The Last Days Of Disco
Ah, Whit Stillman. Att du är aktuell med ny film ("Damsels In Distress"*) för första gången sedan 1998 känns tryggt. Varje gång jag tappat hoppet om filmmediets förmåga att ge mig något har någon av dina filmer kommit till min räddning. Lustigt att jag sett dem i kronologisk ordning. "The Last Days Of Disco" var verkligen inget undantag. Knivskarp dialog, långt ifrån naturalistisk, men sådär dumsmart som jag önskar jag själv var när jag pratade (och ibland, med lite rödvin innanför västen, faktiskt kan vara) och karaktärer lika underbara och vidriga som bara riktiga människor kan vara. Jag har ingen närmare relation till discon, men jag älskade den här filmen. En kort stund efteråt kände jag mig rent av ung och nyfiken på livet igen.
*Men minuspoäng för avsaknaden av Chris Eigeman i rolllistan!
X-Statix
Pete Milligans löst X-Men-relaterade seriesatir över kändisskap, idoldyrkan, kapitalism och superhjältar, briljant popartillustrerad av Mike Allred. En serie som lyckas slänga sig mellan ultravåld, svart humor, genuin spänning, trams och patos utan att det känns krystat. Finns nu i jättetung, inbunden och svindyr omnibus för den som är intresserad. En bortglömd pärla från en tid då Marvel fortfarande vågade ta risker med sin största franchise.
Det Grymma Svärdet #9-10
Främst för Pontus Lundkvists långa berättelse om sommarens sammandrabbning med Per Gudmundson och besvikelsen över en lismande opportunistisk mediavänster. Drabbande läsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar