Omslagstexter och recensioner kan både hjälpa och stjälpa. När jag läste Johan Klings finstämda "Människor Helt Utan Betydelse" hörde jag ständigt en liten röst i mitt huvud, viskandes: "Hjalmar Söderberg, Hjalmar Söderberg, Hjalmar Söderberg". Om det berodde på att Sveriges Radios recensent på bokens baksida slagit på stora Söderberg-trumman, eller om Klings prosa verkligen fick mig att tänka på min gamle favoritförfattare, det vet jag inte. Men visst finns likheter. Att huvudpersonen är en melankolisk flanör är ju en uppenbar sådan. Även berättarrösten, som dröjer sig kvar vid målande detaljer, fångar små löjliga egenheter i människors beteende, är ganska Söderbergsk.
Ibland blir Kling lite övertydlig. När romanens Magnus går in på ett café, får något helt annat än det han beställt, och inte vågar säga ifrån, då blir jag lite irriterad. Visst, jag fungerar precis likadant, men i en roman är det ungefär samma sak om när en skådespelare odlar skäggstubb för att visa att hans rollfigur mår dåligt. På tok för hårda penseldrag. Så skulle aldrig Söderberg göra.
I övrigt: fin liten roman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar