än okej. En habil och funktionell bagatell att möta försommaren med. Men jag letar fortfarande efter den där Elephant 6-skivan som kan ta mig till samma ljuvligt lummiga platser som Ladybug Transistors "The Albemarle Sound". Finns den?

#12. Extreme Ben Stiller Makeover.

Jag såg om "The Squid & The Whale" ikväll. Det är nog tredje gången. Fantastisk film. En av mina absoluta favoriter. Och regissören, Noah Baumbach, håller jag som en av Hollywoods just nu mest intressanta (även om jag inte charmades helt och hållet av "Margot At The Wedding".)

Kul därför att se att han är aktuell med en ny film. "Greenberg" har en cynisk, otrevlig Ben Stiller i huvudrollen, och verkar ungefär hur bra som helst. Jag kan faktiskt knappt vänta. När kände jag senast sån entusiasm inför en kommande film?

#11. Så här dagen till ära tycker jag...

... att det är värt att uppmärksamma att min gode vän Fredrik lagt upp en sida om sin far, konstnären Karl Wennberg.

http://www.karlwennberg.se/

#10. Igår...

... hade jag över 140 besökare på bloggen. Det slår alla mina tidigare rekord. Jag tror majoriteten av dem/er ville läsa och missförstå mina åsikter om "The Mighty Thor"-castingen. Så kan det gå.

Actionfilmer och deras skådespelare är annars ämnen jag skriver om rätt sällan. Musik är det som återkommer oftast. Är du en nyansluten läsare som vill veta om det här är en blogg värd att följa kan det ju vara bra om jag sätter upp lite referensramar? Så du vet ungefär vad du har att vänta. Därför: här nedan ser ni en snygg sammanställning av vad jag lyssnat mest på de senaste åren. Intressant va? Ta nu och begrunda detta så återkommer vi imorrn. Okej?