Rubricerad skiva är en av mina mest spelade i vår. Och Dream Syndicate ett av de band vars sound jag tidigare allra grövst missuppfattat. Ett tag förväxlade jag dem med The Dream Academy, och köpte av misstag deras sjua ”Life In A Northern Town”. Den var inte så bra. Dream Syndicate brukar etiketteras som ”paisley underground”, vilket är en genre jag tidigare mest associerat med Mazzy Star. ”The Days Of Wine And Roses” låter inte alls som Mazzy Star. De låter faktiskt ganska exakt som ett elakare, skitigare Modern Lovers, med en lite mindre hjärtlig frontman än Jonathan Richman. Eller, för att hoppa över en popgeneration – som ett mer energiskt Velvet Underground. Det skramlar på bra, gnisslar och skaver. Steve Wynn spottar, fräser och stammar fram rocklyrik av den sorten man tycker sig ha hört tusen gånger förr, och jag borde inte riktigt gilla det (- en gång i tiden hade jag av princip avskytt det och avfärdat det som "rawk"). Men jag faller handlöst. Mycket är Karl Precodas förtjänst. Hans Tom Verlainska gitarrspel lyfter varenda låt han medverkar på. Lyssna bara på hans intrikata gitarrfigurer i "Halloween".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar