Jag älskar den här bilden på Donovan. De senaste åren har jag med ljus och lykta sökt efter musik som låter precis som den här bilden ser ut. Drömt om en tillvaro som ska vara och kännas precis så här. Vi kan kalla det eskapism. Den här folkrocken och softrocken jag obsessat kring är inte musik som lämpat sig särskilt bra i iPoden. I krocken med vardagen känns den malplacerad. Den där underskönt grönlummiga känslan finns ju inte i verkligheten. Möjligen glimtar den förbi för ett ögonblick under någon ledig sommarvecka. Oftast är den en chimär.
Det är just därför senaste Doves-skivan är så rätt just nu. Den är här. Den är aktuell. Den är urban. Stålgrå melankoli inbäddad i askmoln. Här och där ett technobeat i bakgrunden, i samma takt som pulsen och fotstegen på vägen till och från jobbet. Musik som låter som att färdas mellan platser där man inte passar in, där själva färden är den enda lilla friheten som går att finna, där euforin finns i flykten, i det flyktiga.
Skivan inleds med "Jetstream", "Kingdom Of Rust", "The Outsiders" och "Winter Hill", fyra låtar minst lika starka som det bästa på "The Last Broadcast", höjdpunkten i Doves karriär. Att det blir lite mer ojämnt och sömnigare därefter, ibland vilse i ett brötigt Oasis-land, det kan jag ta. Doves har ju min goda vilja på sin sida. Jag vill tycka om allt de gör. Det räcker också rätt långt.
Skivan inleds med "Jetstream", "Kingdom Of Rust", "The Outsiders" och "Winter Hill", fyra låtar minst lika starka som det bästa på "The Last Broadcast", höjdpunkten i Doves karriär. Att det blir lite mer ojämnt och sömnigare därefter, ibland vilse i ett brötigt Oasis-land, det kan jag ta. Doves har ju min goda vilja på sin sida. Jag vill tycka om allt de gör. Det räcker också rätt långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar